
Jag sitter här och funderar över bröst. Mest över mina bröst och vad de har pysslat med under åren.
Jag kommer ihåg första gången jag blev medveten om dem. Som liten spelade jag tennis, och det var när en boll träffade mig i bröstet och det ömmade på ett alldeles nytt sätt som jag förstod att min kropp var på väg mot något okänt, något vuxet och mystiskt. Försiktigt kände jag efter, ryktet gick ju bland oss mellanstadietjejer att man skulle känna liksom knölar, och visst var det allt knölar jag kände där under huden? Ömma, små knölar som snart skulle bryta sig loss från kroppen. Toppiga små knoppar under polotröjan, handduken tätt intill så fort någon i familjen kom in i badrummet.
I sjuan köpte jag min första behå. På H&M. Givetvis.
Jag gick dit med min bästis N som redan var skolans attraktion med sina milslånga ben och C-kupa. N köpte en vit bomullsbehå med blåklintstryck. Jag köpte likadan. I 75C, precis som N, trots att jag inte var en millimeter över A-kupa. Det kändes oerhört stort att ha en behåkant som anades under kläderna. Vuxet, sofistikerat, en smula glamour i den övriga röran av tjockbottnade glasögon, monstertandställning och råttfärgat hår.
I åttan någonstans tog det stopp. Det blev inte mycket mer än en petite B-kupa för mig. Men det har gått bra. När jag lidit av bröstavund har jag bara behövt gräva lite i min byrålåda av pushupper, gelékuddar och vadderade balconetter. Men för det mesta har jag trivts med att kunna springa, hoppa, dansa och bara vara utan att behöva tänka på tunga bröst, specialbehåar och ryggont. Jag har fortfarande, 30 år gammal, aldrig ägt en sportbehå. Kanske har det mest att göra med att jag inte sportar, men när det väl har hänt så skumpar det inte mer än vad en vanlig urtvättad bygelbehå kan hantera.
Vem som var den första att kladda på mina tonårsknoppar minns jag faktiskt inte. Jag tror över huvudtaget aldrig att jag haft så värst mycket fokus på mina bröst. De har bara hängt med och suttit där mellan problemområde Mage och problemområde Ansikte. Jag var alldeles för upptagen av magens hopplösa putande och ansiktets kvisslor och okonventionella drag som tycktes stå ut som en stopplykta bland de svala skandinaviska skönheter som omgav mig på den tjusiga skolan.
Runt tjugo började jag uppskatta min lott i bröstlotteriet. Mina bystigare väninnor klagade på värkande ryggar och behåarna de köpte var tantiga varianter med flera centimeter breda band. Jag var fri att följa modet. Spaghettiband, axelbandslöst eller bara en bikinitopp under t-shirten. Det var behändigt. Och äntligen började ansiktet växa i sina drag, eller också var det bara att jag kommit utanför skolgårdens gränser med sina blonda ideal och strikta mallar för hur en fräsch brud ska se ut. I de kretsar där jag som tjugoåring rörde mig, på indieklubbar, trånga konsertlokaler, de kulturella institutionerna i Lund och senare mediaskolan i London, var bröst knappast i fokus. En snyggt klippt svartfärgad lugg eller importerade sneakers från Tokyo smällde högre än sjysta rattar.
Fast jag gillade ju ändå att vara snygg, och lådan med generöst stoppade spetsbehåar och gelékuddarna från Marks & Spencer har åkt fram titt som tätt under årens lopp.
Sen träffade jag Beats som 25-åring. En ganska liten och spenslig figur med pojkhöfter och likadana bröst som tio år tidigare (jag alltså, inte Beats). Och aldrig aldrig aldrig har jag tvekat på att jag verkligen är vackrast i hans värld. Han slukade hela mig och sa 1,5 år senare JA till att leva ett helt liv med mig och mina minikupor, min minirumpa och min midjelösa mage. Hur många gånger har jag inte frågat honom om han inte ens tycker det är lite tråkigt att han aldrig mer ska få ratta på en svällande D-kupa? Men nej, det tycker han inte. Han tycker att han dragit högsta vinsten. Bless.
Fast forward och så blev jag gravid. Någon månad senare hade jag den mest fantastiska, ståtliga hylla jag antagligen kommer ha i mitt liv. Brösten svällde i takt med att fröet i min mage byggde armar, ben, ryggrad. I femte månaden, för exakt ett år sedan nu, var mina bröst de mest runda, höga och solmogna man kan drömma om (det var ungefär då bilden överst togs). Månaderna gick och ett blått nät av livgivande ådror bredde allt tydligare ut sig i urringningen tillsammans med hormonilskna finnar och plitor. Det är väl typiskt, man har hyllan, men inte fernissan.
