jag har inte haft tv på 10 år, och efter en veckas slötittande på den skit som sänds känner man sig matt, kränk och bekymrad.
Vad händer med en människa som pumpar hjärnan full med skiten år ut och år in. Och hur mycket reklam har man fått i sig samtidigt?
Om man tänker att en tiondel av tv-tiden upptas av reklam så kan man ana hur förgiftad ens blick är, vid det här laget.
Fjällen är havets syster.
Den sista vildmarken.
Det finns nåt i detta att befinna sig långt bort från staden, långt från ljuset, läsa Becket och umgås med siberian huskys. Men veta att det finns ett club-hjärta nånstans som slår. Oavsett.
Ingenting vill vi.
Ingenting tror vi.
Ingenting bygger vi.
Ingenting lämnar vi er.
Det är knappast någon idé.
Välkommen hit Generation Z.
Man stannar upp och känner tåget av allt som var och är köra över en.
Gymnasial poesi finns i oss alla, om vi vågar erkänna den.
Varför flyttar sig folk på tunnelbanen om alla andra reser sig förutom du och den brevid dej?
Tvärtom brukar jag njuta av att sitta kvar. Man får i sig några korta ögonblick av samhörighet.
Om man verkligen vill leva Iphone-livet (karriär, tillgänglighet och möten är viktigare än allt) varför då inte unna sig de små smulor av (synnerligen relativ) närhet som erbjuds.
En dag kommer vi på dödsbädden viska ”Nej, jag hann inte”.
Eftersom min producent imorse var sen och jag frös utanför studion gick jag in på en resebutik strax intill.
Efter några snabba tips på Bogota-flights kom vi in på vikten av intuition.
”Man måste lyssna på sin ande, hjärtat lurar oss hela tiden”
”Jo, fast hur hör man skillnad på Hjärtat och Anden?”
”Man lär sig av misstagen; en gång i Chile satt jag i fängelse oskyldig fyra dagar, för att Hjärtat sagt ”om man är oskyldig kan inget hända”. Men ..min ande sa fly!”
Dagens ihopskrap:
* Sorgligt är det att nya bekantskaper får betala priset för gamla erfarnheter.
* Sara Kane var antagligen inte mörkare än dej och mej, bara att hon vågade gestala mörkret vi alla bär.
* Varför rasar man mot konstnären, och inte mot den tragiska omständighet varom Han/hon skriver?
- Varför envisas vi med att skjuta pianisten..
Sarah Kane´s kortfilm ”Skin”:
Tillbaks i Sthlm. Mötte upp J och Rich. Restaurang Landet på Telefonplan är som en litet upptänt kapell på fjället. Snön yr utanför. Music quiz innanför..
Hatar music quizen på måndagarna. Mycket för att det varje gång påminner en om att det finns människor som har ätit Trivial Pursuit i flingorna varje morgonen sen 84.
Och att det finns människor som inte gjort det.
Gick hem och fyrade av ett skott med min nya vän. Inköpt i Mjölbytrakten.
Vi började spela 00.30, en sanslöst rolig spelning. Och under hela spelningen stod en avlägsen bekant längst fram och försedde oss med ohämmade komplemanger och gränslöst peppande.
Lina Holm hoppade in på drum pads, en fin människa i publiken kom upp på den MYCKET höga scenen och dansade sista låten, och avslutningsvis kan man konstatera att Boy har aldrig slagit hårdare på trummorna än nu. Sticky Fingers i Göteborg var totalborderline-glatt.
Eric, vår chaufför och fadersfigur, somnade med huvudet under sängen och underkroppen upp i fotöljen. (Hur möjligt?)
Jesse hade (kanske) sitt första (svenska) snöbollskrig. Boy fick underlivsångest efter en hård isboll.
I bussen på väg mot Göteborg, jesse pluggar svenska, TAW har klivit av i örebro för att signera skivor på Najs prize, Boy spelar upp senaste inspelningen, alla berömmer, eric kör oss och folkölen skänker det gråmulna bensinmackslandskapet ett lite glamourösare skimmer.
