Radar Magazine

En allt mäktigare gren inom otaku-kulturen (Japans enorma nördkultur, främst representerad av unga män som vigt sina liv åt dataspel, anime, manga, teknikprylar och maidcaféer) är densha otaku, alltså tågnördar. Tågnörden samlar på metrokartor, sparbössor i form av ett Yamanote Line-lok, Shinkansen-replikor och allehanda gods som finns att tillgå på välsorterade stationer.
En riktigt passionerad densha otaku kan nu spendera en hel natt mer eller mindre sovandes mitt i en finfin tågbana efter att ett hotell i Akihabara (var annars?) har öppnat ett särskilt tågrum.
Få full koll på min blogg inne på RES, Tokyo Total; http://res.se/blogg/tokyototal/2010/08/12/hotellet-for-tagnorden/

Ofta när jag skrivit något allvarligt så känner jag att jag måste lätta upp stämningen lite med något lite mer flossy. Så att det första man ser när man kommer in på min blogg inte är gnäll och ångest och en ocean av lyxproblem (barn i Afrika får inte ens dricka rent vatten och här gnölar jag om kreativ ångest och en dramaqueenhjärna vars substans hotar forsa ut genom öron näsa mun…).

Dagens motvikt till surandet kan vara denna skylt som jag och Beats sprang på under lördagens romantiska afton (skivbolagskalkonen var sedan länge begraven och förlåten och jag vill passa på att understryka att jag fortfarande är löjligt förälskad i min Beats. Han är bäst bästaste bästast).

Vi var i Roppongi, det mest seedy område i denna stad där kladdiga pojkar och dåliga flickor kryssar mellan strippklubbar, irländska pubar och köttmarknader. Nu var ju inte dessa småbarnföräldrar på strippklubb, men vi VAR faktiskt i foajén till en dragshow men bestämde oss i sista stund för att gå på uteservering istället denna balsamnatt. Nej, vi åt civiliserade ostron och drack alldeles för dyra viner på en lyxigare bistro, men mina kortkorta shorts och billiga monsterklackar gjorde ändå att vi drog till oss en del reklamblad om tittyshows och klubbar där ägarna lägger knark i ens drinkar. Dom skulle bara VETA vilka tittyshows som utspelats hemma i vår IKEA-soffa under senaste halvåret, fram tills mjölkstoppet den 29 april).

I alla fall, diningloungen BAJAMAR (ah, the name!) beskriver frestande sin tredje våning, som går under namnet Hermitage (våning två heter HEAVEN):

It is divided with lace curtain and space is a private space surely
He will be Here if it asks for ”oshinobi” and ”petit gorgeous”!!

Jag utmanar mina fellow tokyoiter att prova! VAD händer när man ber om ”petit gorgeous”??? Kan någon vara mitt ombud och testa? Bajamar ligger på den jävligaste delen av Gaien Higashi Dori, typ mittemot Donki (där vi såklart hamnade och fingrade på läckra kalsipper med Yamanote Line-motiv till Beats. Shinagawa närmast pungen, det är min salaryman det!)

Det var ju matchkväll (Japan förlorade mot Holland) så tokroliga peruker och tröjor överallt. Go Samurai Blue!!!

Idag skriver jag på Tokyo Total om den nyöppnade vintagebutiken som fått Tokyos hela fashionpack att gå man ur huse och modepressen att ägna spaltmeter åt det chica i att återanvända och ge gamla favoriter nytt liv.
Bland prylarna och plaggen finns flera godingar som kända stylister, designers och kulturpersonligheter lämnat in – allt från kläder till antikviteter till husgeråd är tjusigt uppställt. Så chict att man nästan får coolhetsslag bara av att glida förbi butiken (och plånkan bara VILL öppna sig!)
Läs alles om butiken alla snackar om HÄR.

Och är ni mer vintagesporrade så ligger min guide till Daikanyamas vintagepärlor HÄR (så satans mycket Chanel!)!

