Radar Magazine

Så, nu är det bara några futtiga timmar kvar av det här årtioendet. Jag skulle egentligen vilja skicka ett gott nytt årssms till var och en vid tolvslaget men eftersom ni faktiskt är ganska många ger jag er alla en fet cyberpuss och tackar för i år. Vi ses nästa år.

Hoppas ni får världens bästa nyårsafton. Gott nytt år från moi:

(ps lovar att öva på outfitbilderna innan jag får för mig att starta modeblogg ds.)

Shout out loads nya singel. Fantastico popmusico.
Lyssna här.

Årets bästa: Att jag blev musikredaktör och började blogga här på Radar och därmed fick chans att hålla på med ytterligare något jag tycker är riktigt riktigt kul.

Årets sämsta: Egentligen borde jag skriva ut hans namn men eftersom jag fortfarande har någon slags respekt för andra människor (vilket han inte har) så säger jag så här: personen som blåste mig på fyratusen och ljög mig flertalet gånger rakt upp i ansiktet. Samma människa som parasiterade lägenheten jag hyrde ut i andrahand och vars skit jag fick röja och som gjorde mig än mer misstänksam och paranoid gentemot mänskligheten.

Årets roligaste: Alla fina konsertkvällar ihop med Malmös musiknördar. Många wohooo framför scenkanten. Speciellt på Freaks N geeks såklart.

Årets tråkigaste: Måste ha varit någon gång då jag varit sjuk. Jag hatar att vara sjuk. Sjukt långtråkigt. Ordvits javisst.

Årets insikt: Att man måste våga för att vinna. På alla plan. Våga leva. Våga chansa. Våga släppa taget. Våga säga ifrån. Att ta tag i saker så fort det känns jobbigt.

Årets konsert: Animal Collective på Mejeriet. Helt klart.

Årets sämsta konsert: Sator? Haha. Fast jag såg iof bara en halv låt.

Årets låt: Tightrope-Yeasayer.

Årets bästa klädköp: Gillar min nyårsklänning men vet inte om jag kommer använda den så ofta för att den ska kunna räknas som årets bästa. Annars enkla saker såsom svart tight bomullskjol-Monki, jeansskjortan, randig klänning från Weekday osv.

Årets film: Som sagt, inte årets bästa kanske men årets sötaste: 500 days of summer.

Årets resa: Krakow!

Årets mat: Allt med saffran i.

Årets känsla: Längtan.

2000-talet är till sin ända och ännu ett musikdecennium går till historien. Om 90-talet var grunge och eurodisco, vad var då 00-talet? I ett försök att summera det hela har Radars musikskribenter svarat på några frågor kring sitt musikaliska 00-tal.

Vilket band (som kommit fram de senaste tio åren) har betytt mest för dig personligen? Förklara.

Arcade Fire

OLA ELLESTRÖM: Förutsägbart val, men det måste bli Arcade Fire. Två album som snarast blir bättre med tiden och så har jag haft lyckan att se tre fantastiska spelningar med dem. Det som skiljer ut Arcade Fire är att det märks att de verkligen bestämt sig för att vara lite mer och lite bättre än alla andra. Det är inte bara låtar, det är inställning och attityd också. Ett fantastiskt band och något säger mig att de kommer bli ännu bättre.

MADELEINE BERGQUIST: Band of Horses. Jag blev otroligt förälskad första gången jag hörde det här bandet för några år sedan. Minns att jag gick och nynnade i flera dagar på ”The Funeral” utan att veta vad det var jag sjöng på.  Förälskelsen växte sig allt starkare och jag räknar dem nu till ett av mina absoluta favoritband. För mig symboliserar de två av livets väsentligheter, nämligen kärlek och musik. Ett av de få band i världen jag pallar köa för att få en plats vid scenkanten. De gör mig salig. Som fjorton igen. Och det är härligt.

OSKAR LINDMARK: Utan tvekan Animal Collective. I min värld är de i princip helt ohotade på förstaplatsen. Främst därför att de släppt ifrån sig kvalitativt material men här handlar det även om kvantitet. Inget annat band har släppt album, eps, b-sidor och solomaterial av sådan dignitet under 00-talet och att de dessutom ständigt hittar nya vägar för sin musik kan inte sammanfattas på annat sätt än genialt. En annan viktig aspekt av det hela är att bandet fungerat som en inkörsport till annan musik. Genom Animal Collective har jag upptäckt band och album jag kanske missat, eller helt enkelt inte uppskattat annars. De har redan nu lämnat ett avsevärt avtryck på musikkartan, vilket är nog så imponerande bara det.

