torsdag 9 september 2010


Natsuko, Ninis och Hille (och Tofsans bebismage)  på samma bild – vilken lycka! Så stort att samla gamla vänner, nya vänner, familj och nära och kära från olika avsnitt och delar av livet. Tycker fortfarande det är smått galet att vi lyckades få ner 65 vänner till den skamlösa gamla charterfavoriten Mallåkra. Låg sömnlös många nätter innan OSA-mejlen började trilla in. Om någon av våra partyvänner läser detta så ska ni veta att det betydde så oerhört mycket för oss att se er där!

Nu dags att sova för oss här i Palma. Lillan hade feber i natt så jag vakade nonstop som den nojjiga morsa jag är. Idag har jag haft feber, men det gör inte det minsta för jag är så himla glad ändå. Tror kroppen har svårt att hantera alla känslor och alla spänningar som nu släppt och så kraschar den en smula. Vera är i alla fall feberfri nu, så förhoppningsvis blir det en lugn natt hos familjen Beats.

xx



Nu sitter vi och lunchar på underbart pittoreska Hotel Portixol i utkanten av Palma. Hela dagen har spenderats på en bank fixandes med pengatransaktionen från helvetet, så nu förtjänar vi en riktigt lyxig lunch. Här lite bilder från dom senaste dagarna (ser ut som rena rama semestern, men tro mig, det är full kastrull från morgon till kväll!).


I måndags kom Soffan, Matilda och Ebba in till Palma.


Vi strök runt i Born och drack lite sangria, sen slöt vi upp med Helena och Tim och käkade tapas på La Bovéda.


Full La Familia-style-middag med Vera och Max, 2,5, i sina totala essen vid bordet.


Igår började vi som vanligt med morgonmys på terrassen.


Veras lekplats with a view.


Som vanligt morgonkaffe och datande på Cappuccino’s innergård.


Sen åkte vi upp till stället där vi håller festen, för provsmakning av mat och vin. Del-del-del-iiisch!! Perfekt från början till slut. Otrolig lättnad. På bilden gården där själva middagen ska hållas.


Beats och vår festfixare Mandy i vår privata matsal för dagen.


Och nu sitter vi här!

Har förresten var urduktig och inte shoppat nåt förutom den lilla lilla kjolen på bilden överst på budgetkedjan Stradivarius och ett nagellack (Chanel i Ming).

Luv på ett tag från bridezilla nummer 1


Nu har familjen Beats also known as The Taikons slagit ner i Palma. Lägenheten vi hyrt är magnifico – penthousestudio på tioende våningen i kvarteren kring Santa Catalina där en massa arty och lite intellektuella typer myllrar runt dom många barerna och restaurangerna. Inte för att vi kan vara med på festen ändå, småbarnsfamilj som vi är, men känslan är fin. Vi har en stor takterrass och där ligger jag och Beats draperade på varsin solstol och sippar Don Simons sangria på tetrapack medan Vera Li hasar runt på rumpan ( bossig att vara sitt eget transportmedel).
Här får ni lite bilder från dygn ett!


Vår takterrass


Jag och Vera läser guidebok till frukosten på trevliga Hotel UR Misión de San Miguel


Strandpromenaden i Palma där jag bara råkade sitta och se obrydd ut när Beats kom förbi med kameran.


Kärlek & Kärlek


Floden precis vid oss


Ett sött café som är med i precis varje guidebok (och som ett av väääääldigt få ställen som var öppna igår – fick inte tag på en blöja på hela dagen och bad till himmelska makten att vi skulle klara oss till idag på vår blygsamma ranson)


En gränd i Born, som påminner inte så lite om Barcelona. Kaggen fick Beats att gå igång totalt, tror han när en dröm om att bli en sån där riktig pondusgubbe med karaktärskagge.


På eftermiddagen åkte vi till Illetes, där vi inkvarterat familjerna samt ska ha brunch på lördag.


Stranden i Illetes.


En flottig mojja och lika flottig bebis (gör skorvbehandling med mycket fet kräm i hårbottnen) på beachklubben i Illetes: Vera hittade en mycket stilig tysk herrbebis på bordet bredvid som hon falsettskrek åt som hon gör när hon ser något som förtjusar henne (hundar, duvor, bebisar och mormor).


Beats skyndar ur bild men jag är snabb som en vessla.


