Radar Magazine

Radarredaktionen har fått några ex av Local Natives debutskiva Gorilla Manor att lotta ut. Ett ex kan bli ditt om du svarar på följande fråga och mejlar ditt svar till Madeleine@radarzine.com.

Local Natives var en av förra årets största indiehajper. Men vilket band tror du kommer att bli det här årets motsvarighet? Gissa och spekulera.

LYCKA TILL.

Läs Radars intervju med bandet här.

Anna Von Hausswolff var så himla gullig, trevlig och lättpratad. Fikade och gjorde intervjun på Simpan och nu ser jag ännu mer fram emot kvällen. Men först ska jag skriva intervjufrågor till The Antlers som jag ska intervjua på fredag när de spelar hos oss på FnG. Woohoo. Kommer bli så fint!

Förövrigt är det helt underbart vårväder ute.

Och den här gången ska jag inte gråta mig genom en halv Tinderstickskonsert.

Ps. Intervjun med Anna kommer senare.

Godmorgon folket. Jag har ett lästips till er!
Patrik Marcus här pratat med albumaktuella Black Rebel Motorcycle Club. Intervjun finns här.

Det känns lite som om jag färdats tillbaks till tidigt nittiotal – den nästan smärtsamt vackre androgyna man som sitter i soffan framför mig påminner mig om en ung Brett Anderson. Nu är det dock inte den gamle Suedesångaren jag stämt möte med, utan den högst begåvade Malmömusikern Oskar Humlebo – eller Moto Boy som han kallar sig när han gör musik.

Oskar Humlebo är pratglad men morgontrött när vi ses den allra första förmiddagen i mars, två dagar innan hans andra skiva Lost in the Call ska släppas.

-Skivan har varit färdig sedan i december. Det känns så konstigt att den liksom inte finns ännu, att i stort sett ingen hört den. Men det ska bli så himla skönt när den väl blir officiell. Då kan jag känna att: nu är det här klart och från och med nu kan jag börja jobba på nytt material.

Vi fortsätter att prata om den “Den andra skivan”, vanligtvis omnämnd som ”Den svåra skivan”, och Oskar menar att det känns som att de två skivorna hör i hop.

- Det är inte så att den första avskärmar sig från den nya, den nya är mer som en fortsättning på min debutskiva. Kronologiskt sett så innehåller faktiskt Lost in the Call endel låtar som är äldre än de på förra plattan. Den stora skillnaden är väl inspelningsmässig. Man hör att jag blivit bättre på det här med inspelningsteknik och produktion.

Två år har gått sen det självbetitlade debutalbumet släpptes på Malmöetiketten Songs I Wish I Had Written. Malmö är också staden som Oskar Humlebo kallar sitt hem. Han är född och uppvuxen i Hudiksvall, men har sedan tvåtusentalets början levt och verkat här. Oskar och hans fru har precis renoverat en bostadsrätt och som det ser ut nu lär paret stanna i Malmö ett tag.

- För första gången i våra liv har vi ett riktigt mysigt hem. Vi har en diskmaskin och kaklat badrum – det känns riktigt häftigt. Sen tror jag att Malmö är den absolut bästa svenska musikstaden. Det är tillräckligt stort för att det ska finnas mycket folk och det är nära till Köpenhamn. Dessutom känns det mycket friare än Stockholm på så sätt att man som artist tillåts att ta risker. Det är så mycket mer inbjudande här och musiker uppmuntras till att utveckla ett personligt uttryck.

Jag nickar instämmande och Oskar frågar om jag själv är musiker. Något generat säger jag att jag spelar då och då ihop med mitt replokalsband, och av någon anledning kommer vi in på att min gitarr är en Fender Jazzmaster. Oskar blir helt lyrisk och utbrister:

- Åh vad sjukt. Jag tänkte att du skulle svara Jazzmaster. Det kändes liksom så. På sistone har jag blivit så jävla kär i Jazzmasters. Själv har jag ju bara spetsiga hårdrocksgitarrer.

Är det en del av din image?
- Nja. Det började med att jag hittade en gitarr som var så himla ful att den blev snygg. Jag tänkte att så här får liksom inte en gitarr se ut. Det blev så mycket mer intressant att använda en sådan gitarr än de vanliga överanvända, såsom Stratocaster och Les Paul.

I de flesta sammanhang där Moto Boy nämns påpekas hans image och scenutryck. Med en scenklädsel som oftast innebär skinnjacka, pumps och rött läppstift skulle han kunna sägas vara tiotalets svar på Ziggy Stardust. Oskar menar dock att klädvalet beror på kontexten och att det inte är givet att Moto Boy måste framföra sina låtar iförd en viss sorts kläder.

- När jag var pausfågel på Melodifestivalen till exempel, då var jag underklädd hur jag än spökade ut mig. Jag kunde inte mäta mig med typ Alcazar och därför valde jag att uppträda i jeans och t-shirt för att sticka ut. Jag gillar kontraster och när man spelar stillsam, romantisk musik som jag gör – då känns det ointressant om det visuella intrycket inte är uppklätt. Det är så roligt att det blir så mycket snack om mitt läppstift – det är ju bara lite rödfärg. Och det har snart gått fyrtio år sedan Bowies ”Ziggy Stardust”, så jag förstår inte hur det kan vara speciellt kontroversiellt. Personligen tycker jag att det är så fint att det röda accentuerar sensualismen i läpparna. Älskar dramatiken i det – och ju mer passion man kan klämma in i det hela – desto bättre, förutsatt att det är genuint förstås.

