Radar Magazine

Åh, igår var en sån bra dag!

Först några timmars petande i några nya jobbuppdrag. Sen stack jag till ett game center i Shibuya och haffade Said mitt i värsta trumsessionen. Han var helt vild på rattarna, gossebarnet! Fattar att salarymännen går till de där spelhallarna för att släppa ut sina frustrationer – man kan banka satan på allt! Eller ta sig en aggressiv runda på någon av dansmattorna.
Sen gick jag och Said till purikura-hallen på Center Gai. Har ni sett att Said pimpade ena bilden så att jag FISER UT BOLLEN?!!!

Här är Said vid sitt favoritspel. Han har ett magnetkort som sparar alla hans poäng. HUR NÖRD?!

Sen fikade vi på Wired i Shibuya-krysset och fnulade på jobb vi vill göra ihop. Vi är ju både två såna där klyschiga kreatörsmuppar som är duktiga på att spåna idéer och SKAPA och SVÄVA UT, men urusla på att sälja oss själva och organisation/admin i allmänhet. Tänk om man kunde anställa en slags säljare som skötte allt insälj, alla förhandlingar och planering medan vi kunde fördjupa oss i våra ord och pixlar… Någon som är manad??

Sen gick jag hem och ställde mig i grytorna. Hade Natusko och Biola över på dammiddag. Var bästa aftonen! Vi frossade i svenskt och japanskt 80-tal på Youtube (Natsu fick se både Joelbitar, Boktipset och Ulla-Bella, och vi fick titta på någon fjärtande samuraj som visst var Japans roligaste man innan han åkte fast för sexuella trakasserier). Och så hade jag modevisning av Lillans garderob. Hon har tusen outfits som väntar på henne. Både hennes mamma och pappa och mormor har gått loss – jag och mamma på allt som är rosa, vitt och KÄRT, Beats på sparkisar med tjocka flodhästar, I LOVE NY-tryck och ett gäng andra tokroliga motiv.

Jag bjöd på ruccolasallad med äpple, valnötter, fikon, balsamico och parmesan följt av pasta med en hederlig tomatsås kryddad med basilika och kärlek. Sen åt vi kärringchoklad och tjejerna smuttade bubbelvin. Natsuko hade med någon guavadrink i världens finaste rosa flaska så det blev fest för mig också minsann!
Det var en underbar kväll, och precis vad jag behövde efter senaste tidens turbulenta humör som bara SKRIKIT efter att älta med tjejkompisarna. Natsuko och Biola har också haft det lite svajjigt på senare, så det var nog bra för oss alla tre att rå om varandra lite.

När tjejerna stuckit pratade jag med världens mest älskade älsklings-Beats, och vet ni – IDAG KOMMER HAN HEM! Bollen är utom sig av glädje. Pappaklapp är det bästa hon vet (och hennes mamma).

Och festen fortsätter – våra kompisar Elin och Mats från Beijing är på besök, och nu ska jag visa dem Daikanyama. Hurra!

Jag kompenserar gårdagens uteblivna bloggande med en riktig treat – nämligen min personliga shoppingguide till världens bästa ställe för chic boutiqueshopping, lata långfikor och inspaning av det omöjligt vackra folket, mina hemkvarter DAIKANYAMA!

På min mer tipsorienterade blogg Tokyo Total på res.se har jag lagt upp exakt den rutt jag gjorde i söndags (och gör minst en gång i veckan).
Klicka HÄR HÄR HÄR och skriv för tusan ut varenda stavelse om du ska till Tokyo och så att säga planerar att GÅ LOSS!

http://www.res.se/blogg/tokyototal/ – BOOKMARKA!

Nu har jag precis skickat in en text till Sydsvenskan om senaste trenden att svepa över detta modetivoli jag lever i, nämligen 森ガル – Mori Girl. Man ska se ut som ett skogsväsen och vår nordiska natur sätter den idealiska backdroppen för såväl look som livsstil. Det hela började på Mixi, ett slags My Space/Facebook som ALLA hänger på, och idag syns Mori-tendenser överallt.

Så klart är det inte så lätt som att alla vill klä sig som hurtfriska nordbor och sporta skandinaviska märken, så du som börjar se yen-tecken och exportmöjligheter av ”vilken skit som helst, bara den är svensk!”, STOPP! Mori Girl är ett koncept och nyanserna finstämda. Som vanligt har japanska tonårstjejer hittat inspiration i något jäkligt otippat (nordiska skogar/skohshuggarkläder/gamla sagor osv) som de sen tolkar om och formulerar till en trend på sitt alldeles egna, unika sätt.