30
Jun

Igår fyllde Beats år. 26 i år igen.
På morgonen uppvaktade jag och Vera med bagelfrulle på sängen och paket – en sommarmorgonrock och Jamie Olivers italienska kokbok.
Aftonen bjussade på middag på en balinesisk restaurang i Roppongi Hills och Vera sov tack och lov genom hela partyt.

Tyvärr var jag lite deppig under hela dagen, känner mig lite orolig i själen. Livet som mammaledig är inte riktigt för mig, och nu börjar det verkligen kännas allt jobbigare. Att vara MAMMA är topp (såklart!), men att vara mammaledig är det inte. Det är ofta isolerande, och bristen på rutiner gör mig tokig. Detta att aldrig kunna planera är ångest deluxe för kontrollfreaket Maria… Men mest är det alla ensamma timmar som är en enorm prövning för en rastlös själ som jag. Och bristen på kreativ stimulans och att vara del av något sammanhang är tuff (även om jag ju är del av ett sammanhang här hemma också, men ni vet vad jag menar).
Så igår var verkligen en sån dag när tröttheten hinner ifatt tillsammans med all oro inför framtid och hur man ska hitta tillbaka till arbetsliv, orken och rutinerna.

Beats beordrade mig att vina loss och vina I did. Och visst kändes det genast bättre. Lite god mat och en stilig man på det och solen ler åter (för att sen gå ner idag igen, spenderade halva förmiddagen stortjutandes av trötthet).

Nu är det dags för min lilla prinsessas kvällsgröt. Sen sanera skötväska och alla tusen grejer i den – locket på kycklingpurén for av, mitt på en vernissage vi var på innan idag, och nu luktar precis allt i väskan gammal kylling. Ah, the glamour of Tokyo life!


Jag sitter här och funderar över bröst. Mest över mina bröst och vad de har pysslat med under åren.

Jag kommer ihåg första gången jag blev medveten om dem. Som liten spelade jag tennis, och det var när en boll träffade mig i bröstet och det ömmade på ett alldeles nytt sätt som jag förstod att min kropp var på väg mot något okänt, något vuxet och mystiskt. Försiktigt kände jag efter, ryktet gick ju bland oss mellanstadietjejer att man skulle känna liksom knölar, och visst var det allt knölar jag kände där under huden? Ömma, små knölar som snart skulle bryta sig loss från kroppen. Toppiga små knoppar under polotröjan, handduken tätt intill så fort någon i familjen kom in i badrummet.

I sjuan köpte jag min första behå. På H&M. Givetvis.
Jag gick dit med min bästis N som redan var skolans attraktion med sina milslånga ben och C-kupa. N köpte en vit bomullsbehå med blåklintstryck. Jag köpte likadan. I 75C, precis som N, trots att jag inte var en millimeter över A-kupa. Det kändes oerhört stort att ha en behåkant som anades under kläderna. Vuxet, sofistikerat, en smula glamour i den övriga röran av tjockbottnade glasögon, monstertandställning och råttfärgat hår.

I åttan någonstans tog det stopp. Det blev inte mycket mer än en petite B-kupa för mig. Men det har gått bra. När jag lidit av bröstavund har jag bara behövt gräva lite i min byrålåda av pushupper, gelékuddar och vadderade balconetter. Men för det mesta har jag trivts med att kunna springa, hoppa, dansa och bara vara utan att behöva tänka på tunga bröst, specialbehåar och ryggont. Jag har fortfarande, 30 år gammal, aldrig ägt en sportbehå. Kanske har det mest att göra med att jag inte sportar, men när det väl har hänt så skumpar det inte mer än vad en vanlig urtvättad bygelbehå kan hantera.

Vem som var den första att kladda på mina tonårsknoppar minns jag faktiskt inte. Jag tror över huvudtaget aldrig att jag haft så värst mycket fokus på mina bröst. De har bara hängt med och suttit där mellan problemområde Mage och problemområde Ansikte. Jag var alldeles för upptagen av magens hopplösa putande och ansiktets kvisslor och okonventionella drag som tycktes stå ut som en stopplykta bland de svala skandinaviska skönheter som omgav mig på den tjusiga skolan.

