Radar Magazine

…men så kommer ens underbara man hem med en blomsterkvast och ens favoritbröd från boulangerie PAUL, och allt känns plötsligt lite bättre.
Och era kommentarer är som balsam för själen. Tack för att ni finns fina! Blir lite starkare för varje ord.

Idag är en sån dag när jag bara sitter på sofflocket och tjuter och sörjer mitt gamla liv.
Jag vet jag vet, det är tabu att säga så, för Vera Li är det största som hänt och den kärleken kompenserar tveklöst för sakerna man förlorar, om än tillfälligt, den dag man blir tre. Men ibland kokar det över.

Jag saknar så desperat egen tid och att kunna sitta ner och tänka en tanke fullt ut. Jag saknar att kunna sätta mig ner och skriva utan att hela tiden kasta nervösa ögonkast mot min sovande bebis. Jag saknar att kunna äta när jag är hungrig, och då kunna äta med något som kräver bestick. Jag saknar att sova en hel natt – jag saknar att ta en sömntablett och sen dåsa hela natten något så förtvivlat! Det är inte bara Vera som håller mig vaken – faktum är att hon bara vaknar en gång runt fyra och somnar om direkt när hon ätit – det är Beats snarkande och min egen stress som är värst. Jag ligger och INVÄNTAR Veras gnöl och Beats snarkar och kan inte koppla av.

Jag längtar så efter att inte ha tider att passa! Även om Vera är med Beats så är det bara några timmar och hotet om att behöva springa hem med blusen uppknäppt är ständigt närvarande.
Jag saknar en hel dag med datorn. Tänk vilken lyx att inte bara behöva gå direkt på det som absolut måste göras (jobb, email osv) utan kunna surfa runt för inspiration eller bara för att det är kul! Men nu är det bara blint fokus som gäller från den sekund Vera Li somnar, för man vet att om en halvtimme slår hon upp sina blå och friden är över.

Jag är så trött på gnället och skriket, för även vår så kallat ”snälla baby” har sina dagliga attacker, och jag avskyr min egen gälla röst som tjuter ”Mamma kommer mamma kommer!! Mamma ska bara mamma ska bara…!”.  Det känns som om varje gång jag kissar sitter jag där och mässar mot vardagsrummet ”mamma kommer mamma kommer, två sekunder två sekunder!!”.
I rättvisans namn så är det verkligen inte jobbigt jämt, många dagar är mysiga och soliga och jag njuter av att vara hundra procent mamma. Ni ser ju själva här i bloggen att det inte direkt är synd om mig, jag har en kanontillvaro och njuter av livet.
Men sen kommer dagarna när jag är så TRÖTT och bara vill ta hand om mig själv. Eller jobba i lugn och ro. För att inte tala om blogga! Jag har så många mappar på datorn med grejer jag vill blogga om, men väldigt lite blir gjort.

För mig är en tupplur mitt på dagen inte särskilt frestande, jag blir mer lycklig av att få pyssla med mina projekt och känna att jag är nyttig. Jag mår så otroligt dåligt av att vara i pyjamas efter lunch, och det kryper i kroppen av obäddade sängar och odiskade frukosttallrikar. Hatar hemmasunk! Alla säger att man ska släppa det där, och istället gå och lägga sig och sova när bebisen sover, men JAG VILL INTE. Jag VILL skriva, jag vill maila, jag vill blogga,  jag vill lära mig saker, jag vill stimuleras. Jag vill vara bland vuxna människor och jag vill känna mig produktiv. Visst är jag mycket mer chillad nu än tidigare och kan leva livet i den lilla bubblan för det mesta, men ibland får jag PANIK och vill bara UT och göra MITT MITT MITT!

