Radar Magazine

Anton har intervjuat Sad Days For Puppets för Radars räkning. Läs här.

Olas intervju med Bear in Heaven ligger uppe.

Det känns som om de kom från ingenstans – helt plötsligt fanns de bara där: på allas läppar, i allas spellistor och på alla dansgolv – som ett lika givet inslag i sommaren som Pripps Blå och midsommarstångar. The Drums debutskiva har hyllats enormt av popskribenter både i hemlandet USA och här i Sverige. Den snabba framgången har dock inte stigit ynglingarna åt huvudet och det är två fnissigt ödmjuka, men trötta The Drums-gitarrister, som jag och fotograf Emma Svensson träffar i ett presstält under Way Out West.

Jacob Graham, som är den mest pratsamme av de två, berättar lite kring bandets hittills korta men framgångsrika karriär:

- Vi har alla spelat i band tidigare men det här bandet har bara funnits i lite mer än ett år. Jag och vår sångare Jonathan började skriva lite låtar i hop och sen när vi flyttade till New York träffade vi de andra. Men vi trodde aldrig att det skulle bli en sån succé. Vi har liksom alltid spelat i band för att få utlopp för vår musikaliska kreativitet, inte för att ”bli något”.

Varför tror du att det gått så bra för er?

-Jag tror det handlar om att vi var på rätt plats i rätt tid. Om vi hade gjort samma sorts musik för några år sen hade det kanske inte alls funkat? Det har funnits en del väldigt bra band under de senaste…låt säga…fem åren, som förberett publiken för ett band som oss. Camera Obscura är väl ett sånt exempel, de har i och för sig funnits längre, men det känns som de blivit mer populära på sistone.

Camera Obscura i all ära, men det är ändå 80-talets brittiska new wave/postpunk-akter som bandet allra oftast kopplas samman med. Det talas om Ian Curtis-kompelx och liknelser med Orange Juice och Beat Happening är inte helt ovanliga. När jag påpekar detta svarar Jacob:

- Ja, det kan vi ju inte förneka, det var den musiken vi växte upp med och det var de banden som fick oss att börja älska musik.

En annan term som använts flitigt i texter kring bandet är ordet ”surfpopsrevival”. Att bandet har en låt vid namn ”Let’s go surfing” torde vara den främsta anledningen till detta – då det annars är svårt att hitta referenser till kaliforniska stränder och annat genretypiskt i The Drums musik. Jag får medhåll i detta påstående.

- Det är nog verkligen bara en tillfällighet. Människor har en tendens till att vilja kategorisera och vi råkade ha en låt med ordet surf i titeln samtidigt som band med surfrelaterade namn – exempelvis Beach House och Surfer Blood kom fram. Det komiska är ju att ingen av oss låter speciellt lika och vi spelar definitivt inte surfpop. När den termen började användas om oss kände vi oss faktiskt ganska malplacerade.

Jag läste att ”Let’s go surfing” inte ens handlar om surfing egentligen utan att den tar upp något Obama-relaterat?

- Det stämmer, den skrevs på valdagen. Men vi är absolut inte ett politiskt band. ”Let’s go surfing” är dessutom den enda av våra låtar som är någorlunda glad och positiv, resten har väldigt miserabla texter.

Hur kommer det sig?

- För att vi är olyckliga 25+-killar. Alla utom en av oss är singel. Det är ett genomgående deprimerande tema på skivan, vi har alltid varit ganska pessimistiska och vi förväntade oss som sagt aldrig detta. Sanningen är den att framgången gett oss en del press och nästan gjort oss ännu mer olyckliga. Vår karriär har gått bättre men på det personliga planet har allt bara blivit värre.

Är det så viktigt att ha ett förhållande då? Måste man vara olycklig för att man är singel?

- Jag har tänkt på det en del faktiskt. Det ledsamma är inte att jag inte är i en relation utan att jag inte bryr mig om jag är i en relation eller inte. Det är trevligt att vi får träffa så mycket nya människor då vi turnerar, men det är inte lika kul att mötena blir så flyktiga.

Trots att bandet turnerat så mycket är Way Out West-spelningen den första i Sverige. Bandet har dock en väldigt stark relation till svensk musik.

- Svensk musik är den bästa musiken i världen och det har varit så de senaste tio åren. Jens Lekman exempelvis, han är en av de största ikonerna inom popmusik. Och så älskar vi TTA, Embassy och CEO!