Runt tjugo började jag uppskatta min lott i bröstlotteriet. Mina bystigare väninnor klagade på värkande ryggar och behåarna de köpte var tantiga varianter med flera centimeter breda band. Jag var fri att följa modet. Spaghettiband, axelbandslöst eller bara en bikinitopp under t-shirten. Det var behändigt. Och äntligen började ansiktet växa i sina drag, eller också var det bara att jag kommit utanför skolgårdens gränser med sina blonda ideal och strikta mallar för hur en fräsch brud ska se ut. I de kretsar där jag som tjugoåring rörde mig, på indieklubbar, trånga konsertlokaler, de kulturella institutionerna i Lund och senare mediaskolan i London, var bröst knappast i fokus. En snyggt klippt svartfärgad lugg eller importerade sneakers från Tokyo smällde högre än sjysta rattar.
Fast jag gillade ju ändå att vara snygg, och lådan med generöst stoppade spetsbehåar och gelékuddarna från Marks & Spencer har åkt fram titt som tätt under årens lopp.

Sen träffade jag Beats som 25-åring. En ganska liten och spenslig figur med pojkhöfter och likadana bröst som tio år tidigare (jag alltså, inte Beats). Och aldrig aldrig aldrig har jag tvekat på att jag verkligen är vackrast i hans värld. Han slukade hela mig och sa 1,5 år senare JA till att leva ett helt liv med mig och mina minikupor, min minirumpa och min midjelösa mage. Hur många gånger har jag inte frågat honom om han inte ens tycker det är lite tråkigt att han aldrig mer ska få ratta på en svällande D-kupa? Men nej, det tycker han inte. Han tycker att han dragit högsta vinsten. Bless.

Fast forward och så blev jag gravid. Någon månad senare hade jag den mest fantastiska, ståtliga hylla jag antagligen kommer ha i mitt liv. Brösten svällde i takt med att fröet i min mage byggde armar, ben, ryggrad. I femte månaden, för exakt ett år sedan nu, var mina bröst de mest runda, höga och solmogna man kan drömma om (det var ungefär då bilden överst togs). Månaderna gick och ett blått nät av livgivande ådror bredde allt tydligare ut sig i urringningen tillsammans med hormonilskna finnar och plitor. Det är väl typiskt, man har hyllan, men inte fernissan.

Någon månad innan förlossningen nöp Beats mig i ena bröstet och skojade om ”vad händer om man trycker så här?”. Jag tror vi båda tappade hakan när vi såg en droppe uppenbara sig. En gul, gräddig droppe, redo att ge näring och liv åt bebisen som tumlade runt där nedanför. Där och då insåg nog Beats att hans monopol var över. Mina brösts främsta funktion var inte längre att tittas på, klämmas på och beundras av denna man. Jag blev också vettskrämd. Herregud, det är på riktigt! Jag har ett barn i magen och dessa bröst, mina bröst, ska ge henne all mat och näring hon behöver!

Den 9 november föddes Vera Li Maiko. 09.10 plockades hon ut av Dr Hideki Sakamoto på Aiiku-sjukhuset i centrala Tokyo. Direkt efter kejsarsnittet sövdes jag ner för en andra operation, så inte förrän på eftermiddagen la sjuksköterskorna vår nyfödda dotter vid mitt bröst. Jag var så groggy och dimmig att jag inte minns Veras första måltid, men jag tror det gick bra och vi har det på film. Hon åt girigt och sköterskorna kom senare tillbaka och demonstrerade olika positioner jag kunde hålla henne i. Jag tyckte alla var jättesvåra förutom den vanliga där man håller bebisen i sin famn, men eftersom min mage var öm efter snittet så uppmuntrade de något som kallades rugbyposition. Det var omöjligt!
Som jag avskydde den teater som utspelade sig på vårt rum när en armada av sköterskor skulle lära oss att amma! Någon höll upp mitt bröst medan en annan pressade Veras lilla dunhuvud mot det och lät henne hugga just då munnen var som störst. Aldrig hade jag trott att det kunde vara en sådan förfinad vetenskap att amma! Bebisens grepp, vår position, allt skulle klaffa. Hade hon inte tillräckligt stor mun så var det illa, då skulle det göra ont. Och ont gjorde det. Bröstvårtorna sprack någon dag senare, det sved och blödde och varje sugtag fick mig att vilja tjuta rakt ut av smärta. Jag fick ett plastskydd att sätta över bröstet, och jag luftade och krämade och duttade med bröstmjölk, men sprickorna bara öppnade sig mer och mer likt ett Grand Canyon i miniformat.

