Igår gick jag över gatan hemma på Telefonplan och några meter framför vevar en främling ner rutan och skriker:
”Arrrrgh, öhhhhhhh, HALÅÅÅÅÅÅ, vafan har du tjejkläder på dej fööör!!! HALLLLÅ!!! HALLÅAAAARRRRGHHHH!”. Till slut körde de vidare eftersom jag inte gav nån respons.
Intellektuellt skrattar man åt det. Men i hjärtat blir man provocerad.
Boy (i bandet) blev brutalt misshandlad några år sen, för att han hade platåskor och örhänge och lyssnade på David Bowie. Det hände i en mindre stad. Likaså, när man var yngre i USSR-Sverige och blev hotad och kallad ”din kristna jävel”.
Man tänker ”stackars lättprovocerade underbegåvade apor”. Men provocerad blir man ändå. För att råstyrka spöar skiten ur förfining, kultivering. Alltid. Så sorgligt.
Det är 2010 i den rikaste delen av världen. Man ska inte behöva utstå trakasserier för vare sig tro, kläder, läggning, åsikter, ursprung. Jag bor 50 m från Konstfack för att slippa aporna. Men ändå..
Intressant att notera: Kläderna jag bar, vilka upprörde mannen i bilen, utgjordes av: farsan gamla långkalsonger. Ett par addidas-shorts jag hittat. Samt en skinnrock. Alltså knappst tjejkläder, men kombinationen gjorde det till ”tjejkläder” för den underbegåvade.
I sommar spelar vi först på Pridefestivalen i Stockholm, sen på kristna Frizonfestivalen. Känns oerhört bra. Människor är fasiken människor, oavsett allt. Skitsamma om du heter Martin Luther King, Stalin, Carola, Åke Green, Jean d´arc, Joseph Fritzl.

Knappast tjejkläder. Däremot: om du har shortsen utanpå långkallingar, och om långkallingarna inte når ända ner: då framstår det plötsligt som tjejkläder för en enkel människa