God morgon!
Jag fick en fråga (en snäll fråga, ingen ilsk) efter mitt inlägg om Vera Li och skornas förlovade värld om hur jag och Beats ser på detta med ”kvinnlig uppfostran”, ja ni vet klassikerna – rosa kläder, dockor, leka dress-up osv.
Jag tycker själv det är den största av lyckor att kunna frossa i kvinnlighet! Jag är så STOLT över att vara tjej (för alla vet ju att vi faktiskt är lite mer förfinade varelser än boysen, eller hur!) och jag är den första att omfamna alla ”tjejgrejer”. Det är folk som ger klassiska tjejsaker som klackar, makeup, dockor etc låg status som är problemet, inte sådana som jag som höjer dem till skyarna minst lika mycket som sk ”manliga” intressen. Rosa måste ha lika hög status som svart, om ni förstår! Och att man klär sig i rosa betyder inte att man aldrig kan ha blått, metaforiskt talat.
Att man går klädd i kjol och klackar och öser på mascara på fransarna betyder inte att man har mindre ambitioner i livet, eller att man reducerar sig till ett kvinnligt våp. Man kan styra världen i kortkort enligt mig!!! Och flickor som leker med dockor stimuleras minst lika mycket som dem som leker med bilar (jag lekte med båda, precis som jag spelade både tennis och gick på ridskola – inget är svart eller vitt).
Det där är bara ytligheter, det viktiga är att alltid berätta för Vera Li och alla andra små flickor att hennes röst hörs och att den är viktig. Jag och hennes pappa vill ge henne allt det självförtroende som hon behöver för att gå genom livet med huvudet högt. Hon ska lära sig att säga nej och inte vara en så hopplös JA-sägare som jag så många gånger varit (och många många tjejer med mig som hellre lider i tysthet än startar konflikt).
Hon ska få ta plats på vilket sätt hon än väljer att göra det. HON ska uppmuntras, oavsett om hon blir flickflicka eller pojkflicka.
Vilket som går bra för mig, hon är ju HON i vilket fall, men om hon precis som jag kan känna glädje över vackra kläder och ting så är det en ganska rolig hobby att ha. Jag älskar att ha ett element av make-believe i mitt liv – en värld som doftar av parfym och drömmar och old-school kvinnlighet! Tummade kärleksromaner, ärvda smycken och klackar som bär minnen av några av livets gladaste kvällar är några av de käraste ägodelar jag har!
Kvinnligt eller inte – skor och flärd är underbart att ha i sitt liv, tycker jag (precis som andra tycker att fotboll eller teknikprylar är det). Många killar är ju också inne på mode dessa dagar, så egentligen är det väl inte intresset för den egna estetiken och framställningen som är problemet, utan när det understryker just det kvinnliga. Men varför är kvinnligt fult? Varför har en person i hög klack lägre förtroende än en man i loafer? Antagligen för att i yrkeslivet är anonym lika med bra, man vill ju se en person i hans eller hennes yrkesroll, inte ha hans eller hennes personlighet eller sexuella laddning skriven över hela konferensrummet.
Men ni förstår principen – det typiskt kvinnliga har alltid lite lägre status, och det är inte männen som kommer höja den. Det får vi göra själva. Vi tjejer får visa att vi kan ratta storkoncerner och regeringar precis lika bra i rosa blus som vi kan i könsneutral dräkt. Vi måste koppla bort alla dessa värderingar från kjolar, färgen rosa, dockor och makeup.
Titta bara på detta klassiska moderna exempel med de unga modebloggerskor som provocerar snorren av så många seriösa män, men framförallt skapar oro hos självutnämnt seriösa tjejer. De är ju bara flickebarn som skriver om kjoltyg – sicket trams! Unga killar däremot som bygger hemsidor om sina hobbies får en guldstjärna. Sen är ju många modebloggar mest hopklipp av mdetidningarnas redan publiceradde fotostories och bilder på den egna outfiten, och jag saknar ofta analyser, personliga historier och tankar kring vad de där plaggen egentligen SÄGER, men faktumet kvarstår – statusen är låg, och det är hjärtekrossande.
