Efter en ganska vedervärdig natt på Annas bäddsoffa (min fysik den här helgen har varit under all kritik) begav vi oss än en gång till Skanstull och Popaganda. Mötte upp med Fredrik, Ola och senare Sara och några kompisar till Anna. Missade tyvärr Concretes men Ola sa att de nya låtarna funkade väldigt bra och att det kändes som ett helt nytt band, inte så oväntat kanske? Såg några låtar med Malmöbekanterna i Vit Päls, vilket passade bra i solskenet. Även efterföljande Hästpojken kändes väl som en ok eftermiddagsspelning. Kände dock att indiepopöverdosen blev lite väl mycket när jag sen såg Sound of Arrows och valde att skippa Shout Out Louds till förmån för mat och dryck. Såg dem på Malmöfestivalen förra helgen så det kändes inte som en jätteförlust.
Det var betydligt mindre köande till festivalområdets olika faciliteter under lördagen än fredagen och det gjorde oss alla på bättre humör. Det här med att köa i en mer än en kvart till toaletten känns inte så jättespännande liksom. Jag antar att ingen av lördagens band lockade lika många som Robyn gjort kvällen innan.
Lördagens första riktigt bra spelning gjordes sen av Magic Numbers på stora scenen. Hångelvänlig rockkritikerrock levererades på bästa sätt av syskonparen och mitt hjärta blev lätt och varmt. Jag hann dock inte se hela eftersom jag var tvungen att lämna för Neon Indians framträdande på lilla scenen. Eftersom jag sett fram emot den här spelningen allra mest av festivalens alla gig blev jag också för första gången riktigt engagerad. Stod längst fram och njöt av varenda sekund. Festivalens bästa bokning blev också till festivalens bästa gig och jag tycker verkligen att fler borde få upp ögon och öron för chillwave-electrofunkens mästare Alan Palomo och hans medmusikanter. ”Deadbeat summer” och ”Should have taken acid with you” och nya singeln ”Sleep Paralysist” var självklara höjdpunkter.
Sista konserten för kvällen blev sen Hot Chip - vilket givetvis resulterade i en dansfest deluxe. Jag är ju mer än förälskad i bandets senaste skiva One Life Stand, men jag var nog inte beredd på att de skulle vara så HÄR bra live. Precis som spelningen med Robyn kvällen innan fick de verkligen Erikdalsbadet att fullkomligt bada (!) i euforisk stämning.
Planen var sen tidigare att efter Hot Chip gå till Debaser Medis för att se Portlands fantastiska Yacht (som tydligen spelade för en minimal publik i Malmö i fredags, så synd!), men enligt rykten var kön omöjlig och jag och mitt sällskap valde att spendera resten av kvällen på ett väldigt speciellt ställe vid namn Boulehallen som är en bunker/bar/fritidsgård för vuxna på Söder. Jag blev helt exalterad över att man kunde spela fotbollsspel, boule (inomhus!) och framförallt pingis vilket gjorde att kvällen fick en helt lysande avslutning. Som enda tjej (och enda person iförd skor med klack) måste jag säga att gjorde en strålande insats och hårdrockskillarna jublade och kallad mig grym. Haha. Så det gjorde inte så mycket ändå att det inte blev någon efterfestsspelning.
Är på det hela tagen mycket nöjd med helgens festival och snart får ni läsa de intervjuer med Neon Indian och Concretes som Fredrik gjorde för Radars räkning.
NU är festivalsommaren över och det känns faktiskt helt ok. Men nästa sommar – då kör vi igen.
Text: Madeleine Bergquist
Bild: Hot Chip av Viktor Wallström/Rockfoto
