Radar Magazine

Jag börjar känna mig lite mer normal igen, även om sömnlösheten håller mig i sitt fasta grepp. Den här bloggen kan bli riktigt rolig när jag går totalt kokobello hoho! För nu är det en fråga om dagar mina vänner… Känner mig totalt borderline – ena timme speedad och euforisk, nästan matt och stortjutandes.
Blev väldigt uppiggad av att läsa kommentarerna. Dels för att många verkar ha varit i samma situation och vittnar om att det faktiskt blir bättre, dels för tips som avlsappningsgrejen att stoppa i Ipodden. Ska faktiskt testa det. Akupunktur och avslappningsskivor är steg ett. Vill verkligen inte sluta amma riktigt ännu, och är livrädd att mjölken ska sina eftersom jag är vaken nästan jämt. Har fått totalt dille på detta att mjölken inte får försvinna, har suttit typ hela dagen med en givetvis överlycklig Vera tryckt mot tutten. Jag sitter spänd som en fjäder och andas ut först när jag hör kluckandet.
Men OM det skulle bli så, så gäller det att hålla huvudet kallt och inte låta sig beröras av amningshysterier och lobbyverksamheter (vad är dealen med att det står på mjölkersättningen att ”amning är alltid det bästa för ditt barn”?????). Fast att det skulle vara så farligt för en unge att växa upp på flaska har jag mycket svårt att tro – min ena brorsa var mer eller mindre flaskbarn och han är den av oss som inte har en enda allergi. Inte heller har han sköldkörtelkaos som vi andra, utan är friskheten själv. Lång och stilig och välväxt! Ingen äppleskrutt till människa alls, som man ju kan tro att man blir om man läser alla skräckhistorier om flaskbarn. Vi har gett Vera ersättning då och då sedan hon var några veckor (är sånt jäkla meck att pumpa), fast sedan ett par veckor spottar hon ut det.
Anyhows, jag lever, om än i en dimma, men har bara lite datapause.
Hörs alldeles jättesnart!!

Jag är fångad i min egen vakenhet, och här vandrar jag runt som en zombie. Jag sover aldrig, men jag är heller aldrig riktigt vaken. Mest zombie.
Insomnian har exploderat, och som alla insomniacs vet, så blir det en spiral av förväntningar och ångest som bara gör allt värre. Om ni såg mina lystna blickar varje kväll mot Stilnoct-burken!! Har totalt Myrornas krig i huvudet varje natt, och tänker att NU, just DENNA natt, blir jag galen på riktigt.
Men så somnar jag till och svävar bort och det är så skönt, men så plötsligt – uuuuuuuuääääääääääh! Dags att rulla ur sängen, dra upp linnet och vara duktiga, trygga mamma som inte alls står på vansinnets rand.
Jag skulle sälja min själ för en natts sömn! Efter det skulle jag sälja min kropp för en dag vars agenda jag sätter helt själv. Tänk när man är så där slut efter nattens vakenhet att kunna hänga en hel dag på soffan! Eller SOVA!

Det är så märkligt detta med att ha en bebbe! Man har aldrig älskat så mycket, man har aldrig känt en sådan passion! Det är den vildaste och mest intensiva förälskelse ni kan tänka er, och varje leende och varje framsteg fyller en med så mycket lycka att man tror man ska svämma över. Samtidigt är man helt frihetsberövad (eller JAG är det eftersom jag i praktiken är ensamstående mamma här i jäkla skit-Japan som stulit min man) och knockad av sömnbrist. Allt motstånd försvinner med sömnen, och jag är så matt och så in i märgen TRÖTT och när Vera är jobbig så vill jag bara springa. Bara lämna mitt liv och fly. Då glömmer jag snabbt det ljuvliga och känner bara att mattheten äter upp mig. Sedan skiner solen åter och jag glömmer att jag nyss ville fly.
Det är bergochdalbana som ni hör.

Jag bloggar snart igen. Är lite för dimmig just nu för att säga något vettigt. Testa att vara uppe fem nätter på raken och på dagarna där emellan inte tillåta er mer än max fem minuter sittandes på soffan, och det är ungefär där ni har mig.
Ni kommer skjuta mig, men jag såg mina kråkor runt ögonen och ringde en klinik och frågade vad det skulle kosta att putta in lite restylane eller botox eller vadfansomhelst för jag ser ut som 80, men givetvis får man inte använda fillers eller nervgift när man ammar.
Givetvis.
Hörs snart fina ni son skriver så peppigt och bra! Nu ska jag kolla om det finns akupunktur jag kan boka in mig på – har testat det innan mot sömnproblemen och det hjälpte faktiskt. Är så satans dyrt bara! Så blir det en ångest i sig – GAH!
Imorgon ska vi testa med nya nannyn – hurra!
Kärlek och zzzzzzzzzz från Tokyo….

