Radar Magazine

Jag och Beats är fullkomligt besatta av restaurangrecensioner och att hålla koll på Tokyos krogar (fast vi har liiiiiiite svårt att testköra dem just nu utan får läsa/drömma/läsa/drömma…), och varje november när Guide Michelin Tokyo släpps så hänger vi som gläfsande hundar på låset. I år är det särskilt en resto som jag är dödssugen att testa. Esaki heter den, och den fick inte mindre än tre stjärnor i 2010 års ”gidd” för sin ”Japanese noveau”-cuisine. Och det STORARTADE är att de serverar lunch från vrakpriset 3 600 yen, ca 250 pix! Är det en deal eller är det en deal??
Alla detaljer hittar ni på min andra blogg, Tokyo Total: http://www.res.se/blogg/tokyototal
Där ska ni alltid spana om ni vill hitta skoj tokyotips, uppdaterar ofta!

Attans att Alex Schulman redan lagt vantarna på formatet att penna ner tänkbara konversationer med bebba, för just nu är jag så sugen på att göra något typ såhär:

Jag; Tjena Vera! hur känns det att flyga till Sverige imorn då?
Vera: Jodå mojjan, ganska chill. Ser mest fram emot att testköra SAS toalettfaciliteter.
Jag: Tyvärr ryktas det att skötborden är små och hårda…
Vera: Ajdå… Jag som planerat stadiga leveranser i varje tidszon.
Jag: Jag tänkte att vi skulle prata lite om detta. Att du kanske håller igen lite på krutet? Tyglar aktiviteten en smula?
Vera: Hehe inte en chans. Du känner väl mig, jag har ett ytterst sportigt tarmsystem!
Jag: Jo jag vet det och mamma är ju lite bacillrädd och så…
Vera. Äsch, vi har ju pappa med också!
Jag: Ja, vi kanske ska bestämma det då att pappa går med dig till Damernas när andan faller på?
Vera: Ja, för andan KOMMER falla på! Du vet väl vad de säger om ökat tryck i luften hehe…
Jag: Mmm, och detta OROAR mig Vera. Det OROAR mig.
Vera: Äsch det är lugnt. Bara lova att ge mig fri access till matkiosken!
Jag: Jag lovar! Den öppnar redan på flygbussen!
Vera: Coolers. Ska bli skoj det här. You bring the bilstol and the tutte, I’ll bring the ljudpipor and the happeing blöja!
Jag: mmm…….

Oh herregud, jag vet att man inte ska skvallra om sina medmänniskor men jag tror att jag i denna stund sitter bredvid en enuck. Är detta möjligt? Sitter på bokaffären Tsutayas kafé och bredvid sitter en fullvuxen karl och PIPER. Detta är oerhört rafflade. Kan vi har att göra med en karl som fått säga sayonara till klockspelet?!
Han kanske är intresserad av nya trenden MAN BRA?? Japp, ni läste rätt. Senaste trenden här i Jappe är behå för män. Det var min kära Martin Koos som meddelade detta under fredagens vinafton hemma hos oss. Nu när jag är så isolerad att jag lika gärna hade kunnat befinna mig i Skara så får mina out-and-about-buddies vara mina ögon, öron och fingrar på pulsen, och detta var det mest kittlande på länge.
Och det är inte en skröna – Martin har KOLLEGOR som kör flott behå. Han jobbar på en oerhört hipp reklambyrå så det är inga kufar, utan vanliga (?) män i 30-årsåldern (tror inte att behån har något att göra med behov, dvs bitchtits etc, utan det är bara FÄSHION!). Martins ena kollega blev härförleden lite på kanelen under en afton på izakaya och STRIPPADE tills han satt i bara BEHÅN och drack nama biru. Ååååh vad jag hade velat vara Martin Koos i den stunden!
Jag blev så intresserad att jag natten efter DRÖMDE om en man i behå.
Tydligen kan de köpas på stora varuhus, så återigen ska vi inte tro att detta är någon Akihabara-gimmick.

Mr Beats, är du redo??
Kanske är det min man som får hålla ställningar med sensuella sidenbehåar tillsvidare medan jag sportar bygellösa varianter med nedfällbar lucka?
Det finns även tillhörande trosa med extra pungutrymme. Touché!