JONAS APPELQVIST Isolation Years. Redan på 2001 års monumentala debut ”Inland Traveller” slog Jakob Nyström an en musikalisk sträng hos mig som dels fick mig att plocka upp mitt egna musicerande igen, dels väckte mig ur en blaséartad inställning gentemot ny musik, en fas som hade frodats hos mig några år. Med lika delar norrländskt vemod som Neutral Milk Hotel-flörtar slog de Sveriges indiescen med häpnad och har bara fortsatt på den vägen. Säger du att Two White Horses är minst lika bra tar jag det som en förolämpning.

MALIN COLLIN: The Libertines. De dök upp med lite nyskapande brittisk gitarrpop precis när jag hade gett upp hoppet om musik och trodde jag var dömd till att leva i R’n'B-limbo resten av 2000-talet. ”Time for Heroes”-videon ger mig fortfarande känslan av att vara tillbaka i bra-musik-livet igen.

Libertines

Decenniets största musikhändelse?

MALIN COLLIN: Spotify såklart – större än alla band, låtar och artister tillsammans. Nu får alla lyssna på sin favoritmusik direkt. Musikdemokrati!

SOFIE DERNBACK: Här måste jag säga Morrisseys återupplivade karriär med konserten på KB i Malmö hösten 2002 som startpunkt. Som många andra popnördar med svartfärgat hår lyssnade jag mycket på The Smiths i de sena tonåren och drömde om en återförening för alla oss som missat tåget första gången. Eftersom bandmedlemmarna hatade varandra kändes detta inte särskilt troligt. Jag är lite för ung för att ha upplevt Morrisseys solokarriär på 90-talet så för mig var han ouppnåelig, en legend, nästan som The Beatles eller något. När det visade sig att han skulle spela på KB, mitt KB, klubben där jag tillbringat så många kvällar kändes det som en dröm, oerhört bisarrt och fantastiskt på samma gång. Jag minns egentligen inte så många detaljer från själva konserten, mest att det kändes som om ”alla” var där, att jag hörde ”First of the Gang to Die” för första gången och att det var varmt, märkligt och riktigt fint. Sedan dess har jag tappert fortsatt att köpa biljetter till hans konserter, även om jag borde slutat för längesedan.

OSKAR LINDMARK: Enkelt: internet! Ingen regelrätt händelse men fenomenet, om man nu kan kalla det fenomen, har ju förändrat allt. Så mycket musik som jag har hittat på och på grund av internet, det är ju ren sadism att ens begrunda vad mitt liv hade varit utan den. Ska vi ta ett exempel på en ”riktig” händelse så får det nog bli när The Knifes Silent Shout läckte. Alltså låten, inte skivan. Jag minns det fortfarande klart och tydligt. Känslan jag hade, förvirringen över hur det lät och hur den liksom låtsnade efter varje genomlyssning. För mig var det en stark upplevelse. Ett av få ögonblick under det gångna årtiondet då jag faktiskt minns att jag tänkte: det här är något jag aldrig hört förut.

POPSARA: Marit Bergmans prenumerationstjänst. Den var lite extra viktig eftersom jag jobbade med den – det var mitt jobb som byggde och skötte tjänsten och jag var account manager – men bara att hon faktiskt var den första som startade ett helt nytt sätt att distribuera musik är otroligt stort i sig. Sen är Marit också den enda som fått mig att gråta på konserter (eller förresten, Kristofer Åström har nog gjort det nån gång också, men det var på 90-talet, så det räknas ju inte). ”Can I Keep Him?” knockar mig varje gång.

Marit Bergman

Du får välja tre skivor, som kommit ut under 2000-talet, att ta med till en öde ö. Vilka väljer du och varför?

POPSARA: Timo Räisänen – ”Love Will Turn You Around” (2007)
Jag har alltid gillat Timos singlar, men i albumformat tyckte jag inte att hans första skivor höll riktigt. Men ”Love Will Turn You Around” är ett galet bra ALBUM. Och dessutom är alla singlarna fantastiska var för sig.

Reindeer Section - ”Son of Evil Reindeer” (2002)

Jag upptäckte denna när jag bodde tillfälligt i Malmö (bodde annars i Stockholm, men började älska Malmö så mycket att jag flyttade tillbaka några år senare. Sen hamnade jag i Stockholm igen) och hade supertunna väggar, så jag blev beroende av den här vackra och lugna skivan för att kunna somna på nätterna. Gary Lightbody sjunger som en ängel här.