Det är så extremt för oss också. Beats kommer i bästa fall hem runt 20 (när Vera var nyfödd runt 23), sedan somnar Vera vid 21. Dagarna och nätterna är mina, och samtidigt som symbiosen och det fullständiga beroendet av mamman är underbart på så många sätt (tänk att vara så behövd! Man får en rejäl egoboost!) så får jag ibland panik och vill fly.
När jag ringer Beats på jobbet och tjuter och skriker att jag vill slänga ut Vera Li genom fönstret, eller åtminstone parkera henne på balkongen och stänga dörren, så påpekar han att ”hon är ju bara en liten flicka”, och jag VET ju det, och jag VET ju att hon inte kan kommunicera på annat sätt än genom skrik, än mindre förstå NÄR det är läge och inte läge, men ändå badar jag i adrenalin när en skrikattack går igång och ingenting hjälper. Ens tröskel är så låg när man inte sovit mer än max 1,5 timme i sträck, som i natt. Och jag har INGEN som kan komma och avlasta (mamma mamma, snälla pensionera dig och kom hit!).

Men skrik eller inte, det är detta att ALDRIG vara ledig och fri att pyssla med vad som spontant faller en in som kan kännas övermäktigt.
Jag vill verkligen inte skrämma er, mycket är rosaskimrande och VÄLDIGT mycket lättare och roligare än vad jag föreställt mig, men ingenting är svart eller vitt, och det finns dagar när jag bara vill smälla huvudet i väggen och hamna i koma så jag åtminstone får sova lite. I min mest tjuriga och barnsliga stund i morse så önskade jag att min sömnbrist och trötthet skulle bli så allvarlig att jag bara packar ihop och hamnar på sjukhus så att jag inte KAN vara on-call 24/7. Jag vill att någon ska pyssla med mig också!

Men mest vill jag sitta ner och TÄNKA utan att veta att när som helst så kan jag tvingas klippa tankebanan. Igår satte jag mig på Starbucks, och i PRECIS samma sekund som första sippen sojalatte åkte in och jag knappade in första ordet i ett worddokument så brakade det loss i sulkyn. Min hett efterlängtade stund ersattes snabbt av en illröd falsettskrikande bebis spänd som en båge. Snabbt fick vi packa ihop, buga lite och rulla iväg. Och just som vi börjar rulla somnar hon om. Jag blev så provocerad!! Där går jag med bankande hjärta och hon SOVER!

Nu kommer vi börja med nanny tre timmar två eftermiddagar i veckan, och jag tror det kommer göra underverk. Hur mycket man än älskar sitt barn så måste man, i alla fall om man är som jag, ha sitt eget utrymme. Vissa kanske tycker att det är alldeles för tidigt, men så funkar jag. Jag vill kunna skriva lite och känna att jag får lite intellektuellt bit i tillvaron. Det handlar inte om att inte älska att vara med sitt barn, det handlar om att ge sig själv näring också.
Som det är nu försöker jag ju jobba när Vera Li sover, men det ger ofta mest stress och hets (OCH glädje och en känsla av pepp och kreativ kick). Det är mest ett maraton i att ”passa på”, och då njuter man inte. Hade deadline i förrgår och dagarna fram tills dess var kantade av gråt och desperation. Beats tog Vera Li och så länge är det frid och fröjd, men så kanske man kommer in på kaféet där man tänkt skriva och så är där fullt och så bryter man samman för att man måste hitta nytt ställe och värdefull tid går till spillo… Man ser de planerat effektiva EGNA MINUTERNA ticka iväg, och hjärtat bankar bankar bankar…

Nu sover hon, men strax vaknas det igen, så nu ska jag försöka duscha utan att ha en bebis med anklagande blick parkerad i sittern utanför duschen. Sen blir det promenad, den största stressen känner jag när vi är hemma konstigt nog.

