Radar Magazine

Hej allihopa! Här står jag och lurar i ett buskage i Daikanyama!
På Café Signs uteservering utspelar sig just nu ett slags lustspel med kungspudel och matte.
I.SO.DIE.

Nu sitter jag och snyftar IGEN, men denna gång för att jag är rörd och så himlans glad. Jag har ju världens bästa gäng här på bloggen som peppar och levererar klokhet efter klokhet. TACK fina ni, om ni visste som det stärker och värmer att läsa alla fina ord. Tänk att ni engagerar er så – vad lycklig jag kan vara!!

Och nyss kom postmannen med paket från Fredrika i Bromma som skickat paket till Lillan! Ända till Japan har denna underbara tjej skickat världens sötaste lilla knubb-Miffy som jag redan nu VET att Lillan kommer älska och en supersöt Hello Kitty-klänning som hon kan svida upp sig i när hon blir lite större. Och jag gick inte lottlös ur det hela – en påse HALLONSKALLAR låg längst ner i paketet. Så nu vet jag precis vad jag gör ikväll!
Tack snälla söta Fredrika, jag blir alldeles gråtmild av din omtanke, och tack alla ni som öppnar mina hormonblurriga ögon och får mig att se på saker och ting i ett alldeles nytt sken. Ni har så rätt! ALLT FIXAR SIG! Jag printar era kommentarer och sparar så jag kan kika på dem nästa gång jag krisar.

Extremt mycket LOVE från Tokyo till ER!!!

Déjavu, som gör Fiberwig, har släppt en ny mascara som just nu hårdlanseras här i Nippon. Lash Dynamite är en kolsvart volymmascara, och jag har såklart testkört.
Omdöme – nonono! Fransarna är korta och tjocka, som små brända prinskorvar. Pluspoäng för rejäl svärta – det gillar vi!  Gick också dundersnabbt att applicera, så kan vara en bra prodde för stressdagar. Men annars säger jag sayonara. Jag vill ha låååååånga vippor!
Pris 1 500 yen.

OBS! Varning redan nu för monsterinlägg kläckt ur en förvirrad gröthjärna i vecka 37!

Nu kickar Design Week igång här i Tokyo, och i vanliga fall innebär det ett maraton av utställningar, mingel och fester. Men i år ligger jag istället här på sänglocket under ac:n på full volym.
Känns väldigt konstigt att stå utanför. Och stressande. Jag är så stressad över att missa chanser och bli bortglömd. Rädd för att inbjudningarna inte kommer åter och att jag räknas bort.
Samma sak med jobb. Jag skäms att säga att det finns arbetsgivare som jag fortfarande inte berättat för att jag ska bli mamma om två veckor. Är så himla rädd att de ska stryka mitt namn och plocka in någon hungrig, energisk typ som kan jobba tjugo timmar om dygnet och leverera dag som natt. Någon som är som jag brukade vara.
Idag fick jag ännu ett uppdrag från shu uemura, ett brådskande fall. Men jag kunde inte ta det. Mitt huvud är ingenting som någon ska behöva betala för just nu. Jag är trött och ofokuserad och pendlar mellan de mest extrema känslolägen som slukar mig totalt. Jag är lycklig men orolig, förväntansfull men skraj, helt tömd på energi men ändå fylld av ett evigt surrande. Euforisk för att i nästa stund falla platt. Tusen tankar kors och tvärs, men tankebanorna är som stora orediga nystan, inte det minsta klara och rationella. Så jag fick tacka nej till ett uppdrag och nu har jag superångest att jag stryks från listan.

Just den här rädslan att glömmas bort och inte längre få vara med känner jag igen så väl från kompisar. Varje gång har jag försökt lugna och övertyga dem om att det är väl klart att man inte slutar existera bara för att man inte syns några månader. Det låter så enkelt! Det är inte ”stop” utan bara ”mute” en liten stund! Kolla så många framgångsrika kvinnor det finns som har både tre och fyra ungar!
Men nu är det jag som totalt freakar ut över att vara den som folk slutar bjuda på fester, som redaktörer glömmer att kontakta och som ingen bryr sig om för ”hon har väl fullt upp med amning och blöjbyte”.
Jag vill ju så gärna räcka till. Jag vill vara JAG samtidigt som jag är mamma. Jag vill äta alla kakor och ha dem kvar samt förse hela min omvärld med dessa kakor.
Att snart bli mamma är det största som har hänt mig och inga fester eller glassiga jobb i världen är värda ett dugg i jämförelse med det lilla liv som bökar runt i min mage.
Jag ser fram emot Lillan och mammalivet så att jag nästan blir tokig av längtan! Ändå är jag så rädd för omgivningen. Att de ska stämpla mig som tråkig och någon som loggat ut.