Snow Patrol – ”Eyes Open” (2006)
Jag äääälskade ”Final Straw”, så det faktum att uppföljaren ”Eyes Open” höjde ribban ytterligare ett snäpp var en trevlig utveckling. Det jag älskar mest med ”Eyes Open” är dynamiken. Det är flera låtar på skivan som börjar försiktigt men byggs upp till en massiv ljudvägg, och det påminner mig om de bästa låtarna på Smashing Pumpkins mästerverk ”Siamese Dream” från 1993. Och så rösten såklart, den där magiska änglarösten.

Timo Räisänen

MARIJAH STAFÅS: Robyn:Robyn- för beatet, Placebo: Sleeping with ghosts, för mitt ashtray heart och Imogen Heap: Speak for Yourself, för att ”Hide and Seek” tog mig med storm

OSKAR LINDMARK: Sigur Rós korvalbum, alltså (), för att det varit en självklar resekamrat sedan det kom ut. Albumet har följt med till bla Sydafrika, Kroatien, Italien och Thailand och har varit omistligt under oräkneliga tågresor. Så varför inte på en öde ö också? Ett annat självklart val är Panda Bears Person Pitch. Det har ett tema som passar en öde ö, soligt och sorgligt. Det tredje albumet får nog bli Khonnors Handwriting, ett album som förändrade min syn på musik och som öppnade dörrar. Innan jag upptäckte Handwriting 2004 lyssnade jag i princip bara på 60- och 70-talsmusik. Det måste väl för övrigt vara det album som är bäst lämpat att titta på stjärnor till och det känns som att det blir en del tid över till sådant.

JONAS APPELQVIST: Grandaddy – The Sopthware Slump. Grandaddy klumpades lite orättvist ihop med Mercury Rev och The Flaming Lips när det begav sig. Inget fel i de banden, men Jason Lytles band var milsvida bättre. På allt. Lofi om framtidens robotar med melodier man kan döda för, en odödlig skiva med idel bra låtar.

The Weakerthans – Reconstruction Site. F.d. Propagandhi-basisten John K. Samson hittade sitt rätta element med The Weakerthans – indierock med folkinfluenser. Denna skiva, den tredje i ordningen, är den bästa och stoltserar med några av hans största stunder textmässigt.

Fireside – Elite. Skivan är nästan helt och hållet en studioskiva skriven av Pelle Gunnerfeldt och framförd av ett band på upphällningen. Oerhört utskälld och avskydd när den släpptes. Låttitlarna, tagna från obskyra tv-spel, skvallrar om bandets vrånga attityd gentemot skivan men herregud vilka låtar! Svensk rockhistoria.

Fireside/Kristofer Åström

Milleniets bästa a). danslåt? b). depplåt? c). kärlekslåt?

MALIN COLLIN: a).  Det står mellan ”Mr Brightside” med The Killers eller ”Paper Planes” med M.I.A. Det beror lite på vilken typ av dans man är sugen på. Och sedan självklart allt med Britney. Då återfinns jag på stolar och scener och allt som är det minsta upphöjt.

b). Min vuxenregel är att inte lyssna på musik när jag är deppig. Jag har förstört halva nittiotalets låtskatter genom att tonårsdeppa med dem som soundtrack. Sedan går det aldrig att lyssna på den där musiken igen utan att få ont i magen. Om jag måste säga någon blir det Mobys Lift me up – den har en stegrande hoppfull stämning och en titel som lovar bättre tider. Eller om man nu är sugen på att förstöra en av decenniets bästa låtar är ju ”Let go” med Frou Frou utmärkt för den har en sådan ångestladdad känsla.

c).  Utan tvekan The Quiz med Hello Saferide. Hur vackert är det inte att låta potentiella pojkvänner göra ett test för att se om de ens har en chans?

POPSARA: a). Marit Bergman & Cecilia Nordlund – ”Adios Amigos” (2004)
Den har ju en dans, på riktigt! Den har dansats på många fester, plus till vardags med min älskade systerdotter. Underbar låt. Fast Junior Seniors ”Move Your Feet” är förstås grym också.

b). Kristofer Åström & Hidden Truck – ”All Lovers Hell” (2001)
Jag spelade in den här låten över ett helt kassettband en gång (jag hade bara kassettspelare i bilen), så jag kunde lyssna på den om och om och om igen för att den är så fantastisk. Dels handlar texten om total osäkerhet i kärlek, och dels lyssnade jag som mest på den när min syster var döende, så den vinner depplåtskategorin. Fast Robyns ”Be Mine” är förstås väldigt deppig den med.