Jag har hittat drömmarnas businesspartner i Vera. Jag har haft så akut skrivsug senaste veckorna och varit lite frustrerad över att allt bara stannade i huvudet eftersom någon kände av varje gång jag närmade mig datorn och krävde mat/blöja/lek just då. Men sedan en vecka har vår lilla rutin blivit att bänka oss på något café under några eftermiddagstimmar och det funkar kanoners. Vera sover som en stock i vagnen tre timmar nonstop (hon älskar ljud och rörelse runt sig – mamma upp i dagen!) och jag har några timmar att fixa med vuxengrejer i lugn och ro. Har blivit två krönikor till Sydsvenskan utrikes senaste veckan plus att jag blev klar med några artiklar som kommer längre fram i DNs helgbilaga. Men framförallt har jag hunnit planera nästa sommars jättefest som jag och Beats ska hålla på Mallorca, jag har fixat lägenhet till oss i Palma, jag har svarat på mail för första gången på en månad, jag har sorterat foton och lite annat smått och gott.
Vilken drömbebbe va!  Hänger med på café OCH låter sin mamma pyssla med annat ett par timmar. Och när vi hade folk över i helgen så var hon bästa festdeltagaren och satt mest i sin babysitter och diggade, eller satt i knät med tefatsstora ögon. Frågan är bara hur länge det är såhär, snart nöjer hon sig väl inte med att chilla solokvist i vagnen eller sittern, utan vill ha uppmärksamhet precis hela tiden… Just nu sitter hon framför mig i sin babysitter (se bild överst, tagen as we speak) och pratar för sig själv medan jag bloggar och Beats pysslar med sitt. Vi har precis badat och det är Veras hobby. Hela den lilla kroppen är med och njuter! Plaskar och sträcker på sig och provar olika rörelser i det sköna vattnet. Varje kväll badar vi henne och det är dagens bästa stund. Sen lite mys innan det är dags att sova. Så råder lugnet fram tills fyra-snårets matning, och efter det är hon omöjlig att få till ro. Då vill hon leka och hon blir supersur när hennes föräldrar inte delar denna entusiasm. Detta är INTE poppis, i natt var jag SÅ nära att fly in i andra rummet och låta Beats undehålla fröken piggelin… Nu är vår plan att leka satan i det med henne under kvällen så hon är helt matt natten lång. Hmmm….

Just det, på tal om jobb och vuxengrejer! ska jag vara en av årets nyårskrönikörer i Sydsvenskan och kåsera kring det japanska nyhetsåret 2009! Missa inte det.

Idag kom jag i ännu ett par jeans. Alltså RIKTIGA jeans, inte imitation. Vet ni vilken lyx det är för en som levt i trikå sedan i maj? De här jeansen köpte jag förvisso när jag var tio veckor gravid, så det är inte pre-preggers, men ändå!

Vet ni så fascinerad jag är över hur snabbt kroppen hittat tillbaka till något som ganska mycket liknar dess forna jag? Visst är jag någon storlek större och magen är pösig och allt fett verkar liksom har omfördelat sig och trillar ner över nedre delen av magen och höfterna, men när jag tittar i spegeln (vilket jag gör plågsamt ofta, har helspegel i duschen enligt japansk badrumsstandard) så känns det overkligt att tänka att jag hade megaboll och vägde 71 kilo för bara 5 veckor sedan. Och lustigast av allt är att trots att min kropp nog är i sin minst bikiniredo form någonsin så tycker jag så mycket om den! Den har ju byggt Vera och varit hennes hem under de nio månader hon bodde i bollen. Och nu 5 veckor efter hon kom så är jag tillbaka i något som åtminstone vagt liknar min gamla form – är det inte ett mirakel så säg. För varje dag kan jag dra igen en ny klänning eller åla mig i en ny kjol eller byxa. Tänk att det går så snabbt! Vem kunde tro det när jag såg ut såhär alldeles nyss?