Men, återigen, det är inte de tjejstämplade intressena som måste bort till förmån för de könsneutrala, det är de dammiga inställningarna.
Färgen på ens tröja eller läppar har INGET med ambition eller kompetens att göra.
Inte heller är detta vårt samhälles och feministprojektet riktigt problem. De riktiga problemet är varje våldtäkt som inte leder till åtal, företags Lilla gumman-mentalitet där en hand kanske oavsiktligt glider över en rund rumpa utan att någon någonsin får veta, internationell kvinnohandel, och alla länder, som Japan, där karriär och moderskap är en komplicerad ekvation som sällan går ihop.
Men tillbaka till ämnet – Vera Li kommer givetvis få välja själv vilka hobbies hon vill ha, vi har inga avsikter att modellera henne på något håll.
Och förutsättningarna kunde inte bli mer rättvisa. Båda sidor har sin mest dedikerade lobbyverksamhet inom dessa fyra väggar! Jag är så jäkla girlie med mina smyckeskrin och parfymsamlingar, och hennes pappa har huset fullt med biltidningar, teknikmojänger och manlighetsklyschor. Vi är nog mer än en aning könsklichéer båda två, men så länge man inte lägger värderingar i det så är det bara roligt med ytterligheter. Det är något sexigt i det ruffigt manliga jämte det flärdfulla kvinnliga, det skapar spänning.
Som jag skrivit tidigare var jag som liten en riktig pojkflicka fram till fyra års ålder. Jag vägrade klänning, jag kallade mig Eva Maria Peter, jag lekte med bilar, jag drog avundsjukt i dagiskompisars snoppar, håret skulle vara kort och jag till och med stod upp och kissade så fort jag kom åt (för så gjorde idolen Pappa).
Sen flyttade vi till London, och jag började i engelsk skola där könsrollerna ivrigt cementerades. Där var det en smula konservativt och en liten flicka skulle vara ”adorable”, söt och snäll och tycka om lugna aktiviteter och My Little Pony. Jag sögs in i det och älskade snart de blommiga klänningar vi köpte i Barnes’ barnbutiker, barbiedockor och att klä ut mig till prinsessa och äta cupcakes med glittrig glasyr.
Har det färgat mig för livet? Ja, det har det nog.
Jag älskar den lite hemlighetsfulla sinnliga flickvärlden, MEN jag är inte heller rädd för skit under naglarna och jag kan vara så grov i mun att öron hotar falla.
För mig funkar det konceptet bra, men bara tiden kan utvisa hur vår lilla flicka kommer bli. Hon kommer utveckla sin egen individ, men under tiden står väl jag (och min mamma, som är hög chef i höga klackar och min största förebild!) där med rosa klänningar och gulliga gosedjur, medan Beats introducerar Topgear och technomusik.
Som en sista parantes vill jag också säga att jag gärna klär Vera Li i rosa och vitt, men också blått och grönt. Mitt enda kriterium är att det ska vara pudriga, mjuka färger – jag tycker det här bruna velourmodet som är så stort i Sverige för barn är så satans fult. Vera Li ska ICKE ha bruna mjukisbrallor när det finns ljuvligt roströda hängsleklänningar från Petit Bateau (min favorit!).
Men det är en fråga om smak, inte om könsförtryck.
Så låt oss lära våra döttrar att kvinnlighet är inget som behöver döljas, men inte heller ska det exploateras på gränsen till missbruk (får hon ambitioner att bli sidan 3-flicka begår jag harakiri). Låt oss bara lära dem att flickor är lika fina som pojkar, och att röster är lika viktiga, oavsett om de kommer från en mun omgiven av skäggstubb eller läppglans.