Ni känner ju mig. Ni vet att jämlikhet och kampen mot särbehandling av könen ligger mig varmt om hjärtat. Men den här nagelsalongen som specialiserar sig på nageldekoration för karlar är inget jag vill skicka Beats till. På Kens salong kan man vid sidan av vanlig manikyr och pedikyr få gelnaglar i en rad utförande. Allt i mycket manlig design. Se bild!

På min flyer, som plockades upp på ett café i Azabu-Juban, proklamerar en slogan: ”Time for men cool to be beautiful!”. Så långt är jag med. Och att dom fokar på just fötter och tår är underbart. Det finns INGET som får mig att svalna så som gula, vildvuxna tånaglar och liktornar. Inför sommaren borde varje man göra pedikyr – att släppa ut svamptår  till allmän beskådan är ungefär lika sexigt som att släppa väder i en hiss.
Men dom här lösnaglarna… Nej, inte ens dödsskallarna och det svarta temat gör mig övertygad. Beats hade däremot MÖJLIGTVIS varit intresserad om man kunde få en monstertruck i Swarovski-3D på nageln. Det tror jag.

Nigo, som gav världen A Bathing Ape på 90-talet och gjorde mer för Japans internationella popcredd än alla Cool Japan-kampanjer tillsammans, har blivit med currycafé. Curry Up! ligger i Harajuku, är döpt av Pharrell Williams och designat av Wonderwall. Om detta och all den goda maten kan ni läsa på min andra bloggis, Tokyo Total. Där finns också tips på en genuin onsen nästan mitt i city och lite annat smått och gott.
LÄS OM CURRY UP! HÄR!

Daidaiya, där lördagsromansen gick av stapeln, vet att sälja in sig!

Idag kan ni läsa min krönika i Sydsvenskan om hur Japans ladies kan bli jämställda så länge det råder kollektiv kawaii-feber och roricon, lolitakomplexet, härjar fritt och oifrågasatt långt utanför sexindustrin eller dom privata sovrummens gränser. Landets regering genomför just nu stora förändringar som kommer ge kvinnor nya förutsättningar att kombinera jobb och familj, och på killfronten tas det små men viktiga steg mot pappaledighet och mer rimliga arbetstider. Men killarna och tjejerna samarbetar inte riktigt, och jag funderar sönder mig över hur mycket verkan lagar och initiativ har så länge många män idoliserar bambiflickor och tjejerna spelar henne.

Fikade med Said och hans Yuka igår och hon sa just så, flera av hennes kompisar SPELAR med. Dom är egentligen coola och självständiga, men när killen dyker upp så drar man på sig sitt kawaiiiii-persona. Och återigen, men kawaii menas i detta läget INTE klänningar och Hello Kitty-mobilder, utan främst beteenden och kulten av det oskyldiga och framförallt hjälplösa).
En nätversion utan bilder (och utan byline!!!) men ändock ligger HÄR! Gå in och läs och fundera lite över sakernas tillstånd.

Nu – veggoburgare och söndagsmys!

Ibland undrade jag om vi verkligen hade lämnat Japan. Kanji-skyltar, ramenställen i varje hörn, sushirestaurang på hotellet som öppnar 06.00 för frulle, japanska menyer och överallt små gubbar i khaki och damer i flipflop med liten klack.
Här anländer en ny glad trupp till Hilton Hawaiian Village där vi bodde.

Jag fick önskemål att skriva lite om just japaner på resande fot. Det är ju lite speciellt. Man tycker om att resa i arrangerad grupp. Det är ju så skönt att ha ett fast schema att följa och slippa ta ångestframkallande EGNA beslut! Det kan ju bli lite läskigt i utlandet, man vet ju inte riktigt hur man ska förhålla sig till alla utlänningar och allt det utländska! Särskilt amerikaner är ju så gåpåiga och vill PRATA så mycket och, nej, det blir bara pinsamt.
Och detta med språket… Det måste ju vara nihongo hela vägen, från det att man lämnar Narita till det att man åter är på trygg japansk mark. På Hawaii har till och med toaletterna ofta dubbelskyltning. Det KAN ju bli oklart vad ”TOILET” är, bättre då att skriva ”toiru – トイル” på katakana också så att det inte blir missförstånd.
Vissa unga daredevils reser såklart på egen hand, det är mest föräldragenerationen och småbarnsfamiljer som åker på paketresa där allt sker under reseledarens viftande flagg.
Ibland ser man dom på Narita, i likadana kepsar eller tshirts. Det är roligt men också lite rörande.