De båda gitarristerna uttrycker en ovana och ovilja gentemot att spela på stora festivalscener, och menar att klubbspelningar är mer deras kopp te. Trots detta är jag imponerad av det gig jag fick ta del av någon timme innan intervjun. Ljudet var maffigare än på skiva och trummorna höga och dominanta. När jag frågar om det var meningen att trummorna skulle vara mixade så högt får jag följande svar:

- Var de? Det är bra, för albumet är så snällt. Det är kul att kunna göra liveshowerna lite annorlunda än albumet. Vi spelar ju låtarna på samma sätt, men förhoppningsvis låter det mer energiskt när vi ställer oss på scen.

Finns det något samband mellan att ni gillar höga trummor och ert bandnamn?

- Nja, vi valde The Drums för att det lät som ett klassiskt bandnamn. Man tänker på The Zombies, The Strokes, The Ramones och så. Det är omedelbart och övertydligt precis som vår musik. Vi tycker att det representerar oss väl och kan inte fatta att ingen döpt sig till det förut.

Vi får väl se om The Drums lyckas följa upp den framgångsrika debuten och kan sålla sig till banden de pratar om – inte bara namnmässigt.

Lyssna på The Drums här.

Bild: Emma Svensson
Text: Madeleine Bergquist

Jag ska strax i väg till jobbet (brukar ju vara ledig på måndagar, men den här veckan ska jag vara ledig fredag istället pga Popaganda). Typiskt att vädret växlat från grått höstrusk till fint sommarväder.

Ville mest bara tipsa er om Sofies intervju med Psykakuten.

Klockan 18  ikväll står omtalade The Sonnets på Posthusplatsens scen på Malmöfestivalen. Det tvålfagra soulpopdoftande bandet  – aktuella med nysläppta albumet Western Harbour Blue, frontas av Per Magnusson. Radar ställde några korta frågor till honom inför kvällens spelning.

När jag tänker på er tänker jag på tennis och båtar. Varför?
- En vild gissning är att vår första video ”Sebastian Said” innehöll dessa två element.

Albumtiteln Western Habour Blue förstärker det marina temat. Vad har ni egentligen för relation till hav och båtar?
- Havet är en outtömlig källa till inspiration, hörde jag mig själv säga i Nyhetsmorgon i går. I samma stund som jag insåg att jag förvandlades till en blandning mellan Aron Jonason och Björn Ranelid lovade jag mig själv att aldrig säga det igen. Men det är fortfarande sant. Vad gäller båtar är det bara vår basist Tobias som har en relation. Hon heter Yesica.

The Sonnets är ett band som funnits ganska länge, men det känns som om det är först på sistone det lossnat ordentligt. Varför tror du att det tog sån tid innan ni ”lyckades”?
- I bland måste man resa långt för att finna sin väg hem. Det har vi gjort nu.

Hur har ert sound förändrats sen ni började?
- Ganska mycket. Men vi har alltid haft en stark kärlek till en klassisk popmelodi.

Ni är från Växjö från början, hur mycket gemensamt har ni med The Ark och resten av ”Växjöscenen” som var så stor för några år sen?
- Ingenting, skulle jag vilja säga. Men vi tillhör ju en yngre generation än de banden, så det är ganska naturligt.

Om jag säger Carl Reinholdtzon Belfrage – vad säger du då?
- Tack.

Slutligen, vilket är 2000-talets viktigaste band enligt The Sonnets?
- Vi gillar verkligen The Thrills. Deras debutalbum var en stor grej för oss och de gjorde sedan två förbisedda album. Men jag är lite jävig för de är också våra vänner. Nu ska jag hämta Conor, sångaren, på flygplatsen, för han ska spela skivor på min klubb Oh La La i kväll.

MISSA INTE THE SONNETS PÅ POSTHUSPLATSEN (MALMÖFESTIVALEN) IKVÄLL KL 18.

Lyssna på bandet här.

Bild: Emma Svensson
Text: Madeleine Bergquist

Ett av de band som det i år surrats allra mest om i bloggosfären är en högljudd duo vid namn Sleigh Bells. Hajpen på Pitchfork och andra musiksidor i framfarten, var stor långt innan debutalbumet Treats till slut äntligen släpptes i maj. Bandet, som består av Derek E. Miller – låtskrivare och gitarrist och sångerskan Alexis Krauss, besökte Way Out West i helgen för en klubbspelning. Madeleine Bergquist fick en kort, men trevlig pratstund med dem några timmar innan de gick på scen.

Brooklynduon har bara spelat ihop sen sommaren 2008 och deras första möte var minst sagt slumpartat:
- Vi träffades på en restaurang där jag jobbade. Alexis och hennes mamma var ute och åt och jag var deras kypare. Vi började prata och de var väldigt trevliga och frågade vad jag gjorde i NYC och så. Då sa jag att jag var där för att satsa på min musikaliska karriär och sen började vi prata musik.