Om Sydis nappar så kommer självklart detaljer om publicering, för det här måste ni läsa om! Nappar de inte så slänger jag upp texten här (eller till högstbjudande hoho!).

Själv kommer jag definitivt vara lite Mori Girl i höst – har hittat finaste tröjan med kanintryck från japanska Syrup (nedan) . Och grova snörkängor med tjocka strumpor som pösar utanför är alltid kärlek, precis som maffiga pälsmössor och grovstickad luva.

Vad gör man när man är snyftig i ögat och saknar sin älskling som är tusen mil bort? Jo, man shoppar! Jag röjde Daikanyama igår, och inne på The Closet snappade jag upp en mjukisklänning med spetsdetaljer och spetsärmar, ett par himmelsblå fuskjeans med blixlås längs ankeln, pälsmässa, grå mössa med pompom och pärlor samt en batmantischa med varg på magen. Överst några smakprov!

Höll dock på att tappa förståndet på kuppen. Är så jäkla TRÖTT på att man aldrig får ha sin retail therapy ifred här! Man kan inte ens titta på en satans tråd utan att en hel armada av små expediter kommer fram och kör sina ”sumimaseeeeeeen” och ska upplysa om vilka färger och storlekar som finns. Och TAR man i något, ja, då ska de direkt ta plaggen från en och hänga in det i provhytten så man blir stressad av a) att man inte kan strunta i att prova grejen om man nu kom på att den inte var så het ändå, och b) att de förberett provhytten och man inte kan gå och ströbläddra bland övriga sortimentet en stund till.
LÅT MIG SHOPPA IFRED för tusan! Ibland vill man bara strosa lite, filosofera lite, titta lite, känna lite, distrahera sig lite. Inte ha ett helt hov som står i givakt bakom.

Och som vanligt ÄR de ju så oroade över storlekarna för denna GIGANT som är jag.
”Okyaku-sama!! Sooollly, one saizu onry…”.
Återigen – låt MIG avgöra om jag vill ta chansningen att köpa er satans onesize som jag är ganska bombis på kommer passa om mindre än 10 veckor. Ni kanske inte vet det flickor, men en bebisboll är inte FOR LIFE! Så släpp oron och låt mig dagdrömma lite om den dag då jag återigen kan bära en japansk ”free size”. Jag är vuxen och fullt kapabel att plocka mina egna storlekar. Jag. Kan. Tänka.Själv.
Sumimasen my ass.
Eigo no explession ”NAFF OFF!” shirimasuka??

Shopping tajmu desu!
Äntligen har nya Vagabond med en pinfärsk mastodontguide till Tokyo bästa, och ibland mest oförutsägbara, shopping landat i hyllan! Jag har spanat bortom modeavenyerna och hittat mangagallerior, snyggsprit, gatans poppigaste och annars mest svårfunna mode och mycket mycket mer.
Fotograferat har världens bästa Lina Eidenberg gjort. Bläddra och inspireras!

Satans karl! Nu är han på väg till Beijing igen. Låt oss hoppas att det inte blir några dramer denna gången i stil med förra månadens jordbävningsincident (största skalvet jag upplevt i Tokyo – jag livrädd, ringer som dåre till Beats som sover på ett hotellrum i Beijing med mobilen avstängd!).
Jag och Bollen har precis vinkat av honom i hallen. Fast på torsdag kommer han igen.
(Nu får du inga idéer, min lilla Boll! Inga tankar på att bege dig ut i världen i förtid eller så, okej?!)

Igår år vi middag på Gonpachi med Björn, en svensk kille som vi delar en mängd vänner med hemmavid och som precis flyttar hit. Gonpachi är Tokyos värsta expathangout, men aaah vad jag gillar att sitta på deras takterass under lyktorna och käka sushi och soba! På bilden överst ser ni min outfit – H&M från topp till tå, förutom stövlar från Topshop och väska Scardia.

Beats hatar att vara med på foto och startar typ atomkrig varje gång jag bildbloggar honom, men jag smäller upp honom som ett STRAFF för att han lämnar mig! DET BLIR EN BILD FÖR VARJE DAG DU ÄR BORTA ÄLSKLING!!!

