Radar Magazine

Idag är en sån dag när jag bara sitter på sofflocket och tjuter och sörjer mitt gamla liv.
Jag vet jag vet, det är tabu att säga så, för Vera Li är det största som hänt och den kärleken kompenserar tveklöst för sakerna man förlorar, om än tillfälligt, den dag man blir tre. Men ibland kokar det över.

Jag saknar så desperat egen tid och att kunna sitta ner och tänka en tanke fullt ut. Jag saknar att kunna sätta mig ner och skriva utan att hela tiden kasta nervösa ögonkast mot min sovande bebis. Jag saknar att kunna äta när jag är hungrig, och då kunna äta med något som kräver bestick. Jag saknar att sova en hel natt – jag saknar att ta en sömntablett och sen dåsa hela natten något så förtvivlat! Det är inte bara Vera som håller mig vaken – faktum är att hon bara vaknar en gång runt fyra och somnar om direkt när hon ätit – det är Beats snarkande och min egen stress som är värst. Jag ligger och INVÄNTAR Veras gnöl och Beats snarkar och kan inte koppla av.

Jag längtar så efter att inte ha tider att passa! Även om Vera är med Beats så är det bara några timmar och hotet om att behöva springa hem med blusen uppknäppt är ständigt närvarande.
Jag saknar en hel dag med datorn. Tänk vilken lyx att inte bara behöva gå direkt på det som absolut måste göras (jobb, email osv) utan kunna surfa runt för inspiration eller bara för att det är kul! Men nu är det bara blint fokus som gäller från den sekund Vera Li somnar, för man vet att om en halvtimme slår hon upp sina blå och friden är över.

Jag är så trött på gnället och skriket, för även vår så kallat ”snälla baby” har sina dagliga attacker, och jag avskyr min egen gälla röst som tjuter ”Mamma kommer mamma kommer!! Mamma ska bara mamma ska bara…!”.  Det känns som om varje gång jag kissar sitter jag där och mässar mot vardagsrummet ”mamma kommer mamma kommer, två sekunder två sekunder!!”.
I rättvisans namn så är det verkligen inte jobbigt jämt, många dagar är mysiga och soliga och jag njuter av att vara hundra procent mamma. Ni ser ju själva här i bloggen att det inte direkt är synd om mig, jag har en kanontillvaro och njuter av livet.
Men sen kommer dagarna när jag är så TRÖTT och bara vill ta hand om mig själv. Eller jobba i lugn och ro. För att inte tala om blogga! Jag har så många mappar på datorn med grejer jag vill blogga om, men väldigt lite blir gjort.

För mig är en tupplur mitt på dagen inte särskilt frestande, jag blir mer lycklig av att få pyssla med mina projekt och känna att jag är nyttig. Jag mår så otroligt dåligt av att vara i pyjamas efter lunch, och det kryper i kroppen av obäddade sängar och odiskade frukosttallrikar. Hatar hemmasunk! Alla säger att man ska släppa det där, och istället gå och lägga sig och sova när bebisen sover, men JAG VILL INTE. Jag VILL skriva, jag vill maila, jag vill blogga,  jag vill lära mig saker, jag vill stimuleras. Jag vill vara bland vuxna människor och jag vill känna mig produktiv. Visst är jag mycket mer chillad nu än tidigare och kan leva livet i den lilla bubblan för det mesta, men ibland får jag PANIK och vill bara UT och göra MITT MITT MITT!

Det är så extremt för oss också. Beats kommer i bästa fall hem runt 20 (när Vera var nyfödd runt 23), sedan somnar Vera vid 21. Dagarna och nätterna är mina, och samtidigt som symbiosen och det fullständiga beroendet av mamman är underbart på så många sätt (tänk att vara så behövd! Man får en rejäl egoboost!) så får jag ibland panik och vill fly.
När jag ringer Beats på jobbet och tjuter och skriker att jag vill slänga ut Vera Li genom fönstret, eller åtminstone parkera henne på balkongen och stänga dörren, så påpekar han att ”hon är ju bara en liten flicka”, och jag VET ju det, och jag VET ju att hon inte kan kommunicera på annat sätt än genom skrik, än mindre förstå NÄR det är läge och inte läge, men ändå badar jag i adrenalin när en skrikattack går igång och ingenting hjälper. Ens tröskel är så låg när man inte sovit mer än max 1,5 timme i sträck, som i natt. Och jag har INGEN som kan komma och avlasta (mamma mamma, snälla pensionera dig och kom hit!).