Alexis fortsätter:
- Det var det sista jag förväntade mig skulle hända. Jag arbetade som lärare på heltid och höll inte på med musik så mycket just då. Men vi började umgås, och någon vecka senare så spelade Derek upp de demos han spelat in. Jag gillade verkligen vad jag hörde, så vi började spela in ihop och blev väldigt nöjda med resultatet.

Derek har ett förflutet i hardcorevärlden och Alexis har en mer poporienterad grund, men trots att de har så olika musikalisk bakgrund så menar de att de numera nästan har exakt samma musiksmak.

- Det är väldigt sällsynt att vi tycker olika om musik. Vi är båda väldigt inne på motown och hiphop nuförtiden.

Derek, hur skulle du vilja beskriva den musik som ni själva gör?

- Jag brukar säga att den är väldigt hög och rytmisk.

Ja, det var något av det första jag lade märke till när jag hörde skivan, att volymen är så hög. Finns det någon baktanke med det?

- Ärligt talat så tror jag tror att jag är lite halvdöv. Det var liksom bara något som hände. Vi fortsatte att skruva upp och skruva upp. Men vi gillar som sagt hög volym, även live. Vi kan inte alltid bestämma över det eftersom vi inte har en egen ljudtekniker – men jag hoppas på att det blir högt ikväll.

Alexis fyller i:

- Det är som när man går ut och dansar. Man vill att volymen ska vara hög så att basen känns i golvet. Och vi vill faktiskt att dansandet ska vara primärt lyssnandet under våra spelningar.

Sleigh Bells blev upptäckta av ingen mindre än världskända M.I.A och de signades också senare på engelskans egna skivetikett.

- M.I.A är en fantastisk person på alla sätt, vi älskar hennes musik och det var grymt smickrande att hon kontaktade oss. Hon mejlade oss när hon satt på flyget till NYC och frågade om vi ville ses och hänga och på den vägen är det.

Som upplagt för hajp alltså och skriverierna kring duon tog som sagt fart långt före skivan till slut släpptes. Men de båda amerikanerna tar succén med ro:

- Den enda pressen vi känner av är den press vi sätter på oss själva musikaliskt. Visst är det kul om folk gillar det vi gör, får vi positiv respons så hjälper ju det till att sprida vår musik, men annars tänker vi inte på det så mycket.

Sist men inte minst. Framtidsplaner?

- Vi ska turnera väldigt mycket och kommer absolut tillbaks till Sverige snart.

Efter att ha bevittnat deras fantastiska spelning på Park Lane någon timme senare, myser jag vid tanken på att återigen få se dem på en scen och hoppas därmed innerligt på att de håller sitt löfte.

TEXT: Madeleine Bergquist

Vaknade med varmt huvud, halsont och sånt. Antar att det är smällen jag får ta efter en intensiv weekend. Jag har ju semester iaf, så jag kan somna om med gott samvete. Ni kan väl läsa Marias intervju med Mew sålänge?

Bild: Viktor Wallström

Så, nu ser jag lite mer ok ut i håret och kan åka på Sveriges poshigaste festival utan att skämmas. Eller Popaganda kanske är flashigare? Vad vet jag? Skämt och sido. Jag gillar tanken på att jag kan sova ut imorgon, så jag tänkte fira med att kolla film i sängen: Apan av Jesper Ganslandt (Farväl Falkenberg).

Natti natti.

Tips: Marijah S träffade Jocke Åhlund i samband med Arvika. Läs här.

05.48
Sover fortfarande inte. Helvete.

07.33
Jag somnade aldrig. Eller jag sov mellan 01-03 cirka. Sen vaknade jag av katten (som tydligen ska heta RUT) välte ner en krukväxt. Nu är klockan halv åtta på morgonen och jag är klarvaken. Så skumt. Anna och Sandy har tydligen också legat vakna i natt så det måste ju vara jetlag. Låter så drygt men sant. Jag ska till banken, tvätta, handla hem mat samt Radarjobba nu på dagen hade jag tänkt. Lär väl vara en zombie sen vid lunchtid dock.

Förresten. Vad har jag missat i musikväg nu då jag varit borta? Tipsa mig gärna.

Ps.
Marijah Stafås träffade Dee Dee från Dum Dum Girls under Arvikafestivalen. Läs intervjun här.

Marijahs intervju med Page finns nu att läsa här.