När inte berget kan komma till Mohammed så får Mohammed knata till berget, så igår ställde jag och Beats till med romantisk middag i hemmets enkla vrå. Jag grillade halibut och gjorde min knäckande mango- och avokadosalsa med koriander och chili. Till det ljuvlig gewurztraminer. Sen blev det ostbricka och balsamicochoklad med dessertvin. Yum.
Sen vaknade någon och romantiken blev till uppror.
Vera är så festlig nu. Hon har börjat upptäcka världen och kan bli fullkomligt stirrig inför något som hon finner spännande. Först är hon lyckan själv och jollrar och skrattar, men sen blir det för mycket och hon blir så jäkla förbannad. Denna nyfikenhet gör det också mycket svårt att mata fröken eftersom hon hellre vill spana läget runtomkring. Jag får lägga en filt över henne ibland.
Och så äter hon mängder! Hon slurpar en hel boppe på max fem minuter, men stinn blick och ett fast grepp om behåbandet. Låren växer för varje sekund, så här 10 veckor och 5 dagar gammal väger Lillssn 5750 gram. That’s mommy’s gal!
Tyvärr sover hon inte som vi önskar. Det är roligare att ligga och prata med mjukisdjuren som dinglar över sängen, eller gå runt i lägenheten i våra famnar. Varje morgon i ottan är det bara att ge sig ut på promenad, annars blir det krig. ”Här är Veras tv… Här är Veras babygym… Här är Veras kylskåp…”.
Vi var förresten hos doktorn igår. Stackars Lillans navel har inte läkt ännu, och hon ett fult så kallat granulom. Så nu går Vera på silvernitratbehandling hos Dr Fujimoto. Dr Fujimoto har också undersökt detta med GASEN. Aktivare gaspassering har nog aldrig skådats än hos detta barn. Jag har varit lite orolig för hon kräker så mycket, men tydligen har hon så mycket gas i magen att maten inte alltid får plats. Det ni!
Gas och nattuggleri till trots så ÄLSKAR jag att vara mamma. Det är det bästa och roligaste jag någonsin varit med om. Har aldrig skrattat så mycket som nu! Livet känns väldigt komplett. Och jag är om möjligt ännu mer kär och galen i den underbara karl som gett mig denna underbara unge. Det finns inget som går upp mot att se de två ligga och snusa, och krypa ner bredvid och tänka ”min familj…”. Vi tre mot världen! Oavsett vad som händer så är det alltid vi tre. Ibland tänker jag att om jag vetat tidigare hur kul med bebbe, då hade jag satt igång redan som tjugoåring! Eller njää, då hade jag ju gått miste om alla galna karaokenätter! Och alla resor vi gjort, i alla fall i den form vi gjort dem…
Fast underbart är det, och mycket enklare än jag trodde. Första veckan kom jag inte ur pyjamasen på dagarna, men nu har vi dunderrutin och gör en massa skoj på dagarna. Shoppar, går på restaurang (fast inte hetaste ställena i stan ska erkännas), fikar länge på kafé, promenerar, leker… Så var inte oroliga att livet tar slut, det tar bara en lite annan skepnad (och tro mig att man skiter fullständigt i att man missar de där partykvällarna, är ju så kort tid).
Så skaffa ungar! Föröka er redan idag! Fast graviditeten hade jag förvisso kunnat vara utan. Jag var så tung, både i kropp och ofta i sinnet. Kände mig väldigt fången i mitt tillstånd. Får man säga så?? Nu kan jag ju bli nostalgisk, för det var ju Vera som byggdes, och allt var såklart värt det tusen gånger om, men ibland blev jag TOKIG på foglossningar, mammatights, järnbrist och mördande trötthet, äckelmagandet, stingsligheten, känslan av att vara ful och otymplig, sömnlösheten, kissandet, svartmuskig hårväxt över hela magen och åderbråck, och i början svimmandet och illamåendet.
Men klart att det var ett litet pris att betala när det är detta man får:
Just nu sitter för övrigt Beats och läser Strages samlade, och Vera har fattat tycke för omslaget och stirrar målmedvetet på de fina kontrasterna. Hon är tyst som en mus utan bara fäktar glatt mot den rosa texten. Beats har också haft högläsning på morgonen ur Sonic och Café ”Detta Vera är Fibes Oh Fibes…”. Hon älskar att sitta hos sin pappa och ”läsa”.
Jag och mini-eskimå