Men skrik eller inte, det är detta att ALDRIG vara ledig och fri att pyssla med vad som spontant faller en in som kan kännas övermäktigt.
Jag vill verkligen inte skrämma er, mycket är rosaskimrande och VÄLDIGT mycket lättare och roligare än vad jag föreställt mig, men ingenting är svart eller vitt, och det finns dagar när jag bara vill smälla huvudet i väggen och hamna i koma så jag åtminstone får sova lite. I min mest tjuriga och barnsliga stund i morse så önskade jag att min sömnbrist och trötthet skulle bli så allvarlig att jag bara packar ihop och hamnar på sjukhus så att jag inte KAN vara on-call 24/7. Jag vill att någon ska pyssla med mig också!

Men mest vill jag sitta ner och TÄNKA utan att veta att när som helst så kan jag tvingas klippa tankebanan. Igår satte jag mig på Starbucks, och i PRECIS samma sekund som första sippen sojalatte åkte in och jag knappade in första ordet i ett worddokument så brakade det loss i sulkyn. Min hett efterlängtade stund ersattes snabbt av en illröd falsettskrikande bebis spänd som en båge. Snabbt fick vi packa ihop, buga lite och rulla iväg. Och just som vi börjar rulla somnar hon om. Jag blev så provocerad!! Där går jag med bankande hjärta och hon SOVER!

Nu kommer vi börja med nanny tre timmar två eftermiddagar i veckan, och jag tror det kommer göra underverk. Hur mycket man än älskar sitt barn så måste man, i alla fall om man är som jag, ha sitt eget utrymme. Vissa kanske tycker att det är alldeles för tidigt, men så funkar jag. Jag vill kunna skriva lite och känna att jag får lite intellektuellt bit i tillvaron. Det handlar inte om att inte älska att vara med sitt barn, det handlar om att ge sig själv näring också.
Som det är nu försöker jag ju jobba när Vera Li sover, men det ger ofta mest stress och hets (OCH glädje och en känsla av pepp och kreativ kick). Det är mest ett maraton i att ”passa på”, och då njuter man inte. Hade deadline i förrgår och dagarna fram tills dess var kantade av gråt och desperation. Beats tog Vera Li och så länge är det frid och fröjd, men så kanske man kommer in på kaféet där man tänkt skriva och så är där fullt och så bryter man samman för att man måste hitta nytt ställe och värdefull tid går till spillo… Man ser de planerat effektiva EGNA MINUTERNA ticka iväg, och hjärtat bankar bankar bankar…

Nu sover hon, men strax vaknas det igen, så nu ska jag försöka duscha utan att ha en bebis med anklagande blick parkerad i sittern utanför duschen. Sen blir det promenad, den största stressen känner jag när vi är hemma konstigt nog.

Men bli nu inte avskräckta, det mysiga överväger hundra gånger om och jag är oförskämt lycklig med livet, men ibland åker känslorna bergochdalbana och man tänker att FAN vad jag saknar mitt gamla liv där JAG bestämde över MIN tid.
Har ett jobb som ska in om någon vecka, funderar på att bryta all min normala arbetsmoral och ställa in det. Vet faktiskt inte om jag orkar. Det här ständiga ”det KAN gå, men det kan också sluta i KAOS” får mitt hjärta att banka så att det hotar hoppa ur kroppen på mig. Kanske ska jag bara kapitulera och acceptera att just nu så är jag faktiskt ”bara” mamma, och det är gott nog. Eller också stretar man på med magsyran sprutandes men blir belönad när man känner sig duktig… Jag vet varken in eller ut. Får sova på saken (sagt med IRONI!).

Från Tokyo med ångest deluxe

Det är inte ofta vädret här är ett bekymmer, men idag är det bortom all kritik. Iskallt och ösregn. Efter en stoisk långpromenad, som i och för sig inkluderade en mysig sopplunch med Mia och Elise på Eat More Greens i Azabu-Juban, sitter nu jag och Vera Li och kurar under filtar och ACn.
Om ungefär en timme ska en potentiell nanny komma hit för intervju. Jag är på väg att plocka mina största vuxenpoäng någonsin – nannyintervjun är svår att klå! Jag är nervös som om det vore JAG som skulle intervjuas!
För att väga upp med något ungdomligt inviger jag en trevlig liten blå tshirt från Forever21.