Men bli nu inte avskräckta, det mysiga överväger hundra gånger om och jag är oförskämt lycklig med livet, men ibland åker känslorna bergochdalbana och man tänker att FAN vad jag saknar mitt gamla liv där JAG bestämde över MIN tid.
Har ett jobb som ska in om någon vecka, funderar på att bryta all min normala arbetsmoral och ställa in det. Vet faktiskt inte om jag orkar. Det här ständiga ”det KAN gå, men det kan också sluta i KAOS” får mitt hjärta att banka så att det hotar hoppa ur kroppen på mig. Kanske ska jag bara kapitulera och acceptera att just nu så är jag faktiskt ”bara” mamma, och det är gott nog. Eller också stretar man på med magsyran sprutandes men blir belönad när man känner sig duktig… Jag vet varken in eller ut. Får sova på saken (sagt med IRONI!).

Från Tokyo med ångest deluxe

Igår var det som bekant valentine, och vi firade grandiost med trerätters vinlunch på Gordon Ramsey’s ställe uppe på 28e i hotell Conrad. Det var jag, Beats, Emma, Gus och givetvis Vera Li. God matkultur ska läras i tid! Och ni ser ju på hennes pondus att hon fattat grejen! Hon fattar också till vår stora glädje att på krogen skriker man inte. Gör man det får man gå hem (som förra veckan när det var full drama på J’s Kitchen, jag var ute genom dörren inom loppet av en minut).

Vi körde full meny med tillhörande vin, så det var ett salongsglatt gäng som lämnade etablissemanget runt femsnåret. Jag och Emma åt grillade pilgrimsmusslor med fänkålssallad följt av seabream, gubbarna körde mer på rejält kött. Sedan desserter, kaffe och tidernas mest underbar dessertvin från Hokkaido som hette Kiruna (!).

Lördagskvällen blev en riktig fest! Jag, Biola och Natsuko (eller Natusko som jag ofta råka stava henne. Å andra sidan kan jag inte uttala Biolas namn ordentligt heller, jag säger Bi-O-la, men det ska vara BI-ola. Skyller på mina sydskånska diftonger) träffades först hemma hos oss för sparkling Camparis och snacks.
Sen stack vi ner till en fantastisk pärla till izakaya här i Ebisu som heter UMU. Tänk små Kyoto-esque broar och stengångar som vindlar in mot de små privata rummen, och en finfin meny med alla mina favoriter som saikyo yaki (misogrillad fisk), tamagoyaki (japansk söt omelett), edamame-tofu,  kinoko-sallad med ponzu och hundraårig umeshu, japanskt plommonvin. Vi käkade också fiskhuvud – spana in vilket snyggo vi fick till bordet! Komplett med tänder och vinge mitt i ansiktet kom han, aningen lemlästad efter att ha blivit ångad i sake. Som bonus fick vi en liten avsmakningsmeny umeshu med smaker som shiso och grönt te. Älskar alla de här treatsen som de kallar sabisu. Julafton varje gång – svennebananen i en tycker ju att gratis, ja, det är GOTT!

Sen stack vi till en småhemlig liten bar som heter Q för ett glas rödtjut, och vet ni – där var en kille som jag tror spanade in mig lite! Tänk om han visste att hans object of, eehhrm, desire, är gift småbarnsmorsa som någon timme senare ska hem och amma. Kanske inte så sexigt längre? Eller också går han igång och tycker jag är MILF!
Vid halv två var brösten fyrkantiga och det var dags att gå hem och glida ur partystassen och in i amningslinnet och pyjamasbyxa.

Det är inte ofta vädret här är ett bekymmer, men idag är det bortom all kritik. Iskallt och ösregn. Efter en stoisk långpromenad, som i och för sig inkluderade en mysig sopplunch med Mia och Elise på Eat More Greens i Azabu-Juban, sitter nu jag och Vera Li och kurar under filtar och ACn.
Om ungefär en timme ska en potentiell nanny komma hit för intervju. Jag är på väg att plocka mina största vuxenpoäng någonsin – nannyintervjun är svår att klå! Jag är nervös som om det vore JAG som skulle intervjuas!
För att väga upp med något ungdomligt inviger jag en trevlig liten blå tshirt från Forever21.

