Radar Magazine

Hej darlings! Idag är jag pigg som en lärka tack vare en underbar mamma som tagit nattskiftet tillsammans med den underbara sak som är mjölkersättning. Känner mig totalt alive and kicking – nu tar vi världen!

Sydsvenskan kör denna vecka Utlandsveckan där vi korrar har varsin dag med artikel och efterföljande chat, och idag är det Japans och min tur. Lite senare idag kan ni chatta med mig på sydsvenskan.se. Mellan 13.30 0ch 14.30 svarar jag på stort och smått. Kika in då vetja!
Min artikel, som handlar om mitt möte med en av många filippinska nannys som tvingas lämna sina egna barn för att tjäna pengar utomlands, hittar ni här.

Hej mina kära! I traditionens anda blir det inte mycket bloggande av när jag kurar hos mamma i Sverige. Denna gång har jag helt enkelt inte mycket att rapportera om. Man kan säga att jag är på något slags meditationsläger, eller har time-out. Jag bara sover och sover, äter lite och sover igen. Förstår först nu vidden av denna mördande trötthet. Behövde verkligen komma till mamma och samla krafterna lite. Få lov att vara liten och en smula förvirrad och lämna över lite av ansvaret. Ibland får man nog bara erkänna man inte riktigt är som vanligt, och låta saker ligga lite på is under tiden.
Jag skriver mer när jag är hemma i Tokyo nästa vecka! Jag glömmer er inte.
Och just det – i morgon kan ni chatta med mig på Sydsvenskan.se mellan halv två och halv tre!

Jomen det kunde man ju satsat en miljon på! Som ett brev på posten efter två veckor av ändlös trötthet, vild insomnia, depp depp depp, håravfall och en känsla av att gå upp ett halvt kilo om dagen så meddelar doktorn att min sköldis är i botten – IGEN! För en och en halv månad sedan var den för aktiv och jag kände mig speedad och konstig och tynade typ bort, och nu är den så gott som död och jag är så ospeedad man bara kan vara.
Jag vill verkligen slå ett slag för detta att kolla sin sköldkörtel. Symtomen är så vaga och allmänna så det är lätt att missa dem, men tro mig, de sabbar så mycket. Och det är så lätt att äta medicin mot. Är man energilös, deppig, lite tjockare än man borde vara med tanke på livstilen, har problem med sömnen, reagerar på mat som mjölk och gluten och en massa annat så är det värt att kolla upp.
Så nu är jag åter på ny dos medicin.
Borde byta profil på bloggen. Kalla den Från Sköldis with Love. För just nu verkar mitt liv kretsa kring det sablans organet. Är hormonerna som ställt till det.
Så förlåt om jag är lite trist just nu – det blir bättre så fort Levaxinet är i full sving! Fortfarande är jag i dimma, fast lite har den skingrats.

Om sömnen – jag tog en läsare på orden och laddade podden full med sömndoktor Lars Erik Unesthål, och jag tror banne mig att den där mannen är ett geni. Jag struntar i om det är placebo, men jag tycker allt att jag har lättare att somna till Unesthåls röst. På kvällen pussar jag Beats godnatt och pluggar in Uneståhl och djupandas lite. Beats tycker såklart det är vrålroligt och ligger där och flinar. Men han ska inte snacka – han har fått fula näsplåster eftersom han snarkar som en farbror!
Så nu är mitt liv dedikerat åt att försöka sova, och planen bygger på detta:
* Inget kaffe (fast har fuskat liiiiiite, det GÅR inte annars vissa dagar)

* Plåster på Beats nos
* Mer Levaxin-medicin mot sköldis
* Tanka Vera full kring midnatt så hon sover till åtminstone 06
* UNESTÅHL i podden, samt Uneståhls avslappningsmusik om jag inte somnat i slutet av spår ”Sömnstart”
* Mycket tankar på andingen
* Ingen dator på kvällen
* Vädrade rum
* Ibland, sovning i gästrummet där snarkande karl och bökig bebis icke äga tillträde

Så där har ni mitt liv just nu! Mitt livsprojekt! Aaah the glamour of tokyo life!