Jag minns inte så noga, de första dagarna var som en dimmig dröm, men andra eller tredje dagen kom mjölken på riktigt. Och som den kom! För varje minut växte mina bröst – först till tennisbollar, snart till fotbollar. Klotrunda, stenhårda, blossande, flödande, läckande. Jag tittade på mig själv i spegeln och konstaterade att silikonbröst nog inte var min grej. Det gjorde så otroligt ont. Vera drack och drack och drack, men det var inte tillräckligt för att lugna mina överfulla bollar. Jag levde i symbios med en elektrisk pumpmaskin och försökte lära mig den fina konsten att få ut precis rätt mängd mjölk – tillräckligt mycket för att lätta på trycket och undvika mjölkstockning, men ändå inte så mycket att brösten stimulerades ännu mer i sin redan febriga hybris.

Det gjorde så ont och jag kapitulerade och gav min dotter flaska i väntan på att såren skulle läka. Jag läste i mina medhavda mammaböcker hur viktigt det var att amma, även om bröstvårtorna höll på att trilla av som en enda stor sårskorpa. Flaska ledde till bröstförvirring och bandet mellan mamma och barn skulle aldrig bli det samma. Så stod det, och jag grät och grät och grät och förbannade min låga smärtgräns och mig själv som inte kunde stå ut med smärtan utan äventyrade mitt barns band till mig. Jag satt i pumprummet varannan timme, även på natten satte vi klockan, och grät medan mina fotbollar pumpade ut deciliter efter deciliter. Mamma var i luren, lugnande och tröstande. Berättade att flaskan inte alls är en sådan katastrof, den var både hon och min bror uppväxta på, och inte är det fel på varken bonding eller hälsan?

Varje dag kom sköterskorna med formulär. Klämde och tittade på brösten, tickade i boxar under kategorier som ”Breast condition” och ”Baby’s suckling technique”. Very good, good eller poor? De tröstade mig och sa att jag var jätteduktig, vi skulle nog få rättsida på de här obstinata brösten! Det gäller bara att ha koll på sin ”breast management”! Min läkare sa att om jag inte stod ut, utan ville sluta amma, så gick det bra det också. Eller varför inte kombinera amning och flaska – ”Även om mors hemmalagade är bäst så skadar inte McDonald’s ibland!” skrockade han och klappade mig faderligt på benet.

Sedan vände det. Jag kunde istället gå upp var tredje timme och pumpa ut och såren blev mer uthärdliga. Inte så att jag kunde amma helt de tjugo gånger per dygn som en nyfödd kräver, men varannan gång flaska utpumpad mjölk, varannan gång äkta vara. För en astronomisk summa pengar hyrde vi en elektrisk pump att ta med hem när det var dags att lämna BB efter en vecka. Jag satt i den där stånkande apparaten nästan jämt och undrade hur sjutton Beats någonsin skulle kunna se på mina bröst med begär igen.

Vi åkte hem och brösten lugnade ner sig. De gick från fotbollar till tennisbollar och jag och Vera hittade varandra. Såren läkte och det började bli mysigt att amma. Hennes knappt öppna ögon fastlåsta i mina, en liten hand krampaktigt hållandes om mitt lillfinger.
Sedan ett bakslag. Fredagskväll en och en halv vecka efter Veras födsel. Vi skulle ha några kompisar över på ett glas vin när febern slog till. Jag gick från frisk till däckad inom loppet av en halvtimme. Mjölstockning och mastit, välkommen.
Det blev antibiotika och ännu mer varsamt pumpande med elmaskinen. Inte för mycket, inte för lite. Jag gick på Breast management hos två barnmorskor och lärde mig hur brösten skulle kännas när de var lagom tömda. De stod över mig och handpumpade mina bröst och jag tänkte att hur sjutton ska jag någonsin kunna känna mig lite sexig igen? Jag kände mig som en mjölkko.

Jag var så full av mjölk. Allt det blod som tidigare forsat i magtrakten pulserade nu runt brösten, besjälat av syre, liv.
Och min flicka, hon drack. Hon drack tills huvudet föll bakåt , ögonlocken trillade samman och hon somnade flämtandes i min famn. Hon gjorde en jättefin stor trutmun och drack tills hon var alldeles berusad av all mjölk som min kropp ville ge henne.
Såren var borta och det spända släppte och ganska snart kändes brösten nästan som vanligt. Vi hade klarat det, vi hade lärt oss samspelet. Jag, Vera och mina bröst.
Jag älskade att amma. Det kunde jag inte föreställa mig när jag satt på sjukhuset med blödande fotbollar och storgråtandes undrade om det skulle bli flaskmatning trots allt. Det var ett litet helvete i början, men när det väl fungerade så var det fantastiskt.