Vi har varit hos doktor Luva och vaccinerat Vera Li, samt konstaterat att hon är en biff på 61,2 cm och 6,135 kg prick på tremånadersdagen.
Luva (som egentligen heter något annat, men vi kallar henne så) är en rolig liten tant. Hon är barnläkare men hennes största FASA är sånt som kommer så att säga ut ur bebisar. Detta är ju problematiskt med tanke på att Vera Li har Tokyos mest aktiva magsystem. Varje dag är en kamp mot sprängda blöjor (i förrgår fick jag rulla hem henne genom Omotesando iförd enbart blöja och hakklapp) och spyor som helst ska fångas upp innan de landar på mammas outfit. Tvättmaskinen är min bästa vän, hakklappen min religion och blöjans sugförmåga föremål för min oro.

Så varje gång vi äntrar Luva är min ångest total, så även denna gång.
Och visst blev det drama!
Vera låg som vanligt statiionerad på undersökningsbordets lilla filt, lycklig som en sol och med hela näven inkörd i munnen.Plötsligt hör jag Luvas panik!
”OhohOooh, Mrs Turrugurenu Mrs Turrugurenu (som ju inte heller är mitt namn, men det tror Luva) - look look, Bera Maiko is spit! He’s (!!) spitting!!!”
Jag spelar med, låtsas lika förfärad över den sträng av babysaliv som droppar ner mot filtens seriegubbar. Låtsas läxa upp Vera – ”Nämen älskling, inte dregla hos tant Luva! Luva blir ju RÄDD!”.
”I am bery worry about his (!!) spit”, fortsätter Luva. ”Please monitor spit, mrs Turrugurenu”

Det riktiga kräket är förstås ännu värre, och Luva går på nålar efter at jag uttryckt oro över min dotters konstanta leveranser.
Och det som kommer i blöjan, det är ONÄMNBART!
Självklart måste blöjan av innan Vera Li ska vägas, och Luva står spänd som en pilbåge.
”Quick quick quick, dajpaa, mrs Turrugurenu!”, hojtar hon medan hon noterar vikten.
Sen kommer höjdpunkten
”Please bling dajpaa out, mrs Turrugurenu”.
Blöjan, hur fläckfri den än är, får ICKE stanna på premisserna! Den ska UT!

Hon är lustig, Luva. Hemskt rar och kompetent, men lite kufig. En barnläkares skräck inför blöja och mjölkkräk är som konditorns ångest inför grädde. Min bacillskräck har mött sin överherre!
Så där går man en gång i månaden, med en hopknölad blöja i pälsfickan cch tackar högre makter för att den inte är fulltankad.

Jag är ju bakteriefobiker av naturen, men sedan Vera Li kom är jag rabiat! Alkogel, alkoservetter och alkoskum fyller min väska, vårt hem, mina jackfickor… Tur då att man kan hitta alkogel med lite finesse, som denna som jag shoppade idag på LOFT i Shibuya. Fin att titta på, torkar inte ut och luktar till och med lite god parfym. Japan vi tvångssanitärers bästa plats!
Plockade också upp lite tjusiga tvålar och badgrejer att dekorera badrummet med!

Kawaii-tvålar att pynta med på Veras hylla…

Choklad- och kaffebadmjölk/salt till mammas hylla…

…och så lite fint till manliga hyllan samt gästtoaletten

Lugnet efter stormen…

De här behövde jag desperat under morgonens mistlur…

Vänner igen!