c). Snow Patrol – ”Signal Fire” (2007)
Det är ju halvt hopplöst att välja bara en låt. Timo Räisänens ”My Valentine” är en fantastisk kärlekslåt, men Snow Patrol måste nog vinna även här. Den här låten hjälpte mig igenom ett uppbrott från ett 11 år långt förhållande, och att jag fortfarande kan lyssna på den och bli glad av den visar hur otroligt stark den är för mig. Som jämförelse kan jag nämna att jag lyssnade på Stone Roses ”I Wanna Be Adored” strax innan min första riktiga pojkvän dumpade mig efter bara två månader, och den låten gjorde ont att lyssna på i åratal efteråt. ”In the confusion and the aftermath, you are my signal fire”. Vackert.

Robyn

MADELEINE BERGQUIST: a). Jag måste nog välja ”With every heartbeat”-Robyn/Kleerup här. Förknippar låten med några kära vänner till mig som nyligen har flyttat till andra sidan jordklotet. Minns några lyckliga dansanta kvällar ihop med dem och den här låten var alltid given. Saknar dem när jag lyssnar på den, vilket gör mig lite ledsen, men samtidigt gör låten mig fantastiskt lycklig och pepp. Tycker att Robyn är grym och hon är verkligen en av 2000-talets bästa svenska artister.

b).” Suicide Medicine”-Rocky Votolato. Oj oj oj vad jag lipat till den här låten. Fantastiskt fin och sorglig på en och samma gång. Behövs ingen vidare motivering.

c). ”First day of my life”-Bright Eyes. Ibland får jag för mig att jag inte är romantiskt lagd, men när jag lyssnar på den här låten övertygas jag om att jag försöker lura mig själv. ”I’m glad I didn’t die before I met you. But now I don’t care I could go anywhere with you. And I’d probably be happy”. Desperat? Kanske. Vackert? Ja. Texten, melodin, Conor. Allt med den här låten gör mig knäsvag. Att lyssna är som att bli förälskad om och om igen.

Bright Eyes

SOFIE DERNBACK: a). Håkan Hellström – ”Ramlar”
Efter en stunds eftertanke stod det klart: givetvis måste det vara ”Ramlar” med Håkan Hellström. De inledande trumpeterna, den frenetiskt stressade melodin och fraser som ”och det skulle ju va’ dans, dans, dans” får mig att bli 18 på nytt och vilja hoppa upp och ner på dansgolvet. För min del finns det inte någon annan låt på 2000-talet som har spridit sådan glädje och energi som just ”Ramlar”.

b).Glasvegas – ”A Snowflake Fell (And It Felt Like A Kiss)”
För ett år sedan, i december 2008, dog två personer jag kände alldeles, alldeles för tidigt. En barndomsvän blev ihjälhuggen i sitt eget hem av några äckliga snorungar. En av mina bästa vänner förlorade sin livskamrat, pappan till sina barn på bara sex veckor. Livet är orättvist, sorgligt och överjävligt ibland. I samma veva släppte Glasvegas sin jul-EP, som inte innehåller de vanliga glada julsångerna utan en samling låtar med ensamhet och tragedi som utgångspunkt. En av dem, ”A Snowflake Fell…” kan vara något av det vackraste och sorgligaste jag hört, med klockspel, ledsen text och piano. Så tyckte även min vän, som valde att spela sången på sin älskades begravning. Deppigt? Oerhört.

c). Ben Folds – ”The Luckiest”
Jag måste säga 2001 års ”The Luckiest” med Ben Folds. Första gången jag hörde låten framfördes den av den numera mycket avdankade Markus Landgren i Bert Karlssons tv-talangjakt Fame Factory. Nej, Markus var inte särskilt bra, men jag förstod direkt att låten i sig var så oerhört mycket bättre med sitt pianokomp och fina text. Sentimentalt, enkelt och väldigt lätt att applicera på den man älskar mest i hela världen.

Glasvegas

Berätta lite kring ett starkt konsertminne du har från 2000-talet.

MARIJAH STAFÅS: Jag har alltid sagt ”När jag sett Kent köra Utan dina andetag live, och när jag sett Placebo… DÅ kan jag dö lycklig”. Kent spelade låten under sin spelning på Arvikafestivalen 2008 och jag var happy happy! I somras missade jag Placebo på S!esta men fick en ny chans när de besökte Stockholm i november 2009. NU kan jag dö lycklig. Hela spelningar var lite som att komma hem och det kändes så jävla fantastiskt att se det där bandet som man lyssnat på så mycket som svår tonåring.

