Radar Magazine

I början då vi hade startat Freaks N geeks körde vi den här låten som sistalåt varje gång. Och varenda gång jag lyssnar på den känner jag mig alldeles lycklig och tänker tillbaks på de två senaste åren, som faktiskt på många sätt, varit de allra bästa i mitt liv. Jag tänker på alla fina nya bekantskaper jag gjort. Hur många likasinnade människor som faktiskt helt plötsligt finns där, bara man tittar lite utanför den ordinare kompisfamiljen (som man såklart fortfarande älskar ihjäl). Och på dessa solstrålar till barn som vännerna börjat producera. På hur jag flyttade från en skokartong jag hatade till en fin lägenhet som verkligen känns som mitt hem. Och framförallt, hur jag fåttt kreativt utlopp för ett intresse jag haft sen jag köpte min första skiva. Och det inte bara på ett sätt, utan två. Love it. De här åren alltså. Jag skulle vilja kalla dem awesome.

Yay! Jag överlevde mitt första Friskispass. Vi råkade ta jympa MEDEL och inte BAS som vi kanske borde börjat med så det var ju lite…eh…svårt att hänga med i bland. Kände mig som ett studsande kylskåp utan någon som helst koordinationsförmåga. Dessutom var ledaren en ung, snygg Salma Hayek/Laleh-kopia och att försöka röra sig lika smidigt som henne finns ju inte. Men jag är positivt överraskad för det var rätt bra musik (för att vara träningsmusik…mer typ hiphop/r’n'b än Lena Ph-schlager liksom) och det var himla kul och trots att jag ibland trodde att jag skulle dö under passet känns det väldigt skönt nu. Kanske ska ta en lättare nivå nästa gång dock. Nu ska jag krypa ner under täcket och känna mig nöjd och kolla om ”United states of Tara” är något att ha.

Dagens bästa musiktips är Lower Dens, som frontas av inte helt okända freakfolksdonnan Jana Hunter.
Lövely! Lite Yo La Tengo möter Zola Jesus.

Lyssna här.

Seriöst, det är något med Alicia Keys som gör att mina händer inte kan hindra sig från att göra ytterst tvivelaktiga ”dans”-rörelser.

Jag tycker att José Gonzales och hans bandkamrater i Junip gör väldigt bra ifrån sig på nya plattan Fields. Finns nu på Spotify.

Folket jublar åt sina självklara vinnare: Winnerbäck och Kent. Precis som alla andra år, i princip. Samtidigt gnäller tyckarna om likriktning och statisk folklighet. Undertecknad var givetvis först med att göra det. Samtidigt som vi, för jag kallar oss vi, den lilla klick människor som (med all rätt kanske – detta kan diskuteras i all oändlighet) anser oss vara ”för lite mer” än andra när det gäller musiktyckande, förfäras över hur ”indiebandet” Band of Horses plötsligt spelar inför ett stort torg fyllt av Langos-ätande nyfrälsta från kranskommunen. Och samtidigt som vi letar senaste Woodsist sjuan på Ebay går Lady Gaga varm i spelaren så fort det blir fest. Smakpolisen säger nämligen att Lady Gaga är så fel så att hon är rätt.

Jag kastar verkligen sten i glashus just nu, det inser jag. Jag är väl en av de som ivrigast beklagar att Lars Winnerbäck och Kent vinner VARJE gång, mest för att jag själv aldrig förstått mig på den rödlätta mannen. Men frågan är hur tyckarna skulle reagerat om det plötsligt varit våra favoriter; låt säga Anna von Hausswolff och This is Head, som stod som slutgiltiga segrare i en musikgala där folket väljer. Skulle inte det hotat en viss självkonstruerad världsordning? Folklig vs indie vs folklig. Personligen slutade jag bry mig för länge sen. Tror jag. Men…jag är inte helt säker på det.

Känns fint att börja dagen med att köpa en flygbiljett. Den 19 november åker jag och Susanne och hälsar på Markus i Gèneve. Stannar över helgen. Ska bli så himla mysigt och kul. Känns bra att ha något att se fram emot i höstmörkret också. Med lite tur är det kanske snö då. Inte för att jag gillar det egentligen, men om man ska till Schweiz vill man ju ha lite vita bergstoppar och sånt.

Torsdag och dagen för min Friskis och Svettis-debut. Jag antar att det är nu jag är tant. För det är väl bara åldersnojjiga tanter med lite extrakilon här och där som söker sig dit eller? Nädå jag vet att jag är fördomsfull. Höll på att skriva FÖR DUMS FULL och insåg vilket roligt ord det vore. Om det fanns. Förövrigt börjar jag bli lite rastlös och tycker att det kan hända något omvälvande snart. Har varit lite väl lite action senaste dagarna. Iof väldigt skönt men NÅGOT kan ju hända. Har inte ens planer för helgen som kommer. Det var längesen sist. En helt oplanerad helg. Men gud vad skönt när jag tänker efter.

Ps. Se inte PS I love you. Den var smått fruktansvärd.

Än en gång gömmer jag mig bakom ord.
Lever med bokstäverna som om de vore mina allra käraste vänner.

Vad får man om man korsar Evan Dando med Ryan Adams?

Svar:

Lyssna på hans skiva Paupers Field på Spotify.