Vera växte för varje dag. Bara på det mina bröst kunde ge. För varje gram som lades till på hennes knubbiga bebiskropp krympte min mage, mina överarmar och mina lår.
Hon drack tills hennes mage var rund som en Buddha medan jag återupptäckte storlek 36. Och brösten var fantastiska. Amningsbröst är supersnygga! Mina var bara lite större än vanligt, och alldeles fasta och runda.

Men så en dag tog mjölken slut. Vissa säger att den inte kan göra det men jag kan svära på att det under loppet av en vecka sinade där inne i kanalerna. Vera var nästan ett halvår och tillsammans hade vi byggt hennes lilla kropp och fått tillbaka min i skapligt skick. Omotesando Hills, Roppongi Hills, Tokyo Midtown, Ebisu Garden Place – vår duo hade turnerat varenda amningsrum i centrala Tokyo. Men nu hägrade nya tider – Vera hade fått smak för banangröt och skummig ersättningsmjölk som kom snabbt snabbt ur flaskan. Hon ville snurra med huvudet och känna på sin mat, inte ligga och snutta vid ett tråkigt gammalt bröst.
Och jag var väl ganska redo att åter ta min egen kropp i besittning. Klä den i riktiga behåar utan mammalucka, ha frihet att ta mediciner och dricka lite mer än jag vågade som ammande trots Livsmedelsverkets gröna ljus.

Så vi slutade amma den 29 april. Två dagar senare åkte vi till Hawaii och jag tror det lindrade sorgeprocessen för oss båda. Fast mest var det nog jag som sörjde, Vera var vild av glädje inför puréer och grötar. Mina bröst hade gjort sitt för denna gång. Jag stängde butiken, tog ner Öppet-skylten och gick till Peach John och köpte en uppsättning tjusiga spetsbehåar.

Så kom bakslaget. Skinnpåsarna där brösten bara någon vecka tidigare suttit. Brösten var alldeles borta. Jag var bedrövad. Övervägde låta spruta in gelé och mejlade till och med i en stund av desperation och bokade konsultation. Tårar över behåar som gapade tomma, skylande armar och händer så fort Beats var i närheten av min avklädda kropp.

Men kroppen är den mest fantastiska maskin. Idag, två månader senare, har så smått fettcellerna börjat hitta tillbaka till sina forna positioner och sakta men säkert återgår mina bröst till något som liknar originalen. Jag vågar möta spegelbilden i duschen och gå runt i lägenheten utan t-shirt. Jag är ingen Pamela, men jag är okej.
Och mest av allt är jag förundrad. Förundrad över vilka proffs till kameleonter som bröst är. Källa till att ge liv, att knyta band och njuta av, men också ett kluster av våndor och känslor av otillräcklighet. Det är sex, mode och det är mammamys i en mycket märklig symbios. De gör lite som de vill – sväller, sloknar, packar ihop. Under livets gång ändrar de skepnad och roll som den proffsigaste av skådespelerskor. Varje par bröst bär på den mest fantastiska historia, och för det måste man älska dem. Att de ser lite vissna ut vittnar ju bara om att de levt på riktigt, att de gjort sin duty och nu passar på att slappa lite innan det är dags att mobilisera nästa gång.


<img

Finnes: Slabbig bebis med blöt torso och ogenerat droppande ur munnen 24/7.
Sökes: Tips på hakklappar som VERKLIGEN absorberar och inte behöver bytas minst en gång i timmen.
SKA jag behöva klistra en Tena under hakan på henne? Och NÄR SJUTTON kommer dessa tänder som vi trott är i antågande sedan fyra månader??
Hakklapps-/snusnäsdukstillverkare, I dare you…



Jag är som en första klassens tryckkokare just nu. Det ångar och pyser och frustas ur ögon, öron och varenda jäkla por. Värmen och fukten gör säkert sitt, men mest är det detta med IDÈERNA och TANKARNA som aldrig kommer ut. Jag är så intellektuellt och kreativt frustrerad så det tjuter om det (åh herregud vad kvasi det låter – jag dör vad pretto!!). Mitt huvud sprängs av tankebanor och historier som bara ber om att bli skrivna, och jag måste snällt be dem backa för just nu har vardagen inte plats för några kreativa utsvävningar. Jag vill inte klaga, jag är väldigt lycklig i det stora hela, men det är bara så det är. Det är ingen slump att många stora kvinnliga konstnärer och tänkare väljer att inte skaffa barn för barn är lika med att trycka på skapandets pauseknapp. Nu är ju inte jag någon Simone Beauvoir eller Virginia Wolf precis, men även mina små mediokra tankar längtar efter att hamna på pränt.