Vet faktiskt inte vad jag väger nu, men de första två veckorna tappade jag 12 kilo av 17, så även om det skulle ha stannat där så vore det inte alltför tokigt. Så om ni som jag gjorde nojar över att för alltid vara fast i spolformat rondör – släpp det! Och det är världens enklaste viktnedgång – har mest suttit på rumpan och ätit tycker jag. Och så ammat förstås, den heliga graalen som bränner fler kalorier än tusen spinningpass. Men nu börjar det jobbiga gissar jag, nu har väl det automatiska droppet börjat nå sitt slut och det är dags att träna (kommer aldrig hända) och ta ut skilsmässa från hallonskallarna (nej nej nej!).
Men ändå. Jag trodde att jag skulle behöva ha tights och mammakläder bra mycket längre. I morse smög jag till och med på mig en gammal högmidjad, snäv kjol och den gick igen! Den satt korvigt, men vem bryr sig. DEN GICK IGEN!
Förlåt min ytlighet, men sånt gör mig glad. Stretchmarks blev det heller inga.
Men mest av allt kommer min kropp alltid vara min bästis eftersom den var med och skapade världens mest perfekta lilla bebis, och nu ger samma bebba all mat och näring hon behöver.

Och när vi ändå är på ämnet- ni som frågat om kejsarsnitt. Det var för mig en walk in the park. Var uppe och gick dagen efter och kunde gå långa promenader veckan efter. Det hade jag nog kunnat direkt, men jag fick inte när jag var på sjukhuset. Har inte heller känt att magmusklerna slappats av, fast å andra sidan har de aldrig varit särskilt spänstiga. Hade painkillers i början så då kände jag knappt något ont, och gjorde jag det så var det bara att ta en painkiller till. Men efter andra veckan har det inte behövts. Däremot är det stumt och lite ömt runt ärret, men det är inte särskilt obehagligt. Ärret i sig sitter långt ner och kommer aldrig behöva avnjutas av någon annan än Beats.
Jag skulle göra om det vilken dag som helst (vilket jag också kommer den dag det är dags för en tvåa). Väldigt odramatiskt skulle jag summera det hela.

Nu ska vi som sista svenska medborgare kolla in programmet Ullared. Man får’la hänga med!

Igår lussade Vera Li Maiko i traditionsenlig dräkt med tillhörande velourkrona. Så snygg! Så bekväm! Så brandsäker!

Dessvärre bedrevs det mobbing här i vårt hus då Beats vid flertalet incidenter kallade Vera för ”ET i lussedräkt”. Det tycker jag är missvisande. Jag tycker mer hon bär drag av rumpnisse.
Och det framstår ju tydligt på bilden överst att NÅGON haft lussevaka och är en smula loj.

Caline, Claes och Felix var över hos oss, och vi hade en total orgie med den mest gula champagne ni kan tänka er och lyxiga bentoboxar med skaldjur följt av stiltonbricka och portvin. När gästerna gått hem hittade jag dessutom en mangotårta i kylen som jag helt missat att de hade med. Tunnelseende à la småbarnsmorsa var det jaaa.

Och jag tror visst att Lucias mamma råkade frossa lite väl många fikon, pepparkakor och vindruvor, för idag har det kniiiiipt i den lilla magen. Att jag inte lär mig! Bjuder henne på fiscocktails alldeles för frekvent. Då låter det så här (lika gott åt mig!):

Bye bye så länge från oss!

Förresten! Tänkte önska skinnhandskar av Beats, men VILKA?! De avklippta från Anna Sui (överst) eller de mer damiga med fulla fingrar från Lanvin (underst)?? Hilfe! Älskar båda!

Hurra för glädjen som bara lite hederligt cashbrännande kan ge! Idag har jag gjort som tio miljoner andra tokyobor och julhandlat i Shibuya. Nu har tomten säcken full kan ni tro. Att vi har Vera är ju den perfekta ursäkten att köpa extra presenter till alla nära och kära eftersom de ju självklart måste ha julklapp från Vera!
Till mig själv köpte jag en snäv trikåkjol från H&M och jädrans massa smink på Loft.

Dagens stass – lite leopard, lite kanin, men framförallt passar jag på när jag är bebisfri att bära detta fina…

…armband från en av mina favvebutiker, Rose Bud på Meiji Dori.

Blev kär i denna svarta oversizetröja med sprakande pärlor från Goocy, men den kliade lite som all annan snygg knitwear där ute som tyvärr inte funkar för oss eksembarn…

Som alltid har Opening Ceremony knasigaste skylten. Idag megastrutsar och andra rejält o-gulliga djur.

I korgen på Loft – Urban Decay glittereyeliner i Glamrock, Bourjois blusher i Rose d’Or, Revlons nya mascara som jälvklart måste testköras, några tvålar och två glitterskuggor från japanska Excel’s nya serie ShinyHolic.

Och funkar inte nya mascaran så blir det Dolly Winks istället!