Har hittat det ultimata his’n'hers-godiset, nämligen ninjasalarymangummi för karlarna och Glamatic Gum i samarbete med sminklabeln Majolica Majorca. Love!

Och så köpte jag linsvätska och fick Kitty-stickers på köpet. Party!

Så gick den av stapeln, PENISFESTIVALEN, Kanamari Matsuri i Kawasaki.
Det började så bra. Det var parad längs med huvudgatan. Transor i sjuksköterskedräkter och rosa peruker dansade fram med en gigantisk neonrosa snorre medan machomän i festivaldräkt bar fram ett shrine (vad kallas det på svenska??) med en svart stålfallos i mitten under stort unisont testosteronångande stånkande. Pryda OLs, office ladies, mumsade på snoppformade godisklubbar i realistisk storlek medan barn sprang runt och busade mellan shinto-buddistiska präster och glammiga she-males (new haafu som det kallas här).
Men sen… Jag vet inte. Det är de här JÄVLA AMERIKANARNA! Det var som om varenda flottbasmuppet hittat hit, alldeles överfull på testosteron, starkcider och arrogans inför japansk kultur. Jag vill inte vara den där snobben, men jag SKÄMS så gruvlig när dessa crewcut-bufflar glider runt med gylfen öppen och frustar över ”the crazy Japs’”. De är asnitade och bröliga - eeeeeeey maaaaaaan, wanna see my BIG BIG peeenis??? vrålade en muntergök som jag för en stund hamnade bredvid.
Och TJEJERNA! Västerländska tjejer som står och suger av snoppslickepinnar framför kompisarnas klickande kameror. Det blir så… vulgärt. Oerhört osmakligt. jag vill liksom dra på mig en mask så att ingen ser att jag också är en sån där satans gaijin som går på japansk festival och inte fattar ett skit utan tror att det bara är ännu ett jippo i detta land av knas.
Men förutom att det kändes som om det gick tio blagade flottbasjänkare på varje japan så var det skoj.
Var underbart att hänga med finaste Said igen, och träffa hans flickvän Yuca som jag aldrig hann träffa i höstas när jag var i höggravid-exil och sen bebisbubbla.

För många fler bilder och en slags förklaring till varför i hela friden japanerna en gång om året samlas för att äta snoppgodis vid ett tempel samt bära fram jättepenisar under jubel och ståhej, kolla in min blogg på res.se HÄR!

Queer-tåget

Hurra, Saido-san är tillbaka!

Stålsnopp på ingång!

Godis som jag inte skulle våga äta framför pappa… Skulle nog inte våga äta det framför någon när jag tänker efter. Även det kvinnliga ditot kunde köpas i sliskig sockerform.

Det ska börjas i tid, Vera Li Maiko….

Oerhört trevlig underbyxa. Beats, go for it, och vi kanske har två kids vid den här tiden nästa år???

En eyecatcher i tempelträdgårdens, Kamayama Jinjas, rabatt.

Partystass

Flaggor vid Kanayama-templet, som tillhör fruktbarhetens gudar. Templet alltså, inte flaggorna. Inne på gåvobordet där besöker ställer presenter till templet, hittade vi bland annat snoppformade ljus och småkakor från trendiga Tokyo Rusk.

En tokrolig amerikan i hemmagjord snorredräkt. Aaaaaaaawesome dude!!!

Make a wish…

Morsan och farsan, är det miljö för en femmånaders baby tycker ni? VA? Vavavavavavvava??!