Idag avslöjas vinnarna av Stora Respriset på galaparty på Hotell Skeppsholmen i Stockholm. Jag har, tillsammans med RES redaktion och korrar runt om i världen, suttit med i årets jury och nominerat favoriter i kategorier som Årets flygplats, Årets restaurang, Årets hotell, Årets strand och Årets entreprenör.
Så vill du få koll på de mest nytänkande hotellen, restaurangvärldens guldkorn och stränderna du inte trodde fanns – håll utkik på Stora Resprisets sajt och i nästa nummer av RES som finns att köpa från och med den 23 februari.

Missa inte heller min tokyoblogg på res.se – TOKYO TOTAL.

…men så kommer ens underbara man hem med en blomsterkvast och ens favoritbröd från boulangerie PAUL, och allt känns plötsligt lite bättre.
Och era kommentarer är som balsam för själen. Tack för att ni finns fina! Blir lite starkare för varje ord.

Idag är en sån dag när jag bara sitter på sofflocket och tjuter och sörjer mitt gamla liv.
Jag vet jag vet, det är tabu att säga så, för Vera Li är det största som hänt och den kärleken kompenserar tveklöst för sakerna man förlorar, om än tillfälligt, den dag man blir tre. Men ibland kokar det över.

Jag saknar så desperat egen tid och att kunna sitta ner och tänka en tanke fullt ut. Jag saknar att kunna sätta mig ner och skriva utan att hela tiden kasta nervösa ögonkast mot min sovande bebis. Jag saknar att kunna äta när jag är hungrig, och då kunna äta med något som kräver bestick. Jag saknar att sova en hel natt – jag saknar att ta en sömntablett och sen dåsa hela natten något så förtvivlat! Det är inte bara Vera som håller mig vaken – faktum är att hon bara vaknar en gång runt fyra och somnar om direkt när hon ätit – det är Beats snarkande och min egen stress som är värst. Jag ligger och INVÄNTAR Veras gnöl och Beats snarkar och kan inte koppla av.

Jag längtar så efter att inte ha tider att passa! Även om Vera är med Beats så är det bara några timmar och hotet om att behöva springa hem med blusen uppknäppt är ständigt närvarande.
Jag saknar en hel dag med datorn. Tänk vilken lyx att inte bara behöva gå direkt på det som absolut måste göras (jobb, email osv) utan kunna surfa runt för inspiration eller bara för att det är kul! Men nu är det bara blint fokus som gäller från den sekund Vera Li somnar, för man vet att om en halvtimme slår hon upp sina blå och friden är över.

Jag är så trött på gnället och skriket, för även vår så kallat ”snälla baby” har sina dagliga attacker, och jag avskyr min egen gälla röst som tjuter ”Mamma kommer mamma kommer!! Mamma ska bara mamma ska bara…!”.  Det känns som om varje gång jag kissar sitter jag där och mässar mot vardagsrummet ”mamma kommer mamma kommer, två sekunder två sekunder!!”.
I rättvisans namn så är det verkligen inte jobbigt jämt, många dagar är mysiga och soliga och jag njuter av att vara hundra procent mamma. Ni ser ju själva här i bloggen att det inte direkt är synd om mig, jag har en kanontillvaro och njuter av livet.
Men sen kommer dagarna när jag är så TRÖTT och bara vill ta hand om mig själv. Eller jobba i lugn och ro. För att inte tala om blogga! Jag har så många mappar på datorn med grejer jag vill blogga om, men väldigt lite blir gjort.

För mig är en tupplur mitt på dagen inte särskilt frestande, jag blir mer lycklig av att få pyssla med mina projekt och känna att jag är nyttig. Jag mår så otroligt dåligt av att vara i pyjamas efter lunch, och det kryper i kroppen av obäddade sängar och odiskade frukosttallrikar. Hatar hemmasunk! Alla säger att man ska släppa det där, och istället gå och lägga sig och sova när bebisen sover, men JAG VILL INTE. Jag VILL skriva, jag vill maila, jag vill blogga,  jag vill lära mig saker, jag vill stimuleras. Jag vill vara bland vuxna människor och jag vill känna mig produktiv. Visst är jag mycket mer chillad nu än tidigare och kan leva livet i den lilla bubblan för det mesta, men ibland får jag PANIK och vill bara UT och göra MITT MITT MITT!