Detta ska ni veta, att det är en stor dag för en mamma när ens lilla flicka debuterar i skornas magiska värld. Vera Li Maiko bär idag för första gången i sitt liv en sko, en rosa mjuk loafer av märket Vincent (present från Swedish Style-Caline och Felix, som så mycket annat förtjusande!).
Och man märker redan att hon trivs.

Åh Vera Li, min älskade flicka.
Ditt liv kommer, om du brås på din mor, kantas av huvudstupa förälskelser i klackar som egentligen är dåliga för dig, av blåsor på fötterna som du tappert igonerar  i fåfängans namn, och av euforier när den där skönheten i skyltfönstret passar din fot alldeles perfekt. Du kommer drabbas av förtvivlan när klackar bryts, när storlekar fattas eller studielånet tagit slut just som den stora kärleken finner dig. Du kommer halka genom snöoväder i alldeles för höga klackar, trots att alla andra bär kängor, och du kommer ha stövletter i högsommarvärme bara för att de får dina ben att se alldeles fantastiska ut.
Åh Vera Li, min älskade flicka, välkommen in i den mest förföriska av världar! Din mamma lovar att hålla din hand hela vägen, vare sig det är ditt första steg i en mjuk loafer eller din bambi-debut på hisnande platåer (men inte före 15-årsdagen! Och inte till kortkort!).

Idag invigs tidernas kanske fiffigaste och piffigaste amningsplagg – bara zippa upp och kör! Inköpt på Archives i Laforet Harajuku.
(jag vägrar vägrar vägrar v-ringade alt luckförsedda amningstoppar av typen Boob – VÄGRAR!!!)

Lugnet efter stormen…

De här behövde jag desperat under morgonens mistlur…

Vänner igen!

Gick förbi en spritautomat på väg mot stan, såg den trevliga lilla flaskan Chardonnay och slog nästan till…

Igår förmiddag hade jag inte mycket hopp för dagen. Fröken Vera Li Maiko Goltupp-gren skrek nonstop i över en timme och jag visste inte om jag skulle åka till läkaren eller dårhuset först. Ta den värsta stress ni känt i era liv och multiplicera med hundra – så känns en skriksession som aldrig verkar ta slut. Man testar allt – mat, ny blöja, gå runt, klappa rumpa, sjunga, dansa, gosa, mata igen och gråta en smula själv också – men inget hjälper. Paniken som far runt i kroppen är så uppslukande, så förtvivlad och konsumerande. Jag ringde Beats på jobbet och var nästan förbannad på att han slipper det här, på att han på dagarna är omgiven av folk som man kan resonera med och som inte blir illröda och går besärk med tungan fladdrandes som en vanvettigt segel när livet går dem emot. Jag var så SOTIS på honom som kan kissa utan att bära med en babysitter och som kan äta mat utöver sånt som kan ätas med EN hand. Jag hade tvångstankar att sätta Vera på balkongen och stänga dörren, så jäklig var gårdagens attack. Jag drabbades till och av den mest förbjudna nostalgi och tänkte på tiden när det bara var jag och Beats, och jag var herre över min tid och kunde tänka en tanke i säker vetskap att jag skulle få tänka den klart. Nu VET man aldrig. Man gör en plan, men VET inte om den går att genomföra. Man går mot duschen, men man VET inte om man hinner skölja ur schampot innan det är dags att springa ut.
Bli nu inte rädda – Vera är superenkel och hänger med i tillvaron utan problem nio dagar av tio, men NÄR det blir såna här vansinnesattacker så står man så maktlös och frustrerad att man undrar om man NÅGONSIN igen kommer att ha ett litet utrymme alldeles för sig själv. Ens eget barns skrik triggar såna enorma vågor av stress att det SPRUTAR magsyra ur halsen på en, sanna mina ord!

MEN – efter regn kommer solsken, och när Lillan väl var lugn och fått sova en liten stund så började vi om på ny kula. En härlig och glad kula!

