Radar Magazine

Anna von Hausswolff – denna superbegåvade, klart lysande stjärna från västkusten. När jag hörde hennes röst första gången övertygades jag om att det var något stort i görningen. Jag tänkte att hon mycket väl kunde vara namnet på allas läppar under våren och sommaren 2010. Ett scenario som i skrivande stund inte alls känns särskilt långt borta. Senast jag besökte Stockholm publicerade huvudstadens två största tidningar intervjuer med Anna von Hausswolff – på samma dag. Nu har turen äntligen kommit till oss på Radar vilket inte är en dag för sent.

Jag träffar Anna en eftermiddag i Mars. Vi ses på ett av mina favoritkafé i Malmö, Simrishamnsgatan 3, slår oss ner med varsin kopp varm dryck och Anna berättar om sitt bitterljuva första intryck av Malmö:

-Det är första gången jag är i Malmö och jag kände när jag såg Möllevångstorget och hur fint solen sken på stånden att: “ÅH. Jag älskar Malmö”. Men precis när jag skulle smsa detta till min gitarrist Daniel, som bor här – då fick jag en stor fågelbajs i huvudet. Ironiskt.

Trots detta lilla missöde är Anna uppsluppen och förväntansfull. Hon ser fram emot kvällens spelning där hon ska agera förband åt chamberpoppens mästare Tindersticks. Stuart A Staples och c/o är dock en ny bekantskap för Anna, men det hindrar inte henne från att vara exalterad.

-Jag har ingen direkt relation till Tindersticks sedan tidigare men det ska bli jättekul att öppna för ett så pass etablerat band. Men jag kommer att köra min grej. Kanske gillar inte alls publiken det, men det kan vara intressant att hamna i ett helt fel sammanhang – det är en utmaning.

Anna har bara spelat solo i drygt ett och ett halvt år, innan dess bestod hennes musikaliska CV av kör- och pianolektioner, studier på musikgymnasium och några år som sångerska i ett indiepopband.

-Jag spelade ihop med min dåvarande pojkvän och några andra vänner i ett par år. Vi var dock väldigt perfektionistiska och det enda vi gjorde var repade, repade och repade. När vi väl kom till det stadiet då vi var redo för att spela in och spela ute så bröt jag och min kille upp och därmed splittrades också bandet..

Anna var dock inte redo att lägga musiken på hyllan – tvärtom, och började att spela på egen hand.

-Jag tänkte att: Nu kör jag. Det spelar ingen roll om folk gillar det eller inte, jag måste bara ut och spela.

Sedan dess har det blivit ganska många spelningar runt om i Sverige och en av de kanske allra mest betydelsefulla var den Anna gjorde i Annedalskyrkan under Way out West-festivalen i fjol.

-Känslan jag fick i kyrkan, att sitta där under ett väldigt krucifix och spela – det var mäktigt. Det var en väldigt viktig spelning också eftersom att det inte var så många som kände till mig innan dess.

I maj väntar ännu fler spelningar då Anna beger sig ut på en mindre vårturné. Men innan dess ska debutskivan Singing from the grave släppas:

-Det känns väldigt kul inför skivsläppet eftersom att det är något jag pysslat med så länge och på något sätt fantiserat om, men som nu är klart.

När Anna inte håller på med musik pluggar hon på arkitektutbildningen vid Göteborgs universitet. Trots hennes musikaliska framgångar har hon ännu inga planer på att lägga skolan på hyllan.

Inkluderar dina framtidsplaner musik eller arkitektur?

-Det varierar från dag till dag. Jag var nyss i Köpenhamn och när jag vandrade omkring på gatorna där så fick jag så fruktansvärt mycket inspiration.Vid sådana tillfällen tänker jag mycket på arkitektur. Men som idag, då jag har en spelning att se fram emot, då tänker jag att det här med musik är himla kul och att det är det jag vill hålla på med. Som tur är behöver jag inte välja än. Så länge jag har en vision inom arkitektur så kommer jag att fortsätta att hålla på med det, om jag slutar att bry mig så lägger jag ner det. Musiken kommer däremot inte att försvinna, det är något jag sysslat med så länge.

Tack för det – sådana som du behövs – tänker jag för mig själv och frågar om hennes musikaliska förebilder:

-Den första skivan som påverkade mig riktigt mycket var Patti Smiths Horses. Jag fick den av min pappa och hade inte hört något liknande innan, då jag bara hade lyssnat på nonsensmusik utan något originellt uttryck. Patti öppnade upp dörrar och inspirerade mig till att fortsätta att uttrycka mig genom musik. Det var väldigt befriande när jag gick och lärde mig musik institutionellt på ett musikgymnasium – att ha en sån antiinstitution som Patti Smith som förebild. Jag fick det bästa av båda världar och det fanns någon som sa åt mig att jag inte behövde vara musikaliskt perfekt. Annars är Joan as Police Woman en väldigt stor förebild just nu. Hon är stencool.

Det är inte särskilt förvånande att det är rebelliska rockdonnor som Patti Smith och Joan Wasser som Anna håller varmt om hjärtat. Senare på kvällen får nämligen jag, och de andra i publiken på Kulturbolaget, se prov på närmast anarkistiskt pianospel och en otroligt vacker pipa som inte värjer sig från att ge ifrån sig upproriska skrik mitt i all skönsång. Det är just det här som gör Anna von Hausswolff till så himla mycket mer än ännu en pianospelande singersongwritertjej. Det är det som gör henne till en av Sveriges mest hoppfulla artister just nu.

Lyssna på Anna von Hausswolff här.

Annas debutskiva Singing from the grave släpps på onsdag, den 5 maj.

Text: Madeleine Bergquist