Det är jättejobbigt för mig att veta att denna vecka skulle kunna bjuda på tusen möjligheter och öppna spännande dörrar. För min del kan de där dörrarna lika gärna utforskas om ett år – jag har ärligt talar inget intresse för det nu utan vill bara förbereda för vår bebis – men kommer omgivningen låta mig vara med nästa år??
Om jag inte kliver på tåget nu, kör det iväg för alltid då?

Antar att detta är varje modern mammas dilemma. Vi har våra snabba liv med karriärer, fester och ”kontakter” som ska underhållas, och när det långsamma livet för en stund kräver vår fulla uppmärksamhet så blir vi nerviga. Syns man inte så finns man inte. Och Japan är inte så tolerant som Sverige. Här försvinner en tjej när hon får barn, och jag är nästan patetisk i mina mail till uppdragsgivare, ”kontakter” och vänner i min försäkran att ”I intend to get back to work/back in the game as soon as ever possible”. Är så rädd för så att säga the final sayonara.

Nu kommer säkert någon bli arg och tycka att jag är omogen som bryr mig om ytligheter när jag har det största av mirakel framför mig, men de där ytligheterna är mitt liv och jag vill gärna att det står kvar den dag jag är redo att ta klivet tillbaka.

Vad gäller jobbet så vet jag att jag är lyckligt lottad som kan jobba hemma och till viss del själv bestämma min takt. Jag är kanske naiv men jag hoppas kunna göra skrivjobb hemifrån ganska snart. Vem vet, kanske skriver jag krönikor redan från BB? Det hoppas jag! Men jag kan ju inte LOVA att jag gör det. Har jag klister i hjärnan redan nu så kan jag bara tänka mig vad som stundar.
Jag kanske inte ens kan ta mig samman och blogga. Eller så bloggar jag mer än någonsin!  Det är nog detta att inte VETA som freakar ut mig! Tar man semester så vet alla att man är tillbaka om tre veckor. Nu kan jag inget säga.
Och jag tänker ALDRIG vara en sån som sumpar tid med min underbara ljuvliga lilla bebis för att tillfredsställa omvärldens förväntningar. Jag ska göra mitt bästa för att vara en nej-sägare och inte låta min vanliga Fröken Duktig-Visst-Självklart-Det-Fixar-Vi! ta över. Jag fixar om jag VILL och om min bebis tillåter det, det har jag bestämt. Men kommer jag kunna leva som jag lär? Eller kommer det dåliga samvetet puffa in mig i en massa löftet som jag sen inte kan infria? Eller som jag infriar till ett väldigt högt pris?
Eller kommer den där ångesten över att sumpa möjligheter och missa tåg ändå ta över?

Och socialt då? Hur länge kommer man undan med att vara tråkmaja?
Nu har jag ju inte ens bebis, ändå är jag i social öken. Orkar inte med.
Till exempel denna veckan med alla mingel. Visst hade jag kunnat mingla en stund. Minglet är alltid trevligt när man väl är på plats. MEN förutom minglet i sig tillkommer transportering av värkande höggravidkropp till aktuell venue samt uppiffningsritualer hemma, och DET är jobbigt. Är så trött nu att jag knappt orkar duscha, än mindre föna håret och sminka mig snyggt. Och så känner jag mig hopplöst ful efter att svullnadsmaratonet satte igång. Var hos doktorn idag igen och har gått upp nästan ett kilo på 6 dagar. Samma sak veckan innan. Ansiktet är plufsigt och finnigt och påsarna under ögonen så stora att de kan extraknäcka som tält. Vaderna är tjockare än låren och jag haltar på grund av foglossning från helvetet. Hur kul är det att networka då?? Förlåt men så fåfäng är jag.
Och så är jag trög att prata med. Långsam och med blick som fastnar. Jag är ett enda långt öööööööööööh….
Vill jag verkligen presentera mig själv såhär? Tjejer som själva fått barn är bara de bästa och vet precis hur det är (och ofta också killar som blivit pappor). Men alla andra??

Vad sjukt egentligen att jag ens skriver ett sånt här inlägg! Borde ju vara självklart att man 15 dagar innan man blir mamma ska kunna lägga sig ner och njuta av lugnet. Kroppen har ju gjort sig redo nu för symbios med bebis och omvärlden känns alltmer ointressant. Dessutom är det fysiskt ett maratonlopp varje dag att kånka runt på ett annat liv som delar ens energi, ens syre och ens hela system. Jag är ju min bebis motor – klart som tusan att man är lite sliten!
Ändå stångas jag mot det Dåliga Samvetet. Om jag inte gör si, är jag tråkig då? Om jag gör så, tar någon illa upp då? Är det överdrivet att jag hoppar över en middag för att jag har knivar i höfterna? Man hör ju om kvinnor som gör yoga och jobbar fulltid och glammar ändå fram tills vattnet går – borde jag vara en sån? Glömmer ni mig glömmer ni mig glömmer ni mig??

