Radar Magazine

Dagens bästa musiktips är Lower Dens, som frontas av inte helt okända freakfolksdonnan Jana Hunter.
Lövely! Lite Yo La Tengo möter Zola Jesus.

Lyssna här.

Folket jublar åt sina självklara vinnare: Winnerbäck och Kent. Precis som alla andra år, i princip. Samtidigt gnäller tyckarna om likriktning och statisk folklighet. Undertecknad var givetvis först med att göra det. Samtidigt som vi, för jag kallar oss vi, den lilla klick människor som (med all rätt kanske – detta kan diskuteras i all oändlighet) anser oss vara ”för lite mer” än andra när det gäller musiktyckande, förfäras över hur ”indiebandet” Band of Horses plötsligt spelar inför ett stort torg fyllt av Langos-ätande nyfrälsta från kranskommunen. Och samtidigt som vi letar senaste Woodsist sjuan på Ebay går Lady Gaga varm i spelaren så fort det blir fest. Smakpolisen säger nämligen att Lady Gaga är så fel så att hon är rätt.

Jag kastar verkligen sten i glashus just nu, det inser jag. Jag är väl en av de som ivrigast beklagar att Lars Winnerbäck och Kent vinner VARJE gång, mest för att jag själv aldrig förstått mig på den rödlätta mannen. Men frågan är hur tyckarna skulle reagerat om det plötsligt varit våra favoriter; låt säga Anna von Hausswolff och This is Head, som stod som slutgiltiga segrare i en musikgala där folket väljer. Skulle inte det hotat en viss självkonstruerad världsordning? Folklig vs indie vs folklig. Personligen slutade jag bry mig för länge sen. Tror jag. Men…jag är inte helt säker på det.

Vad får man om man korsar Evan Dando med Ryan Adams?

Svar:

Lyssna på hans skiva Paupers Field på Spotify.

Först Twin Sister och nu Summer Twins. Jag gillar att det är hett med tvillingar! Det här är vad jag förstår dock en duo som består av ett riktigt tvillingpar.

Ta hem en gratis-EP här.

Och det här kan ju vara tidernas finaste video.

KITTEN-CUTENESS-OVERLOAD

Det är Sufjans år i år. Så är det bara. Och trots att första singeln från kommande skivan, inte alls påminner om den fantastiska EP som släpptes för någon vecka sen, så är den så himla bra. Sufjan goes electro! Hämta den hos Popponny.

Precis som efter Way out west har jag blivit postfestivalsförkyld och ligger i sängen med lite feber och kliande näsa, hals och ögon. Mitt immunförsvar alltså. Men jag försöker bota mig själv med vila, apelsinjuice och nörd-TV. Just nu ser jag Rolling Stones-dokumentären Exile on Main Street på svtplay. Borde ni med göra. Kolla här.

Förlåt kära Ryan för att jag glömmer bort dig ibland.

Röyksopp bjuder på förhandslyssning av nya låten ”The Fear” här. Albumet Senior kommer snart!

Det första jag hörde när jag stod i kön till Erikdalsbadet var hur mina Malmöfavoriter This is Heads musik pumpade från lilla scenen. Tyvärr hann jag bara se en halv låt när jag väl kom in. Tur då att jag fick se en fantastisk spelning med dem på Malmöfestivalen förra helgen. Tur även att solen sken över badet, för det har hunnit bli ganska kyligt i den här staden.Tyckte lite synd om tjejerna i konstsimstruppen som uppträdde och kunde inte låta bli att fundera över hur kallt det måste ha varit.

Valde att skippa Jonathan Johansson till förmån för mat, min mage var alldeles för tom efter en sextimmars bilresa. Första bandet blev istället brittiska Monarchy, bandet bakom världens första livesända gig i eh….rymden. Precis lika pretentiöst som det låter, vilket även avspeglade sig i så väl musik som scenshow. Klädda i svarta masker framförde de sin elektroniska pop med Wild Beasts-liknande falsett-sång. Skulle inte vilja påstå att jag blev särskilt imponerad.

Mötte sen upp med Anna och hennes kompisar i öltältet och eftersom alla var skånsk-födda kändes det ganska passande att se Familjen ihop. En spelning som kändes lite så – varken eller. Johan T. Karlsson fick såklart festivalbesökarna att dansa men kanske inte så mycket mer än så. Markus Krunegård gjorde ett gästspel på scen, vilket säkert fick ett och annat tonårshjärta att bulta, men jag stod mest och försökte koncentrera mig på att tänka hur Familjens musik skulle ha låtit på olika dialekter. Kom väl fram till att det skulle låta förjävligt både på norrländska och göteborgska. Jag har aldrig varit så förtjust i Familjen och även om jag tycker att nya skivan är helt ok, var det ingen direkt omvälvande spelning.

Ellie Goulding (bilden) däremot, var väldigt bra. Brittiskan, som gör pop som låter som någon slags korsning mellan Lily Allen/Sheryl Crow/Alicia Keys och Laura Marling, har en fantastisk pipa och när hon och hennes band gjorde cover på Midlake var det riktigt fantastiskt.

Det var ungefär vid den här tiden som Popagandaområdet nästan blev olidligt fullt vilket resulterade i lååånga köer till såväl mat, toaletter och öltält. Det kändes som att man kanske tagit in lite väl mycket folk för vad stället hade kapacitet till, vilket gjorde att mitt humör försämrades avsevärt. Försökte se Belle & Sebastian från öltältet med hörde knappt något alls. Har aldrig varit något större fan av dem, de är ett sånt band som jag alltid tyckt varit ok att lyssna på som bakgrundsmusik, men jag har liksom aldrig förstått storheten och i smyg tänkt att de är ett av världens mest överskattade band. I alla fall, det jag hörde förändrade inte direkt min uppfattning om dem heller.

Ni kanske tycker att jag låter ljum och negativ men jag spar mina superlativ till sist; Robyn avslutade nämligen fredagens Popaganda som den superstjärna hon är. Vilken energi människan har! Det timmeslånga setet innehöll gamla favoriter som ”Be Mine” och ”Who’s that girl” och givetvis de nya superhitsen ”Dancing on my own” och ”Hang with me”. Hade jag inte stått som klämd sill hade jag dansat mig genom spelningen. Det enda jag har att anmärka på är ljudet, som var under all kritik.

Efter spelningen tog kylan och huvudvärken över och peppen dog ännu mer när den väldiga folkmassan skulle ta sig ut ur området exakt samtidigt. Skippade därför klubbspelning och åkte hem och fick lite välbehövlig sömn istället. Inte för att jag sovit så bra, min mage har nämligen bestämt sig för att bråka med mig och jag känner att det är magkatarr eller något liknande på gång. Det är tur att festivalsommaren är slut efter i dag, för den här gamla tanten orkar inte mer än så. Och trots att jag hade väldigt kul igår känns det ganska skönt att det är nio månader till nästa festivalsommar sätter igång.

Men först: lördagskväll med exempelvis Hot Chip och Neon Indian! Yay.

Foto: Björn Bergenheim
Text: Madeleine Bergquist