Lugnet efter stormen…
De här behövde jag desperat under morgonens mistlur…
Vänner igen!
Gick förbi en spritautomat på väg mot stan, såg den trevliga lilla flaskan Chardonnay och slog nästan till…
Igår förmiddag hade jag inte mycket hopp för dagen. Fröken Vera Li Maiko Goltupp-gren skrek nonstop i över en timme och jag visste inte om jag skulle åka till läkaren eller dårhuset först. Ta den värsta stress ni känt i era liv och multiplicera med hundra – så känns en skriksession som aldrig verkar ta slut. Man testar allt – mat, ny blöja, gå runt, klappa rumpa, sjunga, dansa, gosa, mata igen och gråta en smula själv också – men inget hjälper. Paniken som far runt i kroppen är så uppslukande, så förtvivlad och konsumerande. Jag ringde Beats på jobbet och var nästan förbannad på att han slipper det här, på att han på dagarna är omgiven av folk som man kan resonera med och som inte blir illröda och går besärk med tungan fladdrandes som en vanvettigt segel när livet går dem emot. Jag var så SOTIS på honom som kan kissa utan att bära med en babysitter och som kan äta mat utöver sånt som kan ätas med EN hand. Jag hade tvångstankar att sätta Vera på balkongen och stänga dörren, så jäklig var gårdagens attack. Jag drabbades till och av den mest förbjudna nostalgi och tänkte på tiden när det bara var jag och Beats, och jag var herre över min tid och kunde tänka en tanke i säker vetskap att jag skulle få tänka den klart. Nu VET man aldrig. Man gör en plan, men VET inte om den går att genomföra. Man går mot duschen, men man VET inte om man hinner skölja ur schampot innan det är dags att springa ut.
Bli nu inte rädda – Vera är superenkel och hänger med i tillvaron utan problem nio dagar av tio, men NÄR det blir såna här vansinnesattacker så står man så maktlös och frustrerad att man undrar om man NÅGONSIN igen kommer att ha ett litet utrymme alldeles för sig själv. Ens eget barns skrik triggar såna enorma vågor av stress att det SPRUTAR magsyra ur halsen på en, sanna mina ord!
MEN – efter regn kommer solsken, och när Lillan väl var lugn och fått sova en liten stund så började vi om på ny kula. En härlig och glad kula!
Vi stack upp till Harajuku och efter reashopping åt Vera på Petit Bateau träffade vi Emma utanför Laforet. Emma, som fyllde 27 igår, stod redo med rykande heta Starbucks-muggar sojalatte och kameran i högsta hugg. Först plåtade vi söta girls på gatan till shu uemura, och Emma var en total naturbegåvning på att ragga. Jag tycker alltid det är lite jobbigt att kliva fram till främlingar på gatan och på styltande nihongo förklara ärendet, men Emma körde loss kan man säga. Åtta flickor på en och en halv timme, och då ägnades en halvtimme av den tiden och busig shopping inne på Laforet (jag köpte en grönblommig klänning med blixtlås hela vägen fram för snabb matombesörjning, visar sen!).
Jag postar bilderna lite senare på våra beauties!
Sen drog vi en stund till nursingrummet i Omotesando Hills där Vera fick äta och leka av sig lite. De här nursingrummen som ligger utspridda över hela centrala Tokyo är det bästa som finns – stora sviter med fräscha skötbord, blöjautomater, privata bås man kan amma i, rent vatten för ersättning, mikro, kanske en lekhörna och flaskvärmare. Jag skrev om dem i Sydis innan jul, och om hur genialt drag det är för att hålla en suverän kundgrupp, mammor med cash, tid och sig själv och en bebbe att skämma bort, kvar på stan. ALLA stora varuhus eller tågstationer har dessa oaser, och det gör det till en barnlek att hänga hela dagar på stan, oavsett om man är i Shibuya, Shinjuku, Daikanyama, Harajuku eller Roppongi. Perfekt för muttis som mig som inte gärna vill hänga ut lökarna på offentlig lokal/byta blöja i vagnen alt på skabbig offentlig toalett (iofs ingen risk för skabb i Tokyo…), men som vägrar sitta hemma och uggla.
I alla fall, efter det mindre glammiga nerslaget stack vi till Emma och Gus lokala pärla スタ-ロ och drack champagne och åt jordgubbstartlet för att fira Emmas stormsteg mot medelåldern. Som den medelålders skata jag redan är satt jag där över skumpan och raljerade om min ungdoms vilda dagar nere i Alperna, och Emma matchade med stories från Barcelona. Hohoho,om ni visste vilka synder som vädrades från den prydliga trenchklädda damen med barnvagn parkerad vid sin sida! Det var tur att Vera Li sov.
Sen kom Gus och hämtade Emma, och Beats kom och hämtade sin småsalongsiga fru och glada bebis. Hemma körde jag ihop världens grymmaste veganchokladmousse på tofu, sen såg vi Flash Forward och däckade i soffan. Så syndigt är livet numera!
Ikväll ska jag på Emmas födelsedagsmiddag på Beacon. Sicken lyx! Hoppas jag hinner få ner varmrätten innan det är dags att åka paniktaxi hem med lökarna på red alert…
Äntligen på Omotesando! Invigde mitt skärp som jag köpte förrförra helgen med Biola på vintagefavoriten EVA i Daikanyama.
Emma redo med sojalattarna! Jag är mäkta sotis på pälskragen, en Milkfed som Emma hittat på någon av sina vintagerundor.
Emma proffsraggar!
Emma på スタ-ロ
Allt blir så mycket roligare bakom champagne-goggles!