Ibland är jag till och med rädd att Beats ska tröttna. Jag är glasartad och disträ och bara jag ska ta på mig en strumpa så stånkar jag och blir svettig. Han får knyta mina skor och häromdagen kunde jag inte gå och jag kände mig så patetisk där jag stod tjugo meter bakom honom hängande mot en lyktstolpe. Vår lägenhet är iskall för annars dör jag av värmevallningar och jag gråter och är speedad om vartannat. Jag bor i noppiga tights och munktröja, och igår när vi kollade Entourage sneglade jag på honom och undrade om han saknade en tjej som är sådär stilig och het som dom i rutan. Jag vet ju att min Beats inte är sån och att han vill ha mig precis som jag är och att det finaste som finns för en kille är när hans tjej bär hans barn. Men ÄNDÅ! Kommer han någonsin mer titta på mig och kunna tänka mmmmm? Eller kommer jag alltid vara hon som gråter av frustration för att det inte går att knyta skorna och som  flåsar obehagligt när det är dags att vända sig i sängen?

Nej, nu får det vara nog! Vilket urtråkigt inlägg. Den som orkat ändå hit förtjänar medalj!
Skriv nu inga taskiga kommentarer bara. Jag orkar inte det just nu. Jag må vara en saftig biff på utsidan, men på insidan är jag skörare än någonsin. Och lyckligare. Det är ett mycket mycket konstigt tillstånd detta.

Flera av frågat om tyget i El Bebbos chambré, och det är så exotiskt som IKEA. Annamoa heter det, och är designat av Lotta Kuhlhorn.
Pläden med ryska dockorna kommer från en liten skröfsbutik i Ebisu – gå i riktning mot Hiroo på höger sida ca 3 minuter från stationen. Snart ser du tusen lådor köksgeråd som står på trottoaren, och där finns filten för 1 200 yen (ca 80 svenska?).

I övrigt är jag totalt komad. Har packat ihop stenhårt under helgen! Kan knappt gå utan HALTAR fram och jag tycks lägga på mig ett kilo vatten för varje dag. Huvudet fortsätter vara en enda stor gröt där bakom ballongkinderna, och jag har bett Beats korrekturläsa all text innan jag ens tänker tanken att skicka en stavelse till någon redaktör…
Samtidigt som jag är i koma är jag så himla uppspelt och lätt i sinnet. Det är nästan ett narkostiskt tillstånd. Lillan Lillan, snart är du här!!! (och du får lov att komma nu, för mamma har organiserat hela din lilla garderob i helgen och pappa har snickrat samman en stylish station för, ehum, intimvård).

Maria ”Miss Coma” Ahlgren

Lillans första tvättid! Hur mycket dör man när man inte hittar något sätt att hänga strumporna på för att strumpan i fråga är 1,5 cm lång??

För senaste Vagabond har jag satt samman en guide till Tokyos lite mer udda shopping, som manga, kawaii-sprit, undergroundmode och snuskleksaker med popcredd.
Ni hittar artikeln på Vagabonds hemsida HÄR. Där finns också länkar till en partyguide jag och Lina Eidenberg gjorde härom året plus lite annat som pekar med hela handen mot Tokyos bästa scener.
Fotot överst har världens bästa Lina Eidenberg tagit. Är också Lina som plåtat ett jobb vi gjort som ligger ute i nya Damernas Värld. Någon som sett??

Swedish Style firar 10 år i Tokyo, och mellan 26 oktober och 4 november kommer staden vibrera av blågula festligheter (jag ska vagga med så gott det går). Som alltid blir det design, mingel och kreativt bubbel i dagarna fem.
På bilden ser ni det oumbärliga festschemat – all annan info om utställningar, deltagare och seminarier hittar ni på http://www.swedish-style.org

Sitter här lite casually denna söndagsmorgon och kollar kollagenrestauranger. Researchar ett jobb för DN samt kollar beautymat av privata skäl – mitt ansikte är ett skämt nu. Svullet, finnigt och knallrött! Bebis kom uuuuuuuut!

Anyhows, körde menyn genom google translate och NU, mina vänner, vattnas det i munnen!
Vad sägs om Random Ass Course?
Eller den mer matiga Full Ass Course?

Kör vi??

Du som listar manga och mat bland dina största hobbies – din dröm är här!
Idag skriver jag på min blogg på res.se, Tokyo Total, om The Manga Cookbook, som lär oss gaijins att laga japanskt krubb med hjälp av pedagogisk manga. Och JA – den är på engelska!
Läs här för full story plus info om var boken kan beställas!

I dagens sminklektion lär vi oss hur vi målar gigantiskt, ultra-kawaii bambi-öga! It’s all about the way of the liner baby…
I startkitet: färgade linser, ögondroppar för vit ögonvita, kajal/flytande liner och lönsfrans deluxe. Nu kör vi!