Fast idag har jag glammat lite! Köpte äntligen Comme des Garçons PLAY-conversen. Och när jag kom hem hade posten kommit med bokpaket från svärmamma – snaskiga Gucci-krigen av Jenny Gucci. Flygturen till Sverige imorn är räddad! Och så lyxade jag med en solbrilla från American Apparel.

Nu åker jag och Vera en sväng till Sverige, men jag ska försöka bryta trenden och blogga lite därifrån! Vi blir borta tolv dagar. Ska bli otroligt mysigt att komma hem till mamsen och bli pysslad med. Fast Beats har pysslat på väldigt bra. Han sköter typ hela vårt liv medan jag ligger på soffan och hallucinerar. Han blev inte ens arg härom dagen när vi kom hem och jag lämnat dörren vidöppen.

Vi hörs snart darlings!

Jag börjar känna mig lite mer normal igen, även om sömnlösheten håller mig i sitt fasta grepp. Den här bloggen kan bli riktigt rolig när jag går totalt kokobello hoho! För nu är det en fråga om dagar mina vänner… Känner mig totalt borderline – ena timme speedad och euforisk, nästan matt och stortjutandes.
Blev väldigt uppiggad av att läsa kommentarerna. Dels för att många verkar ha varit i samma situation och vittnar om att det faktiskt blir bättre, dels för tips som avlsappningsgrejen att stoppa i Ipodden. Ska faktiskt testa det. Akupunktur och avslappningsskivor är steg ett. Vill verkligen inte sluta amma riktigt ännu, och är livrädd att mjölken ska sina eftersom jag är vaken nästan jämt. Har fått totalt dille på detta att mjölken inte får försvinna, har suttit typ hela dagen med en givetvis överlycklig Vera tryckt mot tutten. Jag sitter spänd som en fjäder och andas ut först när jag hör kluckandet.
Men OM det skulle bli så, så gäller det att hålla huvudet kallt och inte låta sig beröras av amningshysterier och lobbyverksamheter (vad är dealen med att det står på mjölkersättningen att ”amning är alltid det bästa för ditt barn”?????). Fast att det skulle vara så farligt för en unge att växa upp på flaska har jag mycket svårt att tro – min ena brorsa var mer eller mindre flaskbarn och han är den av oss som inte har en enda allergi. Inte heller har han sköldkörtelkaos som vi andra, utan är friskheten själv. Lång och stilig och välväxt! Ingen äppleskrutt till människa alls, som man ju kan tro att man blir om man läser alla skräckhistorier om flaskbarn. Vi har gett Vera ersättning då och då sedan hon var några veckor (är sånt jäkla meck att pumpa), fast sedan ett par veckor spottar hon ut det.
Anyhows, jag lever, om än i en dimma, men har bara lite datapause.
Hörs alldeles jättesnart!!

Jag är fångad i min egen vakenhet, och här vandrar jag runt som en zombie. Jag sover aldrig, men jag är heller aldrig riktigt vaken. Mest zombie.
Insomnian har exploderat, och som alla insomniacs vet, så blir det en spiral av förväntningar och ångest som bara gör allt värre. Om ni såg mina lystna blickar varje kväll mot Stilnoct-burken!! Har totalt Myrornas krig i huvudet varje natt, och tänker att NU, just DENNA natt, blir jag galen på riktigt.
Men så somnar jag till och svävar bort och det är så skönt, men så plötsligt – uuuuuuuuääääääääääh! Dags att rulla ur sängen, dra upp linnet och vara duktiga, trygga mamma som inte alls står på vansinnets rand.
Jag skulle sälja min själ för en natts sömn! Efter det skulle jag sälja min kropp för en dag vars agenda jag sätter helt själv. Tänk när man är så där slut efter nattens vakenhet att kunna hänga en hel dag på soffan! Eller SOVA!