Idag skulle vi egentligen gått på glöggfest hos Mia och Måns, men kycklingmamman Maria ballade ur efter att ha nåtts av informationen att 12 barn samt 20 vuxna kommer vara på plats, eventuellt proppade av flunsa och förkylningar. Lillan måste vara kliniskt frisk när vi boardar planet till Sverige om exakt en vecka!
Istället kommer Caline och Claes över till oss och firar denna advent och Lucia med portvin och stiltonostbricka. Vera har fått Luciadräkt av sin farmor, komplett med lussekrona i velour, och nu ska den invigas! Bild kommer!

Till andra exilsvenskar i Tokyo vill jag förresten tipsa om American Clinic i Azabu-Juban där man kan få svinsprutan. Bara ring och boka tid. 3 600 yen kostar det. Doktor Shane är en krum gubbe på 80+ (fakta!) och han och hans lilla fru driver denna världens minsta mottagning som av någon anledning trotsar regeringens prioriteringsordning. Vi var där i fredags och vaccinerade oss. Alla tiders!

I morse åkte mammi tillbaka till Sverige och jag har tjutit ögonen ur mig hela morgonen. Det riktigt ekar så tomt det är! Det har varit så fantastiskt att ha mamma här dessa veckor, när jag stapplande testkör mitt eget mammaskap. Vilken lyx att som nybliven mamma få ha världens bästa guide som inneboende! Jag är ju skitskraj för Vera ibland när jag inte förstår mig på henne och då är mamma där och avdramatiserar det hela. Och som vi har skrattat (och gråtit) och pratat om livet och riktigt frossat i mor-/dotteraktiviteter! Jag ska göra allt för att vara en lika bra mamma åt Vera som min mamma varit och är för mig. Om jag ens blir hälften så bra så är Vera en mycket lyckligt lottad liten flicka.

Mamma och jag har också pratat mycket kring vad det innebär att bli mamma. Hur lycklig jag än är över Vera så är jag ibland livrädd för vad mammaskapet kommer innebära för mitt jobb, min egna utveckling och för min och Beats relation. Vill inte halka in i kvinnofällan och bitterhet! Är livrädd att känna mig isolerad och låst! Nu tror jag att vi är öppna nog för att inte komma dit, och Beats verkar inte ha några grövre ”du-är-ju-ändå-bara-hemma-så-du-kan-väl-ändå-tvätta/städa/laga mat”-tendenser, men jag är ändå rädd för vad det innebär att vi bor i Japan och att jag har fullt ansvar för Vera varje dag fram till klockan åtta tidigast. Jag VILL ju vara med Vera så mycket det bara går, hon är ju skatternas skatt och varje sekund med henne är så dyrbar!, men när jag någon gång vill göra något eget så kommer det vara riktigt svårt, och där kan jag avundas pappan en smula. Den här rädslan har vi pratat mycket om, jag och Beats, och jag har varit tydlig från början med att han måste vara lika mycket förälder som jag även om jag är mamman och den som är hemma. Vi måste se till att jag också får lite utrymme för att skriva och ägna mig åt mina intressen, och det krävs ju lite pusslande när pappan inte har någon ledighet att prata om. Hjälper inte pappan till att göra det utrymmet för sin tjej, utan att man som tjej känner sig väldigt fjättrad vid hemmet och tappar sin identitet utanför mamma-/hemmafrurollen, så tror jag att det är lätt att hamna i bitterhet och destruktiva spiraler. Vår situation är speciell och vi måste jobba lite mer för att vara jämställda än par i till exempel Sverige. Vi har varken föräldrapeng eller ledighet, så under tiden jag inte jobbar fulltid så har jag bokstavligen talat noll inkomster utan måste luta mig mot min man och för mig känns det superjobbigt. Får jag dessutom aldrig någon tid att pyssla med mitt eget eftersom jag ska ratta hela hushållet och allt som gäller Vera så blir det skilsmässa, och det vet Beats. Att jag är hemma innebär inte att jag alltid ska vara den som spontant drar fram dammsugaren, basta! Jag tror vi kommer få ihop det, men man vet ju aldrig hur ens fina planer och intentioner funkar i verkligheten förrän man är mitt i det.
Hur har det varit för er mina kloka läsare??

Grattis på enmånadsdagen älskade lilla bebba! Den bästa månaden i din mamma och pappas liv!