Vi stack upp till Harajuku och efter reashopping åt Vera på Petit Bateau träffade vi Emma utanför Laforet. Emma, som fyllde 27 igår, stod redo med rykande heta Starbucks-muggar sojalatte och kameran i högsta hugg. Först plåtade vi söta girls på gatan till shu uemura, och Emma var en total naturbegåvning på att ragga. Jag tycker alltid det är lite jobbigt att kliva fram till främlingar på gatan och på styltande nihongo förklara ärendet, men Emma körde loss kan man säga. Åtta flickor på en och en halv timme, och då ägnades en halvtimme av den tiden och busig shopping inne på Laforet (jag köpte en grönblommig klänning med blixtlås hela vägen fram för snabb matombesörjning, visar sen!).
Jag postar bilderna lite senare på våra beauties!

Sen drog vi en stund till nursingrummet i Omotesando Hills där Vera fick äta och leka av sig lite. De här nursingrummen som ligger utspridda över hela centrala Tokyo är det bästa som finns – stora sviter med fräscha skötbord, blöjautomater, privata bås man kan amma i, rent vatten för ersättning, mikro, kanske en lekhörna och flaskvärmare. Jag skrev om dem i Sydis innan jul, och om hur genialt drag det är för att hålla en suverän kundgrupp, mammor med cash, tid och sig själv och en bebbe att skämma bort, kvar på stan. ALLA stora varuhus eller tågstationer har dessa oaser, och det gör det till en barnlek att hänga hela dagar på stan, oavsett om man är i Shibuya, Shinjuku, Daikanyama, Harajuku eller Roppongi. Perfekt för muttis som mig som inte gärna vill hänga ut lökarna på offentlig lokal/byta blöja i vagnen alt på skabbig offentlig toalett (iofs ingen risk för skabb i Tokyo…), men som vägrar sitta hemma och uggla.

I alla fall, efter det mindre glammiga nerslaget stack vi till Emma och Gus lokala pärla スタ-ロ och drack champagne och åt jordgubbstartlet för att fira Emmas stormsteg mot medelåldern. Som den medelålders skata jag redan är satt jag där över skumpan och raljerade om min ungdoms vilda dagar nere i Alperna, och Emma matchade med stories från Barcelona. Hohoho,om ni visste vilka synder som vädrades från den prydliga trenchklädda damen med barnvagn parkerad vid sin sida! Det var tur att Vera Li sov.

Sen kom Gus och hämtade Emma, och Beats kom och hämtade sin småsalongsiga fru och glada bebis. Hemma körde jag ihop världens grymmaste veganchokladmousse på tofu, sen såg vi Flash Forward och däckade i soffan. Så syndigt är livet numera!

Ikväll ska jag på Emmas födelsedagsmiddag på Beacon. Sicken lyx! Hoppas jag hinner få ner varmrätten innan det är dags att åka paniktaxi hem med lökarna på red alert…

Äntligen på Omotesando! Invigde mitt skärp som jag köpte förrförra helgen med Biola på vintagefavoriten EVA i Daikanyama.

Emma redo med sojalattarna! Jag är mäkta sotis på pälskragen, en Milkfed som Emma hittat på någon av sina vintagerundor.

Emma proffsraggar!

Emma på スタ-ロ

Allt blir så mycket roligare bakom champagne-goggles!

Har ni sett vilket tjusigt porträtt illustratören Mia från bloggen BOKKEI gjort av moi! Det var det första jag hittade i min inbox när jag slog upp den nu på morgonkvisten, och man kan säga att en dag som börjar med en sån egotripp kan bara bli enorm! Tack söta Mia, jag är ju jättefin!

Idag ska jag, Emma och Vera Li inta Harajukus gator och plåta vackra/coola/dolliga flickor för shu uemura-magasinet. Har deadline om 1,5 vecka, och med en dotter som verkar ha kommit i total trotsålder så behöver jag all hjälp jag kan få (Emma, love you!).

Det må låta som en fars, men det är bara ännu en dag i Maria Ahlgrens liv!

Jag har träffat en gäng urgulliga svenska tjejer här i stan som också har små minisar, eller åtminstone minisar på ingång. Häromveckan var jag ju på mitt livs första mammalunch hemma hos Anna, en av tjejerna, och blev så till mig i brallan att jag bjöd hem hela gänget på lunch veckan därpå. Torsdag klockan 11, basunerade jag ut! Då är det bjudning i Park Axis Daikanyama! Grytorna ska gå varma ikapp med mammasnacket och ändlösa koppar hemkörd latte!