Det är så extremt för oss också. Beats kommer i bästa fall hem runt 20 (när Vera var nyfödd runt 23), sedan somnar Vera vid 21. Dagarna och nätterna är mina, och samtidigt som symbiosen och det fullständiga beroendet av mamman är underbart på så många sätt (tänk att vara så behövd! Man får en rejäl egoboost!) så får jag ibland panik och vill fly.
När jag ringer Beats på jobbet och tjuter och skriker att jag vill slänga ut Vera Li genom fönstret, eller åtminstone parkera henne på balkongen och stänga dörren, så påpekar han att ”hon är ju bara en liten flicka”, och jag VET ju det, och jag VET ju att hon inte kan kommunicera på annat sätt än genom skrik, än mindre förstå NÄR det är läge och inte läge, men ändå badar jag i adrenalin när en skrikattack går igång och ingenting hjälper. Ens tröskel är så låg när man inte sovit mer än max 1,5 timme i sträck, som i natt. Och jag har INGEN som kan komma och avlasta (mamma mamma, snälla pensionera dig och kom hit!).

Men skrik eller inte, det är detta att ALDRIG vara ledig och fri att pyssla med vad som spontant faller en in som kan kännas övermäktigt.
Jag vill verkligen inte skrämma er, mycket är rosaskimrande och VÄLDIGT mycket lättare och roligare än vad jag föreställt mig, men ingenting är svart eller vitt, och det finns dagar när jag bara vill smälla huvudet i väggen och hamna i koma så jag åtminstone får sova lite. I min mest tjuriga och barnsliga stund i morse så önskade jag att min sömnbrist och trötthet skulle bli så allvarlig att jag bara packar ihop och hamnar på sjukhus så att jag inte KAN vara on-call 24/7. Jag vill att någon ska pyssla med mig också!

Men mest vill jag sitta ner och TÄNKA utan att veta att när som helst så kan jag tvingas klippa tankebanan. Igår satte jag mig på Starbucks, och i PRECIS samma sekund som första sippen sojalatte åkte in och jag knappade in första ordet i ett worddokument så brakade det loss i sulkyn. Min hett efterlängtade stund ersattes snabbt av en illröd falsettskrikande bebis spänd som en båge. Snabbt fick vi packa ihop, buga lite och rulla iväg. Och just som vi börjar rulla somnar hon om. Jag blev så provocerad!! Där går jag med bankande hjärta och hon SOVER!

Nu kommer vi börja med nanny tre timmar två eftermiddagar i veckan, och jag tror det kommer göra underverk. Hur mycket man än älskar sitt barn så måste man, i alla fall om man är som jag, ha sitt eget utrymme. Vissa kanske tycker att det är alldeles för tidigt, men så funkar jag. Jag vill kunna skriva lite och känna att jag får lite intellektuellt bit i tillvaron. Det handlar inte om att inte älska att vara med sitt barn, det handlar om att ge sig själv näring också.
Som det är nu försöker jag ju jobba när Vera Li sover, men det ger ofta mest stress och hets (OCH glädje och en känsla av pepp och kreativ kick). Det är mest ett maraton i att ”passa på”, och då njuter man inte. Hade deadline i förrgår och dagarna fram tills dess var kantade av gråt och desperation. Beats tog Vera Li och så länge är det frid och fröjd, men så kanske man kommer in på kaféet där man tänkt skriva och så är där fullt och så bryter man samman för att man måste hitta nytt ställe och värdefull tid går till spillo… Man ser de planerat effektiva EGNA MINUTERNA ticka iväg, och hjärtat bankar bankar bankar…

Nu sover hon, men strax vaknas det igen, så nu ska jag försöka duscha utan att ha en bebis med anklagande blick parkerad i sittern utanför duschen. Sen blir det promenad, den största stressen känner jag när vi är hemma konstigt nog.

Men bli nu inte avskräckta, det mysiga överväger hundra gånger om och jag är oförskämt lycklig med livet, men ibland åker känslorna bergochdalbana och man tänker att FAN vad jag saknar mitt gamla liv där JAG bestämde över MIN tid.
Har ett jobb som ska in om någon vecka, funderar på att bryta all min normala arbetsmoral och ställa in det. Vet faktiskt inte om jag orkar. Det här ständiga ”det KAN gå, men det kan också sluta i KAOS” får mitt hjärta att banka så att det hotar hoppa ur kroppen på mig. Kanske ska jag bara kapitulera och acceptera att just nu så är jag faktiskt ”bara” mamma, och det är gott nog. Eller också stretar man på med magsyran sprutandes men blir belönad när man känner sig duktig… Jag vet varken in eller ut. Får sova på saken (sagt med IRONI!).

Från Tokyo med ångest deluxe

Vi har fått lite hybris här hemma efter milstoplen förra veckan, så nu har Vera Lis skogarderob kompletterats med hennes första sneakers. Självklart klassiska Adidas. Nu är dom lite stora, men till vårens blir dom en hit till jeanskjol, knästrumpa och den coola robot-t-shirten som hon fick i Alla Hjärtans av sin farmor.

