Idag har vi registrerat Vera som Shibuya-citizen och hon har fått Shibuya-borgmästarens stämpel och Alien Registration Card. Som vanligt struntar myndigheterna fullkomligt i mig eftersom Beats står som vår familjs HOUSEHOLDER och förmyndare, och det var den allsmäktige fadern som fick fylla i alla papper medan hans dönick till fru satt bredvid. Så lustigt att de bara UTGÅR ifrån att man är housewife och beroende. Till exempel ska jag få så kallat mammabidrag, men även om jag är mottagare är det Beats de tittar på när de ber om kontonummer att lasta in cashen på. Happy Mother Money heter bidraget, men inte tusan är Mother happy om hon inte ens har ett eget konto att förfoga över!
Det var också premiärtur i vagnen för Vera och första gången jag var utomhus på en vecka. Kändes otroligt märkligt att ratta en BRIO Happy genom Shibuya-krysset – hade någon sagt det till mig för två år sedan, när jag ofta rattade genom samma kryss lite smålullig på väg hem från någon karaokesession, hade jag nog tänkt att den personen hade allt livlig fantasi. Livet tar sina vägar som det heter.
Vi kom hem vid tre och Beats stack till jobbet medan jag och Vera kröp ner under täcket och gosade. Hon äter som en hel karl och Beats är helt livrädd för mina aggressiva bomber.
Sen har inte mycket hänt. Eller jo, för oss är det ju mycket. Jag studerar hennes minsta veck och pussar mig genom hela hennes lilla kropp. Vera utforskar den lilla värld hon ser runt omkring sig. Hon testar napp, hon kissar fritt utan blöja, hon upptäcker sina små nävar. Timmarna flyger och står still på samma gång. Förstår varför man kallar det bubbla. Tiden har slutat existera. Allt är ett töcken och vi sover och är vakna om vartannat.
Jag lovar att tids nog kommer jag blogga som vanligt igen. Om mode och pop och allt det som gör mig störtförälskad i staden jag bor i varje dag. Men nu måste jag vara lite lökig bubbelmojja ett tag.
Och ja, min farhåga om att inte ens bry sig om att läsa dagstidningen har slagit in. Ni vet det där jag var så rädd för, att tappa intresse för världens viktigheter. Det slog mig idag att jag inte läst nyheter på över en vecka. Och det gör inte det minsta för världens viktigheter är ju samlade här, i vår lägenhet. Här är den viktigaste nyheten någonsin (här uppsvidad i min gamla Petit Bateau-sparkis och omlotttopp som jag lämnade bb i för hundra år sedan):
Holy pommes! Det ser ju redan ut som du aldrig har varit gravid!
Bara att slänga spandexgördeln med andra ord – den har du ingen användning för.
Däremot skulle det göra STOR nytta om du berättade för oss gravida sälar hur det känns så här efterråt ett kejsarsnitt. Hur stort är ärret? Gör det ont? Hur många stygn? Får man äta värktabletter? Gör det bara ont i huden, eller liksom i hela magen? Kändes det läskigt när de öppnade skattkistan, eller glömmer man att tänka på det och bara fokuserar på vad som gömms däri?
Ja, som du ser. 1 000 frågor som kräver minst lika många svar.
Särskilt när man sitter med en hop deadlines på skrivbordet och tittar ut över ett regngrått Malmö med en busig boll i magen.
/Suuz
Finaste tjejerna,
mysigt att ni är hemma!!
Hon är ju världens sötaste, lilla bebis-Vera. Didrik har övat på att säga hennes namn -”Bebis Veja. Liten Veja, farligt”. (Vet inte riktigt vad han tror är farligt, men helt klart är att han förstår att hon är mega-liten).
Stor kram
Vilken sötnos
Såå söt!
Jag hoppas att jag får träffa er snart! Hör av dig när du känner dig redo.