Torsdag kom, och vid det laget hade amningsskallen totalt glömt bort allt vad lunch hette och istället traskat iväg på ett annat möte. Så när Mia ringde vid tio i elva och meddelade att tjejerna var på ingång så var det ju bara att med skammen brinnandes meddela tillbaka att de skulle välkomnas av tom lägenhet. Värdinnan has left the building.
Ångesten var givetvis total – första intryck och allt! Och så GLÖMMER jag kalaset jag självt styrt upp! Vem vill vara kompis med en sån ärthjärna/slapptask/till och med ARROGANT jäkel?? Innebär detta att jag inte längre är välkommen i mammamyset?!

För att rädda situationen bjöd jag in på ny lunch, och idag skulle den gått av stapeln. Jag har fejat, fixat och köpt hem en riktigt god kafferost från Starbucks, för Starbucks, det gillar vi morsor!
Men ännu än gång är min bjudning tidernas mest misslyckade.
Kräksjukor, feber och ett gäng andra faktorer har drabbat mina gäster, och nu är det jag som sitter med skägg i brevlådan och tio portioner broccolisoppa på spisen. Det blev inget idag heller, och för andra veckan i rad är jag värdinna för ingenting.
Fast kanske lika bra – kom nyss på att BROCCOLIsoppa är kanske det sämsta man kan bjuda ett gäng ammande mammor på. Är ju som att servera kolik och babygas!

Så nu sitter jag här och slevar müsli direkt ur påsen i min ensamhet. Men snart blir det andra trevligheter av – jag och min gamle vän Martin Koos ska ÄNTLIGEN fika efter månader som sett Martin djupt insugen i den japanska reklambranschens innersta hål. Men nu är han ute, halleluja! Välkommen tillbaka, Mr Koos, världen har saknat dig!

Sen blir det hem och äta lite broccolisoppa till kvällsmat! Vera, håll i blöjsingen…

Jag och några andra morsor/blivande morsor här i Tokyo har en liten mailkedja igång om detta med amningshjärna. Unnie, som får bebis om ett par veckor, undrade om inte gravidhjärngeggan försvinner när bebben kommer ut, och vi andra fick snabbt rycka in och upplysa att NEJ, den blir TUSEN GÅNGER VÄRRE. Det är något visst med en amningshjärna. Även den skarpaste kniv blir en smörkniv när oxytocinet sätter in. En smörkniv av TRÄ. Inoljad och mjuk som en stjärt.

Jag tar mig själv som exempel. I vanliga fall är jag ganska alert. Jag intresserar mig för saker och tycker om att spinna vidare i tankegångar. Idag är min förmåga att spinna vidare förminskad till ett utdraget öööööööh så fort något tar initiativ till en diskussion av högre intellektuell rang än ”Vad ska vi käka idag?”. Jag som i vanliga fall är hyfsad på att artikulera mig har numera en tröskel i huvudet som gör att tankar jag tänker helt enkelt inte kan omsättas till ord. De kommer inte ut!!! Jag vet vad jag VILL säga, men jag KAN inte. Jag kan inte formulera mig. Jag ööööööööhar lite istället och släpper sen ämnet. Eller vänta – innan jag släpper ämnet så kör jag ett gäng ”vahetterde, vadhettede..??”.

Det sägs ju att intelligensen tillfället sänks under amning. Annars skulle den kloka kvinnan bli tokig av joller och dagar där den största intellektuella utmaningen är att klura ut vilket bröst man ammade ur senast. Vi skulle inte vara nöjda helt enkelt och dumheten gör det lättare att hantera dagar när den största prestationen var att man lyckades komma in i duschen. OCH få på mascara! (Men inte eyeliner!).
Men jag gillar att vara lite pantad. Det är skönt och flummigt och man flyter fram och bryr sig inte så mycket om saker och ting. Whatever whatever, mumlar jag där jag lullar fram som en haschdimmig hippie med ett nöjt leende på läpparna och amningskupan hängande.
Beats älskar det. Jag skiter i vad som är på teve och han kan ha Topgear dygnet runt om han vill. Han kan låta tvätten hänga på torkstället en vecka utan att skilsmässoadvokat kallas in (som under trimester tre när jag frenetiskt BYGGDE BO). Han kan klä på Vera rosa byxor och röda strumpor utan att få onda ögat och när han bäddar blir det inte världskrig om moment ”sträcka lakanet” hoppats över. Whatever whatever, gör vad du vill hjärtat…
Däremot är jag mindre utmanande vid köksbordet. Han kan lika gärna dinera med en hund. Glad och nöjd men inte så jäkla fintig. Fast å andra sidan är vi aldrig vid köksbordet, vi äter framför teven dessa dagar. Jag mest mat som kan ätas med en hand medan jag ammar.