Någon månad innan förlossningen nöp Beats mig i ena bröstet och skojade om ”vad händer om man trycker så här?”. Jag tror vi båda tappade hakan när vi såg en droppe uppenbara sig. En gul, gräddig droppe, redo att ge näring och liv åt bebisen som tumlade runt där nedanför. Där och då insåg nog Beats att hans monopol var över. Mina brösts främsta funktion var inte längre att tittas på, klämmas på och beundras av denna man. Jag blev också vettskrämd. Herregud, det är på riktigt! Jag har ett barn i magen och dessa bröst, mina bröst, ska ge henne all mat och näring hon behöver!
Den 9 november föddes Vera Li Maiko. 09.10 plockades hon ut av Dr Hideki Sakamoto på Aiiku-sjukhuset i centrala Tokyo. Direkt efter kejsarsnittet sövdes jag ner för en andra operation, så inte förrän på eftermiddagen la sjuksköterskorna vår nyfödda dotter vid mitt bröst. Jag var så groggy och dimmig att jag inte minns Veras första måltid, men jag tror det gick bra och vi har det på film. Hon åt girigt och sköterskorna kom senare tillbaka och demonstrerade olika positioner jag kunde hålla henne i. Jag tyckte alla var jättesvåra förutom den vanliga där man håller bebisen i sin famn, men eftersom min mage var öm efter snittet så uppmuntrade de något som kallades rugbyposition. Det var omöjligt!
Som jag avskydde den teater som utspelade sig på vårt rum när en armada av sköterskor skulle lära oss att amma! Någon höll upp mitt bröst medan en annan pressade Veras lilla dunhuvud mot det och lät henne hugga just då munnen var som störst. Aldrig hade jag trott att det kunde vara en sådan förfinad vetenskap att amma! Bebisens grepp, vår position, allt skulle klaffa. Hade hon inte tillräckligt stor mun så var det illa, då skulle det göra ont. Och ont gjorde det. Bröstvårtorna sprack någon dag senare, det sved och blödde och varje sugtag fick mig att vilja tjuta rakt ut av smärta. Jag fick ett plastskydd att sätta över bröstet, och jag luftade och krämade och duttade med bröstmjölk, men sprickorna bara öppnade sig mer och mer likt ett Grand Canyon i miniformat.
Jag minns inte så noga, de första dagarna var som en dimmig dröm, men andra eller tredje dagen kom mjölken på riktigt. Och som den kom! För varje minut växte mina bröst – först till tennisbollar, snart till fotbollar. Klotrunda, stenhårda, blossande, flödande, läckande. Jag tittade på mig själv i spegeln och konstaterade att silikonbröst nog inte var min grej. Det gjorde så otroligt ont. Vera drack och drack och drack, men det var inte tillräckligt för att lugna mina överfulla bollar. Jag levde i symbios med en elektrisk pumpmaskin och försökte lära mig den fina konsten att få ut precis rätt mängd mjölk – tillräckligt mycket för att lätta på trycket och undvika mjölkstockning, men ändå inte så mycket att brösten stimulerades ännu mer i sin redan febriga hybris.
Det gjorde så ont och jag kapitulerade och gav min dotter flaska i väntan på att såren skulle läka. Jag läste i mina medhavda mammaböcker hur viktigt det var att amma, även om bröstvårtorna höll på att trilla av som en enda stor sårskorpa. Flaska ledde till bröstförvirring och bandet mellan mamma och barn skulle aldrig bli det samma. Så stod det, och jag grät och grät och grät och förbannade min låga smärtgräns och mig själv som inte kunde stå ut med smärtan utan äventyrade mitt barns band till mig. Jag satt i pumprummet varannan timme, även på natten satte vi klockan, och grät medan mina fotbollar pumpade ut deciliter efter deciliter. Mamma var i luren, lugnande och tröstande. Berättade att flaskan inte alls är en sådan katastrof, den var både hon och min bror uppväxta på, och inte är det fel på varken bonding eller hälsan?
Varje dag kom sköterskorna med formulär. Klämde och tittade på brösten, tickade i boxar under kategorier som ”Breast condition” och ”Baby’s suckling technique”. Very good, good eller poor? De tröstade mig och sa att jag var jätteduktig, vi skulle nog få rättsida på de här obstinata brösten! Det gäller bara att ha koll på sin ”breast management”! Min läkare sa att om jag inte stod ut, utan ville sluta amma, så gick det bra det också. Eller varför inte kombinera amning och flaska – ”Även om mors hemmalagade är bäst så skadar inte McDonald’s ibland!” skrockade han och klappade mig faderligt på benet.
Sedan vände det. Jag kunde istället gå upp var tredje timme och pumpa ut och såren blev mer uthärdliga. Inte så att jag kunde amma helt de tjugo gånger per dygn som en nyfödd kräver, men varannan gång flaska utpumpad mjölk, varannan gång äkta vara. För en astronomisk summa pengar hyrde vi en elektrisk pump att ta med hem när det var dags att lämna BB efter en vecka. Jag satt i den där stånkande apparaten nästan jämt och undrade hur sjutton Beats någonsin skulle kunna se på mina bröst med begär igen.