OLA ELLESTRÖM: Mary J Blige i Globen 3 april 2002. Jag och min dåvarande flickvän gick dit. Mary började med en halvtimme med röjiga låtar, sen en halvtimme med skärande ballader och gick till sist över i ett parti med sina största hits. Mary var sjukt ärlig om sina tidigare depressioner och berättade att hon varit nära och ta sitt liv och massa annat. Och när hon sjöng Not Gon Cry så var det precis vad jag började göra. Och sen gick hon över i No More Drama och när hon dubbelvikt skrek ut att hon aldrig skulle må skit igen och sen gick över i den fenomenala Everything, som hon dedicerade till alla som kommit dit, rann syndafloden nerför kinderna på mig. Jag har aldrig känt mig så emotionellt fångad överhuvudtaget. Det var för starkt, det var för bra. Jag skämdes en aning först, men så tittade jag runt mig och såg att de flesta andra var i samma tillstånd. Sen avslutade hon med Family Affair för att få alla på gott humör igen. Jag och min tjej kunde inte prata på säkert en kvart efteråt för vi var båda alldeles för tagna. Den bästa konsert jag sett i mitt liv.

Radiohead

SOFIE DERNBACK: Radioheads spelning i det gigantiska blå cirkustältet i Köpenhamn var riktigt grym. Det var i september 2000 och mina vanliga vänner var inte särskilt musikintresserade så jag bestämde mig för att gå på konserten tillsammans med min brevvän Tess från Halmstad och en kompis till henne. Vi köade i flera timmar för att hamna längst fram, vilket jag vill minnas att vi också lyckades med. Förbandet Sigur Rós var mest en parentes, det var Thom, Jonny och de andra gudarna vi ville åt. ”Kid A” hade ännu inte släppts så en hel del av låtarna var okända för oss. Det nya, mer elektroniska soundet var lite skumt, tyckte jag, men de gamla låtarna som ”Street Spirit” och ”Karma Police” vägde upp det hela. Framförallt är det fint att tänka tillbaka på hur gulligt naiv jag var och vilken stor grej det var att gå på konserten och att äntligen få se bandet som gjort världens bästa skiva (vilket jag fortfarande står fast vid).

JONAS APPELQVIST Oj, svårt. Här får Pet Shop Boys på Roskilde, The Bronx på Hultsfred och The Weakerthans på The Astoria i London maka på sig till förmån för Breach på Debaser Medis i december 2007. Bandets tillfälliga återförening levde upp till alla förväntningar på ett smockfullt Medis och levererade knäckande hardcore!

MADELEINE BERGQUIST: Roskilde, orange scen, 2001. Patti Smith sjöng Pearl Jams ”Alive” till minne av de som dog på PJ-konserten på Roskilde året före. Då grät jag hejdlöst.

Patti Smith

TEXT: Madeleine Bergquist, Sara Reis, Ola Elleström, Oskar Lindmark, Sofie Dernback, Marijah Stafås, Malin Collin och Jonas Appelqvist
BILDER: Emma Svensson/Rockfoto

Feistobsessar. Åh alla dessa nollnolltalets luggkvinnor som gjort livet lite bättre.

Min nyårsgåva till er är en spotifylista med mina 35 favoritlåtar från i år. Håll till godo!

Lyssna här.

Summer: I love The Smiths.

Tom: [removing his headphones] Sorry?

Summer: I said I love The Smiths. You–you have a good taste in music.

Tom: You like The Smiths?

Summer: Yeah. “To die by your side is such a heavenly way to die.” I love ‘em.

[Summer steps off the elevator]

Tom: Holy shit.

Jag må vara en jävla kliché men för mig är detta årets film. Måhända att den inte är årets bästa, men absolut årets finaste.

Jag har säkert visat denna video innan men kom att tänka på den. Bästa tolkningen av bästa låten.

Azure Ray var ett himla fint band som jag hoppas att alla lyssnat sönder och samman vid det här laget. Att ena halvan, tilllika Conor Oberst gamla flamma,heter Maria Taylor och är en strålande soloartist vet säkert endel av er. Men det känns som att hennes gamla bandkamrat Orenda Fink inte hittat så många lyssnare. Jag kanske har fel, vad vet jag?, men jag vill göra er uppmärksamma på det faktum att även hon är väldigt bra. Lyssna exempelvis på skivan Ask the night här.

Ny intervju uppe. Denna gång är det Daniel aka Gorillan som intervjuat fina Fontän!