Däremot är jag inte tillräckligt tuned-out för att strunta helt i världshändelser och popkulturen. Fast världshändelserna vinklar jag på mitt sätt (jag tänker jämt på mammorna och barnen på Haiti och fasan i att tappa ett barn i rasmassorna, eller bli fastklämd själv och veta att ens barn kanske är där ute och letar efter mamma), och popkulturen är väldigt fokuserad på sådant som jag lätt och ledigt kan glo på om kvällarna. Jag följer 24 och Flash Forward och alla matlagningsprogram du kan räkna upp. Och böcker läser jag. Mina böcker är heliga. Jag är en pöl utan mina böcker.
Men musik och mode ligger lite på status pissljummet just nu. Mode är inget kul eftersom allt jag bär har som krav att snabbt och enkelt kunna agera kiosklucka. Dessutom har jag väldigt lite gemensamt med de där tonårsmodellerna på sidorna, och kan inte projicera mig själv någonstans, så till mig säljer de inga drömmar i dagsläget. De är för långt bort just nu för att kännas relevanta. Kändismammor däremot – LOVE! Jag googlar som besatt bilder på coola mammor som Kate Moss, Natalia Vodianova och Poshan, och undrar om Kate Moss också haft problem med mjölkstockning. Och hur gjorde Posh med övre delen av bikinibehåringen efter kejsarsnitten? Man vet inte vad som är värst – full bush är också full täckning.
Mammavärlden öppnar helt nya perspektiv, och jag tänker på Gisele och Nicole Richie som också sitter där ute i världen i en dimma med brösten ständigt på vift. Bär Gisele också med sig babysittern varje gång hon måste kissa och hur gör Nicole när hon är på stan och det sprakar i BÅDA ungarnas blöjor SAMTIDIGT?! Det är sånt man funderar på dessa dagar mina vänner.

Fast lite annat funderar jag på också. Som varför japanskt mode och popkulturprylar knappt går att få tag på utanför Japans gränser. Det är löjligt svårt att få koll, och detta trots att hela världen svär vid den japanska popkulturens altare. Om detta kan ni läsa i dagens Sydsvenskan. Notera gärna min hårdkokta korrespondentspose i bylinen!

Nu drar jag och ammar! Har köpt en trevlig blå dräktjacka på H&M, se bild – KANON att amma i. Ett amningslinne och den lilla jacka och man är chic och kiosk på samma gång – génial (felstavat, men vem bryr sig???).

När inte berget kan komma till Mohammed så får Mohammed knata till berget, så igår ställde jag och Beats till med romantisk middag i hemmets enkla vrå. Jag grillade halibut och gjorde min knäckande mango- och avokadosalsa med koriander och chili. Till det ljuvlig gewurztraminer. Sen blev det ostbricka och balsamicochoklad med dessertvin. Yum.
Sen vaknade någon och romantiken blev till uppror.
Vera är så festlig nu. Hon har börjat upptäcka världen och kan bli fullkomligt stirrig inför något som hon finner spännande. Först är hon lyckan själv och jollrar och skrattar, men sen blir det för mycket och hon blir så jäkla förbannad. Denna nyfikenhet gör det också mycket svårt att mata fröken eftersom hon hellre vill spana läget runtomkring. Jag får lägga en filt över henne ibland.
Och så äter hon mängder! Hon slurpar en hel boppe på max fem minuter, men stinn blick och ett fast grepp om behåbandet. Låren växer för varje sekund, så här 10 veckor och 5 dagar gammal väger Lillssn 5750 gram. That’s mommy’s gal!