På tal om ”Ziggy Stardust”, är du ett gammal Bowiefan eller vilken musik har inspirerat dig?
- Inte alls faktiskt, jag tror att första gången jag aktivt lyssnade på Bowie var när jag turnerade med The Ark härom året. Twin Peaks-soundtracket är i och för sig mitt första stora musikminne, men det första bandet som påverkade mig riktigt mycket var Nirvana. Det är ju den här Jazzmastergrejen igen, jag har fortfarande en hemlig längtan efter att få spela skithög grunge på en trasig Jazzmaster.

Efter Nirvana bytte Oskar bana helt. De äldre tonåren ägnades åt jazzgymnasium och arty fartyjazz, men i tjugoårsåldern vände det igen:

- Jag började lyssna på Morrissey och sånt som gått mig helt förbi, och jag minns att jag hörde Siouxsie and the Banshees och tänkte: ”Wow”. Så då blev det mycket sådan brittisk musik. Men jag måste nog säga att mina två största musikaliska förebilder genom tiderna är Scott Walker och Edith Piaf. Och de senaste åren har jag lyssnat mycket på Sébastien Tellier.

I och med skivsläppet väntar en turné med premiär den 24 Mars på Babel i Malmö – något som Oskar ser fram emot.

- Att spela ute är ännu roligare än att spela in. Det kommer att vara en ny sättning, jag ska ha med mig ett helt band och det ser jag fram emot. Det ska bli så fint att få spela på hemmaplan.

Lyssna på Moto Boy här.

Skivan Lost in the Call släpptes i onsdags, den tredje mars.

TEXT: Madeleine Bergquist

Imorgon är det Yeasayerspelning här i Malmö. I övermorgon kan ni som bor i Sthlm se dem där. Redan nu kan ni läsa Ola Elleströms intervju med dem här på Radar. Läs här.

———————————————-
Är fortfarande inte återställd från gårdagens åkomma, så jag är hemma från jobbet idag. Ska vila vila vila så att jag kan bli kry inför konserten imorgon. Måste!

Sitter och skriver på intervjun jag gjorde i förmiddags. Himla inspirerande möte var det och jag blev jättepositivt överraskad av hur ödmjuk, pratglad och trevlig personen visade sig vara. Så borde alla intervjuoffer vara, så skulle man sluppit att vara nervös innan. För jag är trots allt fortfarande lite nervös när jag ska göra intervjuer. Hoppas att det går över någon gång. Förövrigt ser det inte ut som vår om jag tittar ut genom mitt fönster. Attans alltså.

Tack för alla fina spotifylistor förresten. Återkommer med utsedd vinnare när jag lyssnat på alla.

Godmorgon och välkommen till ännu en vecka. Den här gången står det mars i kalendern, vilket väl känns hoppfullt? Jag tycker att ni ska inleda den här månaden med att läsa Sofies intervju med fina Prince of Assyria. Läs här. Sen bör ni även lyssna på skivan om ni ännu inte gjort det. Lyssna här.. Nu ska jag snart iväg och intervjua en annan svensk popstar. Haj po! som vi säger här i Malmö.

Stockholmsbaserade Exploding Heart – aktuella med fantastiska, bombastiskaYoung Love EP, hör till de mest intressanta svenska debutanterna just nu. Med lika delar nittiotalsshoegaze och nutida känsloladdad indie àla Sigur Rós och Beach House i bagaget, är de redo att ta de svenska rockscenerna med storm. Kärlek och desperation är bandets ledord, menar Exploding Hearts sångare Gudmundur Mogenson. Radar fick ställa några snabba frågor till honom.

Ni har nyligen släppt en EP. Berätta om den.
- Vi gick in i studion för att spela in ett par låtar och insåg snabbt att det blev bättre än vi trott. Det blev allt som allt elva låtar, därefter gallrade vi ut fyra spår som vi tyckte var bäst just då. Det är Young Love EP.

Jag har läst att ni hette Love is Hell and Exploding Hearts till en början. Är det verkligen så hemskt med kärlek?
- Både ja och nej, låtarna vi skriver tenderar att handla om brustna hjärtan och trasiga förhållanden men vi tror på kärleken.

Varifrån hämtar ni annars inspiration?
- Inspirationen hämtas från våra liv, våra bekymmer och vår glädje. Vi lever väldigt nära varandra och vi känner varandra väl. Det avspeglas i musiken.

Två i bandet har isländska namn. Hur påverkas musiken ni gör av ert isländska påbrå?
- Jag och AEsa-Saga har isländskt blod med allt vad det innebär, personligen skyller jag allt på inavel. Vår musik låter dock som den gör på grund av vår ångest och kärlek till det vi gör, inte på grund av något ursprung.

Vad händer härnäst?
-Vi åker iväg och spelar en del, men fokus ligger på albumet som kommer i höst.

Lyssna på Exploding Heart här.

Text: Madeleine Bergquist

Godmorgon.

Tänkte ge er två lästips till morgonkaffet:

Olas intervju med Jamie T.

&

Rosannas intervju med Biffy Clyro.

Lästips till måndagslunchen: Oskars intervju med Steso Songs.