Det är så märkligt detta med att ha en bebbe! Man har aldrig älskat så mycket, man har aldrig känt en sådan passion! Det är den vildaste och mest intensiva förälskelse ni kan tänka er, och varje leende och varje framsteg fyller en med så mycket lycka att man tror man ska svämma över. Samtidigt är man helt frihetsberövad (eller JAG är det eftersom jag i praktiken är ensamstående mamma här i jäkla skit-Japan som stulit min man) och knockad av sömnbrist. Allt motstånd försvinner med sömnen, och jag är så matt och så in i märgen TRÖTT och när Vera är jobbig så vill jag bara springa. Bara lämna mitt liv och fly. Då glömmer jag snabbt det ljuvliga och känner bara att mattheten äter upp mig. Sedan skiner solen åter och jag glömmer att jag nyss ville fly.
Det är bergochdalbana som ni hör.

Jag bloggar snart igen. Är lite för dimmig just nu för att säga något vettigt. Testa att vara uppe fem nätter på raken och på dagarna där emellan inte tillåta er mer än max fem minuter sittandes på soffan, och det är ungefär där ni har mig.
Ni kommer skjuta mig, men jag såg mina kråkor runt ögonen och ringde en klinik och frågade vad det skulle kosta att putta in lite restylane eller botox eller vadfansomhelst för jag ser ut som 80, men givetvis får man inte använda fillers eller nervgift när man ammar.
Givetvis.
Hörs snart fina ni son skriver så peppigt och bra! Nu ska jag kolla om det finns akupunktur jag kan boka in mig på – har testat det innan mot sömnproblemen och det hjälpte faktiskt. Är så satans dyrt bara! Så blir det en ångest i sig – GAH!
Imorgon ska vi testa med nya nannyn – hurra!
Kärlek och zzzzzzzzzz från Tokyo….

Idag avslöjas vinnarna av Stora Respriset på galaparty på Hotell Skeppsholmen i Stockholm. Jag har, tillsammans med RES redaktion och korrar runt om i världen, suttit med i årets jury och nominerat favoriter i kategorier som Årets flygplats, Årets restaurang, Årets hotell, Årets strand och Årets entreprenör.
Så vill du få koll på de mest nytänkande hotellen, restaurangvärldens guldkorn och stränderna du inte trodde fanns – håll utkik på Stora Resprisets sajt och i nästa nummer av RES som finns att köpa från och med den 23 februari.

Missa inte heller min tokyoblogg på res.se – TOKYO TOTAL.

…men så kommer ens underbara man hem med en blomsterkvast och ens favoritbröd från boulangerie PAUL, och allt känns plötsligt lite bättre.
Och era kommentarer är som balsam för själen. Tack för att ni finns fina! Blir lite starkare för varje ord.

Idag är en sån dag när jag bara sitter på sofflocket och tjuter och sörjer mitt gamla liv.
Jag vet jag vet, det är tabu att säga så, för Vera Li är det största som hänt och den kärleken kompenserar tveklöst för sakerna man förlorar, om än tillfälligt, den dag man blir tre. Men ibland kokar det över.

Jag saknar så desperat egen tid och att kunna sitta ner och tänka en tanke fullt ut. Jag saknar att kunna sätta mig ner och skriva utan att hela tiden kasta nervösa ögonkast mot min sovande bebis. Jag saknar att kunna äta när jag är hungrig, och då kunna äta med något som kräver bestick. Jag saknar att sova en hel natt – jag saknar att ta en sömntablett och sen dåsa hela natten något så förtvivlat! Det är inte bara Vera som håller mig vaken – faktum är att hon bara vaknar en gång runt fyra och somnar om direkt när hon ätit – det är Beats snarkande och min egen stress som är värst. Jag ligger och INVÄNTAR Veras gnöl och Beats snarkar och kan inte koppla av.

Jag längtar så efter att inte ha tider att passa! Även om Vera är med Beats så är det bara några timmar och hotet om att behöva springa hem med blusen uppknäppt är ständigt närvarande.
Jag saknar en hel dag med datorn. Tänk vilken lyx att inte bara behöva gå direkt på det som absolut måste göras (jobb, email osv) utan kunna surfa runt för inspiration eller bara för att det är kul! Men nu är det bara blint fokus som gäller från den sekund Vera Li somnar, för man vet att om en halvtimme slår hon upp sina blå och friden är över.