Gick förbi en spritautomat på väg mot stan, såg den trevliga lilla flaskan Chardonnay och slog nästan till…

Igår förmiddag hade jag inte mycket hopp för dagen. Fröken Vera Li Maiko Goltupp-gren skrek nonstop i över en timme och jag visste inte om jag skulle åka till läkaren eller dårhuset först. Ta den värsta stress ni känt i era liv och multiplicera med hundra – så känns en skriksession som aldrig verkar ta slut. Man testar allt – mat, ny blöja, gå runt, klappa rumpa, sjunga, dansa, gosa, mata igen och gråta en smula själv också – men inget hjälper. Paniken som far runt i kroppen är så uppslukande, så förtvivlad och konsumerande. Jag ringde Beats på jobbet och var nästan förbannad på att han slipper det här, på att han på dagarna är omgiven av folk som man kan resonera med och som inte blir illröda och går besärk med tungan fladdrandes som en vanvettigt segel när livet går dem emot. Jag var så SOTIS på honom som kan kissa utan att bära med en babysitter och som kan äta mat utöver sånt som kan ätas med EN hand. Jag hade tvångstankar att sätta Vera på balkongen och stänga dörren, så jäklig var gårdagens attack. Jag drabbades till och av den mest förbjudna nostalgi och tänkte på tiden när det bara var jag och Beats, och jag var herre över min tid och kunde tänka en tanke i säker vetskap att jag skulle få tänka den klart. Nu VET man aldrig. Man gör en plan, men VET inte om den går att genomföra. Man går mot duschen, men man VET inte om man hinner skölja ur schampot innan det är dags att springa ut.
Bli nu inte rädda – Vera är superenkel och hänger med i tillvaron utan problem nio dagar av tio, men NÄR det blir såna här vansinnesattacker så står man så maktlös och frustrerad att man undrar om man NÅGONSIN igen kommer att ha ett litet utrymme alldeles för sig själv. Ens eget barns skrik triggar såna enorma vågor av stress att det SPRUTAR magsyra ur halsen på en, sanna mina ord!

MEN – efter regn kommer solsken, och när Lillan väl var lugn och fått sova en liten stund så började vi om på ny kula. En härlig och glad kula!

Vi stack upp till Harajuku och efter reashopping åt Vera på Petit Bateau träffade vi Emma utanför Laforet. Emma, som fyllde 27 igår, stod redo med rykande heta Starbucks-muggar sojalatte och kameran i högsta hugg. Först plåtade vi söta girls på gatan till shu uemura, och Emma var en total naturbegåvning på att ragga. Jag tycker alltid det är lite jobbigt att kliva fram till främlingar på gatan och på styltande nihongo förklara ärendet, men Emma körde loss kan man säga. Åtta flickor på en och en halv timme, och då ägnades en halvtimme av den tiden och busig shopping inne på Laforet (jag köpte en grönblommig klänning med blixtlås hela vägen fram för snabb matombesörjning, visar sen!).
Jag postar bilderna lite senare på våra beauties!

Sen drog vi en stund till nursingrummet i Omotesando Hills där Vera fick äta och leka av sig lite. De här nursingrummen som ligger utspridda över hela centrala Tokyo är det bästa som finns – stora sviter med fräscha skötbord, blöjautomater, privata bås man kan amma i, rent vatten för ersättning, mikro, kanske en lekhörna och flaskvärmare. Jag skrev om dem i Sydis innan jul, och om hur genialt drag det är för att hålla en suverän kundgrupp, mammor med cash, tid och sig själv och en bebbe att skämma bort, kvar på stan. ALLA stora varuhus eller tågstationer har dessa oaser, och det gör det till en barnlek att hänga hela dagar på stan, oavsett om man är i Shibuya, Shinjuku, Daikanyama, Harajuku eller Roppongi. Perfekt för muttis som mig som inte gärna vill hänga ut lökarna på offentlig lokal/byta blöja i vagnen alt på skabbig offentlig toalett (iofs ingen risk för skabb i Tokyo…), men som vägrar sitta hemma och uggla.

I alla fall, efter det mindre glammiga nerslaget stack vi till Emma och Gus lokala pärla スタ-ロ och drack champagne och åt jordgubbstartlet för att fira Emmas stormsteg mot medelåldern. Som den medelålders skata jag redan är satt jag där över skumpan och raljerade om min ungdoms vilda dagar nere i Alperna, och Emma matchade med stories från Barcelona. Hohoho,om ni visste vilka synder som vädrades från den prydliga trenchklädda damen med barnvagn parkerad vid sin sida! Det var tur att Vera Li sov.