Missförstå mig nu INTE – jag älskar att vara med Vera och varje sekund med henne är en ynnest. Hon är mitt allt och jag skulle springa till månen och tillbaka igen om hon bad mig. Men mitt huvud sprängs och precis som med sexuell frustration så yttrar sig alla bakbundna tankar, idéer och ord som irritation och bjäbbighet. Jag är sur, arg, kinkig, frustrerad helt enkelt. Lite bitter, lite oläcker.
Jag har tackat nej till tre spännande uppdrag den senaste veckan, och istället för att glädja mig över att jag ens fick frågan så är jag så jävla ARG över att jag inte hinner, över att jag inte är fri att styra över tid och planering. Det är bortskämt och naivt och det är nu man ska vara mogen och resonera att ”min tid kommer” och skrocka ”allt har sin tid” medan man viker ännu en hakklapp, men jag är bara människa och jag har mina behov. Och alla som på något sätt sysslar med det kreativa eller konstnärliga vet hur viktigt det är att fånga ögonblicket, att omsätta den lilla tanken eller fladdrande känslan i magen fort fort fort innan den hunnit flyga iväg som en skör lite fjäril. En tanke är inget som sätt upp på ”Att Göra!”-listan och återkoms till när tiden är den rätta. Den är en färskvara, den tappar smak och färg och blir aldrig den samma igen.

När man är inne i en kreativ bubbla så är man lite av en blodhund. Pulsen rusar, händerna smattrar över tangentbordet (eller vilket instrument man nu har för att omsätta idéer till medium) och nätterna blir osovna. Jag blir hemskt när jag är inne i min bubbla. Vill inte prata, vill bara vara ensam med tankarna och datorn. Fokusera, skriva, stryka, fundera. Tidsuppfattningen är sedan länge borta, telefonen avstängd. Att gå in i en sån bubbla när man är fulltidsmamma är givetvis helt omöjligt. Och att tajma det kreativa ruset så att det infaller just när man har barnvakten tre timmar är dömt att misslyckas. Du kan aldrig tajma eller planera in dom där idéerna som får hela kroppen att svaja och hjärtat att slå sig ur bröstet. Man kan skriva stödord i ett block, men tråden är så skör så skör, och skyndar man sig inte går den av. Hur många gånger har jag inte sprungit hem för att snabbt snabbt snabbt skriva ner någon betraktelse eller anekdot? Det måste ut ut ut annars sprängs huvudet i tusen bitar!

Jag går tillbaka till spåret med den sexuella frustrationen. Det är inte rationellt och inget som försvinner med en klapp på axeln och ett ”Snart ser du, snart ska du nog få komma till!” Det dånar och ångar och gör en rödglödgad och tvär. Så är jag nu. Lite surare, lite mer suckande. Tar ut det på små obetydligheter. Skäller på Beats för struntsaker. Han sa häromdagen att det vore ju trevligt att starta skivbolag när man är pappaledig och jag exploderade över matbordet. Starta skivbolag! Ha! Du är glad om du ens hinner starta DUSCHEN under dagen! Jag var så missunnsam och ARG att han ens tänkte tanken – han ska minsann vara lika frihetsberövad som jag (och då menar jag inte att det är en nitlott att vara med sitt barn, det är INTE det som det handlar om, med friheten som man känner den är long gone).
Han frågade igår om Vera skulle ha gröt till lunch och jag skrek och skrek om hur fan arrogant är du, du VET väl att gröt äter hon på kvällen, till lunch är det puré – MED protein! Det blev liksom i min kokande skalle ett kvitto på att HAN minsann lever i den riktiga världen där stora beslut tas i viktiga konferensrum och det är inte är så viktigt om det är gröt eller puré som står på dagens lunchmeny. Men det ÄR jäkligt viktigt i min värld just nu – hela min värld kretsar kring puréer och grötar och jag tog det personligt att det inte var så pass viktigt för honom att han lagt på minnet mina matinstruktioner. Jag VET ju att det är urlöjligt, men sån blir jag.

