Idag publicerar Sydsvenskan en krönika som jag skrivit om Mori Girls – den lilla subkulturella modetrend som började i ett forum på Mixi och idag präglar hela Tokyos gatubild. Mori Girl betyder skogsflicka, och i mycket korta drag vill man se ut som någon som hör hemma i skogen, fast med ett intellekt som en stammis på något franskt bokcafé. Man är rödluvan och skogsmulle på samma gång, körd genom Japans egna fashion-o-mat.
Och som alltid när en trend briserar i Japan så är det de unga tjejerna som satt bollen i rullning.
Unga japanskor (och ibland deras boyfriendos) håller världsrekord i att spruta ur sig nya trender. På vad som känns som veckobasis formulerar de unga brigaderna hela livsstilar efter något de sett, hört eller läst. En liten detalj kan sätta igång tankebanor som snart exploderar i detaljformulerad stil. Japanerna går så totalt upp i sina senaste modenycker och är mer rollspelare än klädhängare.
Låt oss illustrera!
Tänk på hur de unga japanerna runt millenieskiftet tog mangans maids och lolitas och byggde en hel värld av olika lolis och maido-chan. Idag, ett antal år senare, trippar det runt lolitor över hela klotet – svarta gothlolis, cute lolis, sailor lolis, punkiga lolis och den manliga varianten, oji. Eller 90-talets gyaru-boom som grenade ut i ett släktträd av oneekei, banba, hime och typ tusen sub-sub-kulturer. Kidsen hittar inspiration i böcker, i dataspel, i prylar och svunna tider. Tillbaka till den numera uttjatade men ändå intrigerande maid-boomen – snacka om det perfekta giftemålet mellan fantasier om gamla tiders uppasserskor i det exotiska Europa och dataspelens hjältinnor i det hypermoderna Japan!
Och nu dessa Mori Girls som är Alice i Underlandet i skogshuggarkänga eller Rödluvan i ullkofta. En klänning och varm choklad ur en retromönstrad termos är den enda biljett som behövs för att ta sig från centrala Tokyo till de finska skogarna i expressfart.
Varför kan inte vi svenskar vara sådär sprudlande och uppfinningsrika?
Varför är vi så självutnämnt modeintresserade med så hopplöst dåliga på att i fantasin visualisera något nytt?
Överhuvudtaget känns mode andefattigt utanför Japan. Vi bara sitter där och blir matade med vad tidningarnas plocksidor och modeföretagens lookbooks serverar oss. Med vidöppet gap låter vi ”det hetaste!” rulla ner i halsen på oss.
Gäller Balmain så bär varenda svenska fashionista Balmain-kopior från Gina Tricot varje dag tills nästa trend dyker upp och vi lika mekaniskt anammar den, paketerad och klart.
Aldrig att en svensk uppfinner något nytt! Och vi rollspelar definitivt inte som del av vårt modeuttryck. De enda som rollspelar i Sverige är nördarna, dem som fashionfolket inte skulle ta i med tång.
Japanerna låter kläderna vara del av deras livs pjäs. Förutom att klä sig på ett särskilt sätt skaffar de olika manners som hänger samman med stilen och låter alltifrån bokval till sättet att prata på bli en del av subkulturen man valt för dagen (och det är alltid okej att ändra sig – du kan vara gyaru ena dagen och Mori Girl dagen efter om du vill) .
Ibland kan ju även icke-japanska teens vända etablissemanget ryggen och bygga egna världar av kläder, uttryck, musik och sociala regler, men sällan någon över 17, och sällan att de slår igenom på bred front och att en mikrotrend blir megamode. Svenskar följer bara vad japanerna kallar o-share – säsongstrender som får vara som de är. Vi modellerar inte om, lägger till och tar bort, bygger egna myter och sätter egna namn på resultatet. Max kanske vi sätter en vågad label som ”rock chic!” eller ”punkig” på oss själva, men aldrig något NYTT och tidigare oformulerat av någon designer, tidning eller stylist. Svenskar är alltid vansinnigt snygga och stylish (ofta mer än japanerna), men fy fan vad vi är snarkiga. Vi snor hellre stilen av Lindsay Lohan än sätter vår egen fantasi i spinn inför shoppingrundan.
Som just nu – Sverige är som en enda stor amöba av nitade tights, Alexander Wang-inspirerade väskor, Balmain-esque kavajer, Preen-lookalike-tröjor och den färg på naglarna som Elin Kling hade förra veckan. Snyggt, men inte så levande. Inget knas, inget quirk, inga lekar med den egna identiteten och hur man genom sitt klädspråk kan transportera sig till en annan tid eller plats. Det enda gäng i Sverige som påminner om japaner i sitt förhållande till mode är för tusan dragqueensen! Och väldigt få är i drag till vardags. Det är ett undantagstillstånd.
En japan iklär sig sin ”karaktär” varje dag. Förutom kanske på kontoret – jag intervjuade en av de mest pråliga lolitor jag någonsin sett, en amai-loli, översållad av rosa muffinstryck, rosa rosetter, volanger och annat slisksött, och hon var på dagarna office lady i pennkjol och sko med taxklack.
Förstår ni hur man som modenörd älskar att leva mitt i denna cirkus! Jag har salivstörtning varje gång jag går på stan och ser alla dessa innovativa tjejer strutta runt. Ibland ser de helt jäkla koko ut, men de är fabulösa i sin övertygelse och genom att agera stjärnor i sitt eget drama. Och de sätter också min fantasi i rullning. Jag ser en Mori Girl och plötsligt tänker jag på Bröderna Grimm och dimhöljda gryningar som jag svävar genom i någon skir långklänningar, dansandes med älvor och troll…
Japanskt gatumode är inte bara mode – det är en hybrid av mode, cosplay och samtida kulturströmningar. Och designers och tidningar följer DEM. Börjar kidsen i Shibuya bära en stövel på högerfoten och en toffla på vänsterfoten så kan man någon vecka senare hitta denna kombo på hyllorna på Shibuya 109.
Varje dag syns nya mikrotrender som sen sprids som en våldsam feber över forum på Mixi och bloggar. Att hålla koll på dem alla vore ett fulltidsjobb. När såna som jag hajjar att det är inne att hänga en antik gardinsnodd runt halsen eller dekorera munskyddet med Swarowski så har kidsen redan gått vidare till nästa grej.
Rei Kawakubo är inte Japans främsta modekreatör – det är Yuko, Aya, Yumi, Rumiko och alla andra vanliga tjejer som framför datorn i flickrummet och på Tokyos eller Osakas gator dagligen gör moderevolution.
Alla hattar i denna värld vill jag lyfta på för dessa kreativa, smågalna och alltid hundra procent dedikerade, på gränsen till maniska, stilskapare. För mig vinner ni över Coco Chanel varje gång, sötaste koko-girls!
Skrivet av Maria Ahlgren, Tokyo 2009-10-05
Psst… Så här ser det ut i Sydsvenskan idag, sidan 15 på Utrikes/Del A.