Vi åkte hem och brösten lugnade ner sig. De gick från fotbollar till tennisbollar och jag och Vera hittade varandra. Såren läkte och det började bli mysigt att amma. Hennes knappt öppna ögon fastlåsta i mina, en liten hand krampaktigt hållandes om mitt lillfinger.
Sedan ett bakslag. Fredagskväll en och en halv vecka efter Veras födsel. Vi skulle ha några kompisar över på ett glas vin när febern slog till. Jag gick från frisk till däckad inom loppet av en halvtimme. Mjölstockning och mastit, välkommen.
Det blev antibiotika och ännu mer varsamt pumpande med elmaskinen. Inte för mycket, inte för lite. Jag gick på Breast management hos två barnmorskor och lärde mig hur brösten skulle kännas när de var lagom tömda. De stod över mig och handpumpade mina bröst och jag tänkte att hur sjutton ska jag någonsin kunna känna mig lite sexig igen? Jag kände mig som en mjölkko.
Jag var så full av mjölk. Allt det blod som tidigare forsat i magtrakten pulserade nu runt brösten, besjälat av syre, liv.
Och min flicka, hon drack. Hon drack tills huvudet föll bakåt , ögonlocken trillade samman och hon somnade flämtandes i min famn. Hon gjorde en jättefin stor trutmun och drack tills hon var alldeles berusad av all mjölk som min kropp ville ge henne.
Såren var borta och det spända släppte och ganska snart kändes brösten nästan som vanligt. Vi hade klarat det, vi hade lärt oss samspelet. Jag, Vera och mina bröst.
Jag älskade att amma. Det kunde jag inte föreställa mig när jag satt på sjukhuset med blödande fotbollar och storgråtandes undrade om det skulle bli flaskmatning trots allt. Det var ett litet helvete i början, men när det väl fungerade så var det fantastiskt.
Vera växte för varje dag. Bara på det mina bröst kunde ge. För varje gram som lades till på hennes knubbiga bebiskropp krympte min mage, mina överarmar och mina lår.
Hon drack tills hennes mage var rund som en Buddha medan jag återupptäckte storlek 36. Och brösten var fantastiska. Amningsbröst är supersnygga! Mina var bara lite större än vanligt, och alldeles fasta och runda.
Men så en dag tog mjölken slut. Vissa säger att den inte kan göra det men jag kan svära på att det under loppet av en vecka sinade där inne i kanalerna. Vera var nästan ett halvår och tillsammans hade vi byggt hennes lilla kropp och fått tillbaka min i skapligt skick. Omotesando Hills, Roppongi Hills, Tokyo Midtown, Ebisu Garden Place – vår duo hade turnerat varenda amningsrum i centrala Tokyo. Men nu hägrade nya tider – Vera hade fått smak för banangröt och skummig ersättningsmjölk som kom snabbt snabbt ur flaskan. Hon ville snurra med huvudet och känna på sin mat, inte ligga och snutta vid ett tråkigt gammalt bröst.
Och jag var väl ganska redo att åter ta min egen kropp i besittning. Klä den i riktiga behåar utan mammalucka, ha frihet att ta mediciner och dricka lite mer än jag vågade som ammande trots Livsmedelsverkets gröna ljus.
Så vi slutade amma den 29 april. Två dagar senare åkte vi till Hawaii och jag tror det lindrade sorgeprocessen för oss båda. Fast mest var det nog jag som sörjde, Vera var vild av glädje inför puréer och grötar. Mina bröst hade gjort sitt för denna gång. Jag stängde butiken, tog ner Öppet-skylten och gick till Peach John och köpte en uppsättning tjusiga spetsbehåar.
Så kom bakslaget. Skinnpåsarna där brösten bara någon vecka tidigare suttit. Brösten var alldeles borta. Jag var bedrövad. Övervägde låta spruta in gelé och mejlade till och med i en stund av desperation och bokade konsultation. Tårar över behåar som gapade tomma, skylande armar och händer så fort Beats var i närheten av min avklädda kropp.
Men kroppen är den mest fantastiska maskin. Idag, två månader senare, har så smått fettcellerna börjat hitta tillbaka till sina forna positioner och sakta men säkert återgår mina bröst till något som liknar originalen. Jag vågar möta spegelbilden i duschen och gå runt i lägenheten utan t-shirt. Jag är ingen Pamela, men jag är okej.
Och mest av allt är jag förundrad. Förundrad över vilka proffs till kameleonter som bröst är. Källa till att ge liv, att knyta band och njuta av, men också ett kluster av våndor och känslor av otillräcklighet. Det är sex, mode och det är mammamys i en mycket märklig symbios. De gör lite som de vill – sväller, sloknar, packar ihop. Under livets gång ändrar de skepnad och roll som den proffsigaste av skådespelerskor. Varje par bröst bär på den mest fantastiska historia, och för det måste man älska dem. Att de ser lite vissna ut vittnar ju bara om att de levt på riktigt, att de gjort sin duty och nu passar på att slappa lite innan det är dags att mobilisera nästa gång.