Hamnade ännu en gång på Manna, raw food kaféet vid Yoyogi Koen. Kan inte nog rejva på om hur mycket jag älskar detta ställe! Idag blev det ”chinese noodles”, alltså långa nudlar av råa grönsaker, med spicy tahini-sås, följt av den mest syndiga fast ack så samvetsvänliga chokladparfait med vanlijglass, kladdkaka och chokladsås. Allt vegan och gjort med cashewnötter och annat nytto som bas. Är inne i vildaste chocomanian just nu – äter choklad så det sprutar ur öronen. Jag ser det som min plikt att lära min dotter att uppskatta fin choklad!

Och ni som liksom jag är inne på det här att käka mat som uppmuntrar vacker porslinshy – notera att raw food uppmuntrar detoxing och vi vet alla att när gifterna tackar för sig så tar de ett gäng finnar och fulheter med sig. Hiphip!

Igår skrev jag ju om hur dessa fibermascaror är min räddning i dessa gråtattackernas tider. Fick då en fråga från en läsare som varit på Åhléns och blivit avrådd från expediten att köpa. Hon hade sagt att den var överskattat och inte värd ett inköp.

Så – hur bra ÄR FiberWig egentligen?

Först och främst måste vi vara säkra på att det är samma formula i den internationella varianten. Ibland varierar en produkt med samma namn från land till land. Många produkter från giganter som L’Oréal och Kanebo har inte alls samma formula, trots att namnet och förpackningen är den samma.

Men om vi nu utgår från att det är samma produkt – ja, Fiberwig är enligt mig en bra mascara om man vill ha maffiga glamfransar. MEN, man måste JOBBA för fransarna. När jag använder min Fiberwig sitter jag och BYGGER i säkert tio minuter. Och det är där jag tycker den här mascaran funkar så bra – man kan dra på tio lager utan att fransarna klibbar ihop eller blir spikraka spindelben. Det blir istället en mjuk, fin form och ”vippiga” fransar trots tjockleken.
Sen sitter de hela dagen. På kvällen öser man på vatten och drar av ”tuber” av fibrer, men fram tills dessa inget smul.

Ofta använder jag också en basmascara (genomskinlig) plus Fiberwigs extramascara med liten miniborste som DRAR ut fransarna.
Hela trixet är att bygga upp fibrerna. Att som med vanlig mascara dra på två lager ger inte mycket effekt, och särskilt inte den lösfranseffekt som Fiberwig skryter med.

Men har du tålamod så är det en bra mascara, även om min personliga fiber-favorit är KOSÉ MarvelLash. Den har kam och inte borste, så man kan dra mycket mer.

Fiberwig gillar jag inte heller för underfransarna. Den har stor borste som jag kladdar med, så på underfransarna kör jag just nu en annan fibermascara från japanska Canmake.

På bilden överst ser ni dagens fransar. Idag har jag varken bas eller extramascara, utan ”bara” en rejäl laddning Fiberwig.

Vet inte heller vad den kostar i Sverige – här kostar den motsvarande 80 pix, och mer än så skulle jag kanske inte heller lägga.

Hoppas ni blev klokare, mina fellow dyrkare av transvestitfransar!

Så här tjusiga påsar får man om man shoppar på nya H&M i Shibuya. Är ju rena rama samlarobjektet! Jag har shoppat två par TIGHTS medan jag slängde lustande blickar mot JEANSEN, samt två slarvigt stickade tröjor. Blev så förnärmad när jag skulle betala och tjejen i kassan går loss och frågar om jag är säker på storlekarna (36:or och 38:or).
JAAA det är jag! För jag tänker inte vara min nuvarande spolform resten av livet. Det är precis såna frågor man inte får ställa till någon som redan är känslig och känner sig som en flodhäst. Vad vill hon att jag ska säga – ”näe, du har nog rätt… Jag drar och plockar fram 42:orna istället!”.
Jaja, fin påse fick jag i alla fall.

Jag har precis varit i ett rosaglittrande himmelrike och ätit Tokyos, och världens, första kawaii-frozen yoghurt i sexy-bägare och med jewelry på toppen. Drömmarnas kafé har öppnat i Shibuya för alla gyaru, kawaii-girls och andra som vill frossa frozen yoghurt utan att hotpantsen börjar strama och för alla andra som gillar sin dessert paketerad i typ en diskokula. So very Tokyo!

Denna fantastiska lilla pärla berättar jag allt om på min andra blogg på res.se, Tokyo Total. Klicka HÄR HÄR!