Jag önskar så att man kunde kombinera puréerna och grötandet med lite fler fulltänkta tankar och idéer som flyger från skissbordet.  Men det kan jag inte. Jag tror ingen kan det. Jag tror (och hoppas!) att det är en myt att det skulle vara möjligt. Ett litet barn är så oerhört tidskonsumerande och tar all energi. Och det ska hon ju få göra! Vera går alltid alltid alltid först. Mitt barn vinner alltid över redaktörer, bloggläsare och kompisar från förr som ”bara ville säga hej” i inboxen. Jag skulle kunna spola ner datorn och bryta alla min pennor för hennes skull.
Men detta jäkla huvud som spränger och kräver att jag rår om det, jag kan bara inte stilla det. Jag är ju fortfarande Maria, även om jag är mamma. Jag kan inte trycka på off-knappen, och definitivt inte på hold-knappen. Mitt huvud är och har alltid varit en krävande typ som måste luftas och städas för att inte sprängas. Jag kan bara inte sitta här och vara helig och såga att jag känner mig tillfredsställd och stimulerad av denna grötvardag.

Nej, nu ska jag inte sitta här och blogga. Priscilla är med Vera och jag har en timme tills jag måste vara hemma. Dags att skriva ner allt det där som snurrar runt runt runt och hållit mig vaken de senaste tre nätterna. I fantastiskt inspirerande punktform med en Att återkomma till!-notis i marginalen.

PS. Jag vet att vissa kanske tycker att jag är otacksam och jag kan inte NOG understryka att jag är så lycklig och tacksam över min familj och mitt liv (och ja, Beats är benådad för grötincidenten!), men även om man inte längre sätter sig själv i första rummet så kan man inte helt utplåna sin personlighet och sina behov. Jag kan i alla fall inte det och varje dag är en kamp av dåligt samvete. Leker jag med Vera så tycker jag att datorn med sin inbox och sin facebook väser från sitt hörn, sitter jag vid datorn och ser min lilla flicka leka alldeles ensam med samma mjukisdrake som hon lekt med den senaste halvtimmen så brister mitt hjärta… Och mitt i allt vill jag gärna vara en trevlig fru med släta ben och behå utan grötkladd. Hjälp mig – hur tusan räcker man till?? Till bebis, till kärlek, till jobb, till bloggande, till vänner och till den lilla detaljen som är en själv…


Min stjärna


Jag, Mia och Biola monterade upp FTWL-kontoret på galleri DesignFestas bakgård i lördags afton. Man blir aldrig så kreativ som med hjälp av några glas 300 yen-wain!
Alltså ni fattar inte så bra denna bok blir! Monstertjuttor! Shibuyabrudar! Realdolls! Mangaporr! Purikura! Toyboys! F-Cup Cookies! Det är ett fabulöst litet koncentrat av den japanska samtiden inklämt i det finaste lilla neonrosa fodral ni kan tänka. Så mycket bilder! Så mycket kulör! Så mycket glädje och knas! Och Biolas tjusiga illustrationer – halleljua!
Däremot måste jag ursäkta kvalitén på bilderna här ovan, jag har inte lärt mig ratta kameran i nattljus. Biola har typ tre munnar på bilden nästnäst längst ner (den med Mia också) – hon SER inte utan så, promise!

I veckan blir det provtryck. Och går allt som det ska så kan vi snart släppa till sälj. All info kommer givetvis här i bloggen. Lägg undan 149 pix redan idag, okej love?


11
Maj

Nu mina darlings ska bilderna få tala för sig själva. Tror ni att man hade kunnat vänja sig vid detta livet eller?? Alla foton är tagna under dagarna i Waikiki beach. Var alldeles perfekt att först köra fem dagar på Maui, med bilutflykter, världens kanske vackraste stränder, surfspaning och våldsam ö-romantik, sen Waikiki med sin megakommers, shoppinggalna japaner, lyxbutiker och vräkiga malls, allmänna kitschighet och dödligt vackra strandremsa (Magnum Magnum!). Ska försöka skriva lite mer senare, men nu är det snabba ryck för det är bara tio minuter kvar på Baby Einstein!!


Jag och ett gäng mega-crocs!