Jag är så trött på gnället och skriket, för även vår så kallat ”snälla baby” har sina dagliga attacker, och jag avskyr min egen gälla röst som tjuter ”Mamma kommer mamma kommer!! Mamma ska bara mamma ska bara…!”.  Det känns som om varje gång jag kissar sitter jag där och mässar mot vardagsrummet ”mamma kommer mamma kommer, två sekunder två sekunder!!”.
I rättvisans namn så är det verkligen inte jobbigt jämt, många dagar är mysiga och soliga och jag njuter av att vara hundra procent mamma. Ni ser ju själva här i bloggen att det inte direkt är synd om mig, jag har en kanontillvaro och njuter av livet.
Men sen kommer dagarna när jag är så TRÖTT och bara vill ta hand om mig själv. Eller jobba i lugn och ro. För att inte tala om blogga! Jag har så många mappar på datorn med grejer jag vill blogga om, men väldigt lite blir gjort.

För mig är en tupplur mitt på dagen inte särskilt frestande, jag blir mer lycklig av att få pyssla med mina projekt och känna att jag är nyttig. Jag mår så otroligt dåligt av att vara i pyjamas efter lunch, och det kryper i kroppen av obäddade sängar och odiskade frukosttallrikar. Hatar hemmasunk! Alla säger att man ska släppa det där, och istället gå och lägga sig och sova när bebisen sover, men JAG VILL INTE. Jag VILL skriva, jag vill maila, jag vill blogga,  jag vill lära mig saker, jag vill stimuleras. Jag vill vara bland vuxna människor och jag vill känna mig produktiv. Visst är jag mycket mer chillad nu än tidigare och kan leva livet i den lilla bubblan för det mesta, men ibland får jag PANIK och vill bara UT och göra MITT MITT MITT!

Det är så extremt för oss också. Beats kommer i bästa fall hem runt 20 (när Vera var nyfödd runt 23), sedan somnar Vera vid 21. Dagarna och nätterna är mina, och samtidigt som symbiosen och det fullständiga beroendet av mamman är underbart på så många sätt (tänk att vara så behövd! Man får en rejäl egoboost!) så får jag ibland panik och vill fly.
När jag ringer Beats på jobbet och tjuter och skriker att jag vill slänga ut Vera Li genom fönstret, eller åtminstone parkera henne på balkongen och stänga dörren, så påpekar han att ”hon är ju bara en liten flicka”, och jag VET ju det, och jag VET ju att hon inte kan kommunicera på annat sätt än genom skrik, än mindre förstå NÄR det är läge och inte läge, men ändå badar jag i adrenalin när en skrikattack går igång och ingenting hjälper. Ens tröskel är så låg när man inte sovit mer än max 1,5 timme i sträck, som i natt. Och jag har INGEN som kan komma och avlasta (mamma mamma, snälla pensionera dig och kom hit!).

Men skrik eller inte, det är detta att ALDRIG vara ledig och fri att pyssla med vad som spontant faller en in som kan kännas övermäktigt.
Jag vill verkligen inte skrämma er, mycket är rosaskimrande och VÄLDIGT mycket lättare och roligare än vad jag föreställt mig, men ingenting är svart eller vitt, och det finns dagar när jag bara vill smälla huvudet i väggen och hamna i koma så jag åtminstone får sova lite. I min mest tjuriga och barnsliga stund i morse så önskade jag att min sömnbrist och trötthet skulle bli så allvarlig att jag bara packar ihop och hamnar på sjukhus så att jag inte KAN vara on-call 24/7. Jag vill att någon ska pyssla med mig också!

