Jag längtar bort. Ser fram emot att åka till Stockholm med jobbet om två och en halv vecka. Det blev tyvärr inte den helgen då Beach House spelar. Men ska bli kul att hänga där torsdag-lördag och besöka konsthögskolorna, bo på hotell, shoppa lite och hänga med Malin. Och om någon har tips på något kul som händer i huvudstaden då (18-19 feb) så kom gärna med dem.
Lyssnar på Fredriks Triologi och fascineras över låttitlarna. De heter konstiga saker såsom Flax, Tretusen violer, Under vattenverket och Viskra. Alla titlar är väldigt poetiska, och precis som Fredriks musik ger de en sagolik känsla som får mig att vilja plocka fram min gamla kurslitteratur i etnologi/folktro och läsa om sagoväsen som Näcken och skogsrån resten av kvällen. Känns som en fin och välbehövlig kontrast till den överdos verklighetstragik jag fick tidigare i kväll.
Lyssna på Triologi här.
Läs Radars intervju med Fredrik här.
Precious. Efteråt känns det som att ha blivit överkörd av en ångvält ungefär. Det gjorde ont, riktigt ont, att se alla de hemskheter som försiggick på den stora vita duken framför mig. Men filmen är jättebra, trovärdig och välspelad och jag tror att man behöver se sådant där fruktansvärt ibland för att stanna upp och inse hur lyckligt lottad man är. Känner mig dock helt mentalt slutkörd nu. Ska sätta mig och skriva frågor till två intervjuer för att rensa tankarna.
Joan i fredags då. Hon öppnade ganska svagt. Visste att hon var sjuk men ändock, rösten höll inte alls. Efterhand blev det dock mycket bättre. Stundtals var det helt magiskt, som i de covers hon gjorde på gitarr. Tyvärr var hon en hm…väldigt bestämd och speciell kvinna. Det är väl kanske det enda som är negativt med att vara i en position där man får tillfälle att hänga med banden i flera timmar innan giget. Om de inte är särskilt ödmjuka så drar det ner helhetsintrycket en smula. Men oftast är det jättekul såklart!
En sak till: Är sjukt trött på att få sexistiska kommentarer när vi står i djbåset. Gå och dö liksom.
Ikväll blir det Precious på bio.
Sörjer att jag inte hann se fantastiska Rainer Maria innan de splittrades 2006. Men de hann göra ett helt gäng fina skivor innan dess, så om ni inte gjort det innan: kolla upp dem nu. Speciellt du som gillar intensiv gitarrbaserad indierock med kvinnlig sång.
Lyssnar på nya Tindersticksskivan och jag vet inte, jag är inte helt övertygad. Tyckte att förra skivan, the Hungry Saw var lysande, och ja det mesta de gjort innan det också. Men den nya känns sådär, i synnerhet låten ”Peanuts”, som verkligen inte går att ta på allvar textmässigt. Det känns som att Tindersticks är ett band som ska skriva låtar om hjärta, smärta och svärta, inte om att tycka om jordnötter.
Edda var förresten fantastisk igår. Helt sjukt grym pianist. Spår henne verkligen en lysande framtid.
And where will she go and what shall she do
When midnight comes around
She’ll turn once more to Sunday’s clown
And cry behind the door
Madeleine Bergquist, bosatt i Malmö, är musikredaktör på Radar Magazine. Dessutom jobbar hon som konstbibliotekarie och är en av hjärnorna bakom Debaserklubben Freaks N Geeks.
Kontaka henne på: madeleine@radarzine.com