Tyvärr sover hon inte som vi önskar. Det är roligare att ligga och prata med mjukisdjuren som dinglar över sängen, eller gå runt i lägenheten i våra famnar. Varje morgon i ottan är det bara att ge sig ut på promenad, annars blir det krig. ”Här är Veras tv… Här är Veras babygym… Här är Veras kylskåp…”.
Vi var förresten hos doktorn igår. Stackars Lillans navel har inte läkt ännu, och hon ett fult så kallat granulom. Så nu går Vera på silvernitratbehandling hos Dr Fujimoto. Dr Fujimoto har också undersökt detta med GASEN. Aktivare gaspassering har nog aldrig skådats än hos detta barn. Jag har varit lite orolig för hon kräker så mycket, men tydligen har hon så mycket gas i magen att maten inte alltid får plats. Det ni!
Gas och nattuggleri till trots så ÄLSKAR jag att vara mamma. Det är det bästa och roligaste jag någonsin varit med om. Har aldrig skrattat så mycket som nu! Livet känns väldigt komplett. Och jag är om möjligt ännu mer kär och galen i den underbara karl som gett mig denna underbara unge. Det finns inget som går upp mot att se de två ligga och snusa, och krypa ner bredvid och tänka ”min familj…”. Vi tre mot världen! Oavsett vad som händer så är det alltid vi tre. Ibland tänker jag att om jag vetat tidigare hur kul med bebbe, då hade jag satt igång redan som tjugoåring! Eller njää, då hade jag ju gått miste om alla galna karaokenätter! Och alla resor vi gjort, i alla fall i den form vi gjort dem…

Fast underbart är det, och mycket enklare än jag trodde. Första veckan kom jag inte ur pyjamasen på dagarna, men nu har vi dunderrutin och gör en massa skoj på dagarna. Shoppar, går på restaurang (fast inte hetaste ställena i stan ska erkännas), fikar länge på kafé, promenerar, leker… Så var inte oroliga att livet tar slut, det tar bara en lite annan skepnad (och tro mig att man skiter fullständigt i att man missar de där partykvällarna, är ju så kort tid).
Så skaffa ungar! Föröka er redan idag! Fast graviditeten hade jag förvisso kunnat vara utan. Jag var så tung, både i kropp och ofta i sinnet. Kände mig väldigt fången i mitt tillstånd. Får man säga så?? Nu kan jag ju bli nostalgisk, för det var ju Vera som byggdes, och allt var såklart värt det tusen gånger om, men ibland blev jag TOKIG på foglossningar, mammatights, järnbrist och mördande trötthet, äckelmagandet, stingsligheten, känslan av att vara ful och otymplig, sömnlösheten, kissandet, svartmuskig hårväxt över hela magen och åderbråck, och i början svimmandet och illamåendet.
Men klart att det var ett litet pris att betala när det är detta man får:

Just nu sitter för övrigt Beats och läser Strages samlade, och Vera har fattat tycke för omslaget och stirrar målmedvetet på de fina kontrasterna. Hon är tyst som en mus utan bara fäktar glatt mot den rosa texten. Beats har också haft högläsning på morgonen ur Sonic och Café ”Detta Vera är Fibes Oh Fibes…”. Hon älskar att sitta hos sin pappa och ”läsa”.

Jag tror att de flesta flickor har ett plagg som man alltid strävar tillbaka till. Man har sina skinny jeans eller skinny dress, och man vet att när det där plagget sitter som en keps så är man hemma.
För mig är en sådan klänning den här blommiga från H&M. Den köpte jag förra våren, precis innan jag blev gravid, och just då kände jag mig väldigt lagom i kroppen.
Och igår, 10 veckor efter Veras nedkomst, så sitter den återigen som den ska. Jag är återigen chockad över hur snabbt kroppen kan återforma sig. Och det utan att den inköpta yogamattan åkt fram en endaste ynka gång. Inte heller hann jag ens skicka mailet till Sweet Health-tjejerna och dra igång ”Projekt Maria till Stuprören”. Jag trodde att barnafödsel var lika med döden för figuren, men jag tycker att jag ser typ ut som vanligt. Fastheten på magen är fortfarande lite chottoo, som vi säger här i Nippon, men som jag sagt innan har jag aldrig haft tvättbräda så det är varken något nytt eller någon sorg med mjukismage.
Tack Vera Li, som här visar upp sina egna racerkurvor! Varje dag får jag dra dammråttor ur hakorna.