Radar Magazine

Nu sover Vera Li efter att ha utkämpat sitt första bad i balja, och jag ska försöka berätta lite om hur det gick till när Bollen bestämde sig för att nu var det dags!

8 november. Min trettioårsdag.
Beats firade på sängen och jag fick de ljuvligaste presenter av min man och familj. På eftermiddagen hade vi mingel hemma för femton kompisar, och som vi skojat om detta att TÄNK om vattnet går på festen! Fast klart det inte gör det, jag hade ju planerat snitt först den 12, någon vecka innan beräknad födsel. Men ändå, tanken var festlig. Och hohoho, vilken trettioårspresent! Ganska många vuxenpoäng på ett bräde där.
Vi dukade upp med grillspett och medelhavsdelikatesser från Dean & Deluca, rosa skumpa och tjusiga franska tårtor från något löjligt dyrt patisserie i Shibuya. Vi glammade och jag var jättepigg. Bollen också, det var full fart, fast det var det ju alltid. Som vanligt skojades det om min gigantiska badboll där jag vaggade runt.
Runt elva gick de sista och vi städade undan, klingfilmade resterna och reflekterade över det magnifika presentbordet. Jag duschade min vanliga coola-ner-mig-dusch och kröp i säng. Och när min födelsedag sedan 25 minuter är över så händer det. Niagarafallet exploderar i vår lägenhet. Som i en film väcker jag Beats och vi undrar vad tusan gör man nu?? Vi har ju planerat snitt, och det ghär hade vi så att säga inte PLANERAT för! Jag ringde och väckte min doktor på hans hemnummer och han skickade mig direkt till sjukhuset.
Eftersom vi inte var supersugna att gå ner och veva in taxi med mig som en handduksmumie med grav inkontinens ringde vi ambulans. BB-väskan var ju väldigt slarvigt packad, och jag rev typ ner hela badrumsskåpet i en väska innan vi gick ner.
Så otroligt surrealistiskt! Nyss hade vi fest, för att inte tala om att vi 24 timmar tidigare haft romantisk galamiddag på NOBU, och nu satt vi i en tutande ambulans som körde på alla bekanta gator som från och med nu aldrig kommer se likadana ut.
Vi kom upp på förlossningen och jag kopplades upp mot monitors. Bebisen hjärtljud dunkade över rummet och mina värkar kom igång. Jag som planerat just att INTE ha värkar! Men bebisar låter sig inte lyssna på planer, det är ett som är säkert. Och jag som hade schemalagt de sista dagarna innan bebbeleverans minut för minut. Två lämningar till DN på måndagen plus en krönika till Sydis och prat med en hårstylist om shu uemura-plåtning, tisdag bokmöte med Mia och Biola, onsdag packa bb-väska enligt den nogranna listan och sedan checka in på Aiiku för att dagen efter opereras klockan 09. Känns så långt borta nu. Hade skrivit in i min google calender på den 12 november BEBIS BEBIS BEBIS!, och när den automatiska remindern kom i onsdags kändes de väldigt konstigt. Och NEJ, låt mig stressa att det var automatisk reminder, jag behövde INTE påminnas om att jag skulle få en Liten den där torsdagen!