Igår var det som bekant valentine, och vi firade grandiost med trerätters vinlunch på Gordon Ramsey’s ställe uppe på 28e i hotell Conrad. Det var jag, Beats, Emma, Gus och givetvis Vera Li. God matkultur ska läras i tid! Och ni ser ju på hennes pondus att hon fattat grejen! Hon fattar också till vår stora glädje att på krogen skriker man inte. Gör man det får man gå hem (som förra veckan när det var full drama på J’s Kitchen, jag var ute genom dörren inom loppet av en minut).

Vi körde full meny med tillhörande vin, så det var ett salongsglatt gäng som lämnade etablissemanget runt femsnåret. Jag och Emma åt grillade pilgrimsmusslor med fänkålssallad följt av seabream, gubbarna körde mer på rejält kött. Sedan desserter, kaffe och tidernas mest underbar dessertvin från Hokkaido som hette Kiruna (!).

Lördagskvällen blev en riktig fest! Jag, Biola och Natsuko (eller Natusko som jag ofta råka stava henne. Å andra sidan kan jag inte uttala Biolas namn ordentligt heller, jag säger Bi-O-la, men det ska vara BI-ola. Skyller på mina sydskånska diftonger) träffades först hemma hos oss för sparkling Camparis och snacks.
Sen stack vi ner till en fantastisk pärla till izakaya här i Ebisu som heter UMU. Tänk små Kyoto-esque broar och stengångar som vindlar in mot de små privata rummen, och en finfin meny med alla mina favoriter som saikyo yaki (misogrillad fisk), tamagoyaki (japansk söt omelett), edamame-tofu,  kinoko-sallad med ponzu och hundraårig umeshu, japanskt plommonvin. Vi käkade också fiskhuvud – spana in vilket snyggo vi fick till bordet! Komplett med tänder och vinge mitt i ansiktet kom han, aningen lemlästad efter att ha blivit ångad i sake. Som bonus fick vi en liten avsmakningsmeny umeshu med smaker som shiso och grönt te. Älskar alla de här treatsen som de kallar sabisu. Julafton varje gång – svennebananen i en tycker ju att gratis, ja, det är GOTT!

Sen stack vi till en småhemlig liten bar som heter Q för ett glas rödtjut, och vet ni – där var en kille som jag tror spanade in mig lite! Tänk om han visste att hans object of, eehhrm, desire, är gift småbarnsmorsa som någon timme senare ska hem och amma. Kanske inte så sexigt längre? Eller också går han igång och tycker jag är MILF!
Vid halv två var brösten fyrkantiga och det var dags att gå hem och glida ur partystassen och in i amningslinnet och pyjamasbyxa.

Det är inte ofta vädret här är ett bekymmer, men idag är det bortom all kritik. Iskallt och ösregn. Efter en stoisk långpromenad, som i och för sig inkluderade en mysig sopplunch med Mia och Elise på Eat More Greens i Azabu-Juban, sitter nu jag och Vera Li och kurar under filtar och ACn.
Om ungefär en timme ska en potentiell nanny komma hit för intervju. Jag är på väg att plocka mina största vuxenpoäng någonsin – nannyintervjun är svår att klå! Jag är nervös som om det vore JAG som skulle intervjuas!
För att väga upp med något ungdomligt inviger jag en trevlig liten blå tshirt från Forever21.

Här kommer girlsen som jag och Emma plåtade förra veckan för en feature i shu uemura’s magasin. Tsushin, som heter Loving her Looks!

MACHIKO, 20, “FREETIMER”
Why we love her looks: This cat of coolness beams of haute, all the way from her statement hair-pieces down to her Louboutins.

KUMIKO, 26, WORKS IN THE SERVICE SECTOR
Why we love her looks: Because she is part garçonne, part vixen, and for having mastered the gamine look to perfection.

HIKARI, 21, HAIRDRESSER
Why we love her looks: For making kooky nerdiness and geek glasses smoking hot hot hot!

LISA, 24, BEAUTY SHOP ASSISTANT
Why we love her looks: For being every inch the ultra-girlie, ultra-kawaii contemporary Shibuya gyaru.

AYAKA, 22, SHOPGIRL AT FORMENGIRL/LAFORET HARAJUKU
Why we love her looks: For beaming of delicate tea-rose beauty, her rosy cheeks lusciously set off by the rose-deco hat and rose-adorned dress.

YUKO, 24, WORKS IN FASHION
Why we love her looks: For her subtle bohemia and Mori Girl, child-of-nature, cuteness.

TOMOMI, 20, STUDENT
Why we love her looks: For her envious locks and heavy bangs that frame her doll-like features.

Foto: Emma Laurin