Men mest vill jag sitta ner och TÄNKA utan att veta att när som helst så kan jag tvingas klippa tankebanan. Igår satte jag mig på Starbucks, och i PRECIS samma sekund som första sippen sojalatte åkte in och jag knappade in första ordet i ett worddokument så brakade det loss i sulkyn. Min hett efterlängtade stund ersattes snabbt av en illröd falsettskrikande bebis spänd som en båge. Snabbt fick vi packa ihop, buga lite och rulla iväg. Och just som vi börjar rulla somnar hon om. Jag blev så provocerad!! Där går jag med bankande hjärta och hon SOVER!

Nu kommer vi börja med nanny tre timmar två eftermiddagar i veckan, och jag tror det kommer göra underverk. Hur mycket man än älskar sitt barn så måste man, i alla fall om man är som jag, ha sitt eget utrymme. Vissa kanske tycker att det är alldeles för tidigt, men så funkar jag. Jag vill kunna skriva lite och känna att jag får lite intellektuellt bit i tillvaron. Det handlar inte om att inte älska att vara med sitt barn, det handlar om att ge sig själv näring också.
Som det är nu försöker jag ju jobba när Vera Li sover, men det ger ofta mest stress och hets (OCH glädje och en känsla av pepp och kreativ kick). Det är mest ett maraton i att ”passa på”, och då njuter man inte. Hade deadline i förrgår och dagarna fram tills dess var kantade av gråt och desperation. Beats tog Vera Li och så länge är det frid och fröjd, men så kanske man kommer in på kaféet där man tänkt skriva och så är där fullt och så bryter man samman för att man måste hitta nytt ställe och värdefull tid går till spillo… Man ser de planerat effektiva EGNA MINUTERNA ticka iväg, och hjärtat bankar bankar bankar…

Nu sover hon, men strax vaknas det igen, så nu ska jag försöka duscha utan att ha en bebis med anklagande blick parkerad i sittern utanför duschen. Sen blir det promenad, den största stressen känner jag när vi är hemma konstigt nog.

Men bli nu inte avskräckta, det mysiga överväger hundra gånger om och jag är oförskämt lycklig med livet, men ibland åker känslorna bergochdalbana och man tänker att FAN vad jag saknar mitt gamla liv där JAG bestämde över MIN tid.
Har ett jobb som ska in om någon vecka, funderar på att bryta all min normala arbetsmoral och ställa in det. Vet faktiskt inte om jag orkar. Det här ständiga ”det KAN gå, men det kan också sluta i KAOS” får mitt hjärta att banka så att det hotar hoppa ur kroppen på mig. Kanske ska jag bara kapitulera och acceptera att just nu så är jag faktiskt ”bara” mamma, och det är gott nog. Eller också stretar man på med magsyran sprutandes men blir belönad när man känner sig duktig… Jag vet varken in eller ut. Får sova på saken (sagt med IRONI!).

Från Tokyo med ångest deluxe

Vi har fått lite hybris här hemma efter milstoplen förra veckan, så nu har Vera Lis skogarderob kompletterats med hennes första sneakers. Självklart klassiska Adidas. Nu är dom lite stora, men till vårens blir dom en hit till jeanskjol, knästrumpa och den coola robot-t-shirten som hon fick i Alla Hjärtans av sin farmor.

Igår var det som bekant valentine, och vi firade grandiost med trerätters vinlunch på Gordon Ramsey’s ställe uppe på 28e i hotell Conrad. Det var jag, Beats, Emma, Gus och givetvis Vera Li. God matkultur ska läras i tid! Och ni ser ju på hennes pondus att hon fattat grejen! Hon fattar också till vår stora glädje att på krogen skriker man inte. Gör man det får man gå hem (som förra veckan när det var full drama på J’s Kitchen, jag var ute genom dörren inom loppet av en minut).

Vi körde full meny med tillhörande vin, så det var ett salongsglatt gäng som lämnade etablissemanget runt femsnåret. Jag och Emma åt grillade pilgrimsmusslor med fänkålssallad följt av seabream, gubbarna körde mer på rejält kött. Sedan desserter, kaffe och tidernas mest underbar dessertvin från Hokkaido som hette Kiruna (!).