I alla fall. Det konstaterades att allt var så tidigt så det fanns ingen anledning för doktorn att rusa in för snittet. Det räckte gott att han kom på morgonen.
Natten var djävulsk. Varje timme tilltog det onda och jag gick som en osalig ande genom korridorerna med droppmaskinen i släptåg. Av någon anledning var att gå till toaletten en distraktion som hjälpte. Beats sov och jag försökte läsa Siri Huvstedts ”Vad jag älskade”. Telefonen gick varm till mamma som alltid är den lyckas lugna sin upptrissade dotter.
Efter sex timmars smärta som får mig att för all framtid knäböja vid de födande kvinnornas altare – vilka hjältar! Jag kom inte ens halvvägs och DOG! – kom Dr Sakamoto. Fortfarande var det många timmar kvar tills det var risk att bebisen kom den naturliga vägen, så han satte upp oss för tid 11.30. Så länge fick jag epidural och det var så skönt. Jag blev lite flummig och vi satt där jag och Beats och höll händerna hårt hårt.
Sen kom Sakamoto igen och meddelade att hans schema stuvats om (han måste ju vara effektiv mannen med tanke på att han tar 500 000 yen för ett kejsarsnitt), och vi kunde köra redan 09. Sen gick det fort. En sköterska tog av mitt mörka nagellack (nono i operationssal), linserna togs ut och snart var vi i operationsteatern. Jag såg inte ett dugg, blind som jag är utan linser, men jag reagerade på att Sakamoto hade fått på sig neongröna Crocs.
Sen blev det bedövningar och småprat. Det var trevligt i salen. Radio som skvalade och glada röster. Beats fick komma in och då var jag groggy och hade bomull i hela huvudet och munnen.
– Jag tror han skär nu, sa Beats, för att sekunden senare säga ”Här kommer bebisen älskling!”. Alla i rummet började surra om att här kommer bebisen och efter att ha blivit dammsugen i nos och halsen släppte hon ut livet första trevande ljud. Varken jag och Beats är i stånd att minnas mycket här, vi var så chockade (och jag hög som ett hus), men hon lyftes upp vid mig och jag fick känna på henne medan jag frenetiskt frågade Beats om och om igen om hon ser frisk ut och om hon är fin. Jag såg ju inget!

Direkt åkte Vera och Beats till nursery-rummet för kontroller, och jag sövdes ner för operation nummer två – borttagande av den jättecysta från helvetet som var anledningen till snittet och som gett mig så mycket jävelskap och smärta genom åren.
När jag vaknade upp stod min man där och visade film på vår flicka när hon vägdes och mättes och var arg som ett bi. Alldeles blå var hon, Vera Li. Hon ville hellre vara i bollen!

Vi fick vårt rum och väntade där som två spända fjädrar på vår dotter. Snart kom hon och jag kan inte återge det alls. Det var känslostormar så stora att det mest var overkligt och kändes som om det hände någon annan och inte mig. Dessutom var jag ju fortfarande alldeles muffin i huvudet.
Hon ammade och sedan förflöt dagen i ett märkligt töcken. Vi är så vansinnigt förälskade i denna lilla flicka, från den minut vi såg henne så ändrade livets alla villkor. Det är kärlek som inte låter sig mätas, en kärlek så stor och konsumerande att den nästan är plågsam att bära. Jag skulle kunna flytta berg för henne!

Vi är fortfarande på sjukhuset. Jag är lite nervös att åka hem och vi har det så fint här i bubblan. Det är bara vår lilla familj och just nu tar världen slut utanför det här rummets fyra väggar. Vi snusar på varandra, vi övar oss på att ge och ta mat (att amma är det mest tekniskt avancerade jag någonsin försökt lära mig och vi är allt en fumlig duo, jag och Lillan), vi sover, vi gråter, vi skrattar, vi tittar djupt djupt i varandras i ögon och vi försöker alla tre hitta oss i denna lilla familj som är vår.
I morgon åker vi hem. Kan inte vänta att visa världen för vår lilla Vera Li Maiko!

Ja, så gick det till när vi fulla av svindyr gateau aux chocolat, rödvin (Beats) och berusade känslor av att livet aldrig mer blir det samma välkomnade vår lilla flicka.
Hon var den mest fantastiska nästan-trettioårspresent jag någonsin kunnat fantisera om.

Från BB with love,
Maria och baby Vera (och Beats!)

PS. Att ens tro att det skulle bli bloggaction och ännu värre KRÖNIKEFÖRFATTANDE till Sydsvenskan på BB var det mest naiva jag någonsin trott (tänkte att en direkt rapport kunde vara kul till Utrikessidorna i Sydis). Herregud, är ju glad om jag ens hinner kissa mellan rundorna! Har inte ätit en full måltid på en vecka, och pyjamasen är trogen uniform. Men vet ni – det gör inte det minsta. Jag skulle kunna stanna  i bubblan för alltid.
Denna texten är förresten säkert smockad av stavfel, men det får vi ta! Hinner inte kolla – ska öppna kvällsserveringen nu!

Jag och Beats firar med Moët i pappersmugg med tjejtema. Bästa festen någonsin!