Sen kom Gus och hämtade Emma, och Beats kom och hämtade sin småsalongsiga fru och glada bebis. Hemma körde jag ihop världens grymmaste veganchokladmousse på tofu, sen såg vi Flash Forward och däckade i soffan. Så syndigt är livet numera!

Ikväll ska jag på Emmas födelsedagsmiddag på Beacon. Sicken lyx! Hoppas jag hinner få ner varmrätten innan det är dags att åka paniktaxi hem med lökarna på red alert…

Äntligen på Omotesando! Invigde mitt skärp som jag köpte förrförra helgen med Biola på vintagefavoriten EVA i Daikanyama.

Emma redo med sojalattarna! Jag är mäkta sotis på pälskragen, en Milkfed som Emma hittat på någon av sina vintagerundor.

Emma proffsraggar!

Emma på スタ-ロ

Allt blir så mycket roligare bakom champagne-goggles!

Det må låta som en fars, men det är bara ännu en dag i Maria Ahlgrens liv!

Jag har träffat en gäng urgulliga svenska tjejer här i stan som också har små minisar, eller åtminstone minisar på ingång. Häromveckan var jag ju på mitt livs första mammalunch hemma hos Anna, en av tjejerna, och blev så till mig i brallan att jag bjöd hem hela gänget på lunch veckan därpå. Torsdag klockan 11, basunerade jag ut! Då är det bjudning i Park Axis Daikanyama! Grytorna ska gå varma ikapp med mammasnacket och ändlösa koppar hemkörd latte!

Torsdag kom, och vid det laget hade amningsskallen totalt glömt bort allt vad lunch hette och istället traskat iväg på ett annat möte. Så när Mia ringde vid tio i elva och meddelade att tjejerna var på ingång så var det ju bara att med skammen brinnandes meddela tillbaka att de skulle välkomnas av tom lägenhet. Värdinnan has left the building.
Ångesten var givetvis total – första intryck och allt! Och så GLÖMMER jag kalaset jag självt styrt upp! Vem vill vara kompis med en sån ärthjärna/slapptask/till och med ARROGANT jäkel?? Innebär detta att jag inte längre är välkommen i mammamyset?!

För att rädda situationen bjöd jag in på ny lunch, och idag skulle den gått av stapeln. Jag har fejat, fixat och köpt hem en riktigt god kafferost från Starbucks, för Starbucks, det gillar vi morsor!
Men ännu än gång är min bjudning tidernas mest misslyckade.
Kräksjukor, feber och ett gäng andra faktorer har drabbat mina gäster, och nu är det jag som sitter med skägg i brevlådan och tio portioner broccolisoppa på spisen. Det blev inget idag heller, och för andra veckan i rad är jag värdinna för ingenting.
Fast kanske lika bra – kom nyss på att BROCCOLIsoppa är kanske det sämsta man kan bjuda ett gäng ammande mammor på. Är ju som att servera kolik och babygas!

Så nu sitter jag här och slevar müsli direkt ur påsen i min ensamhet. Men snart blir det andra trevligheter av – jag och min gamle vän Martin Koos ska ÄNTLIGEN fika efter månader som sett Martin djupt insugen i den japanska reklambranschens innersta hål. Men nu är han ute, halleluja! Välkommen tillbaka, Mr Koos, världen har saknat dig!

Sen blir det hem och äta lite broccolisoppa till kvällsmat! Vera, håll i blöjsingen…

Ingen bloggaction idag, mina darlings, sorry! Håller på att fixa med vår mallorcafest, och dessa dagar är EN aktivitet om dagen allt man hinner med. Vet inte var tiden tar vägen! Vi skyller på Vera.
Nu ska jag ner till Omotesando och luncha med Emma. Sen blir det intervju med en frisör till shu uemura-magasinet. Ska passa på att snajsa till luggen också.
Hörs sen!
Luv