Radar Magazine

Nu får det räcka med tillgjorda leenden och överdriven charmans. Säger upp mej från det idag. Bums. Alla dessa ansikten som skrattar förbi i  rutan. Orkar inte, vill inte vara en del av det.Man drar ner byxorna i direktsändning (symboliskt alltså) och blir på allas läppar.

Tidigare var tanken inte helt främmande, men nu har demonen lämnat mej.

Låt oss alla göra en genensam anstränging och skrapa bort all vår tillgjordhet. Och låt oss få vara en smula pretensiösa om vi vill. Varför är det så fel?

Hellre allvar och stillsamhet än att leva i denna japanska talkshow.

Om man inte kan skriva nåt vettigt som förändrar världen, ens en smula, ska man inte blogga.

Och om man ogillar att bli huggen i ryggen av främlingar ska man inte blogga.

Vi får se hur framtiden ser ut. Bloggen är under renovering och inventering.

Varma hälsningar,

O.J

Turkiet 950 kr.

Amsterdam 729 kr.

Tessaloniki 3300 kr

Dubai 2300 kr.

Återigen sitter jag och bläddrar på billigaste resorna, enkel resa. Men jag vet hur det blir. Man ligger och röker på ett hotellrum med orange plaststol och en ostädad bakgata bakom den smutsgula gardinen.  Och intalar sig att man trivs. Och man vet att man gör det.

På kvällen lär man känna några lokalbor, tar en färja nånstans och vaknar upp i Tanger. Som alltid.

Det blir så adrenalinladdat att när man tillslut kommer tillbaka så är mer död än innan.

När Per Hagman i ”Att komma hem ska vara en schlager” skjuter heroin i Tunisien, får flipp-ångest och plötsligt tänker ”jag ska aldrig mer säga nåt ont om Pressbyrån, DN, rostfria köken och livstilsmagasinen” så fattar jag.

Som alltid. Man behöver åka bort för att kunna komma hem.

Jag vill komma hem. Därför åker jag nu.

Sayonara.

Köpte igår ett par.. inlines. ”Så sjukt oballt 90-tal” var en reaktion.

”Ja verkligen” sa jag. Som om det vore en naturlig konversation.

Men va fasiken, det är en helt absurd företelese: Det första man tänker på, säger, och ev oroar sig för – är om det är ballt eller inte.

Inte: fy va kul, eller usch va tråkigt.

Hur viktigt är det?! Det är så ängsligt att man man blir sorgsen.

Snark.

En vän besökte ett skivbolag häromdan:

”Visst, bra, men skulle du kunna göra översätta allt till svenska och göra en mer effektivare produktion” (kortare verser och hit-refräng).

Vad svarar man.

Ungefär som: ”visst, men skulle du kunna tänka dej att visa brösten och ha sverigetroser på dej?”

En bekant tipsade mej just om att hen hittat följande rader i en modeblogg:

En som klär sig väldigt snyggt just nu tycker jag är artisten Ola Joyce. Jag gillar framförallt enkelheten som kombineras med det galna.

Dessutom fick jag idag ett samtal från Aftonbladet ang att vara med i en modespalt. (!)

Detta är både trevligt och ironiskt. Trevligt: för vem vill inte va förebild… Och ironiskt: för att jag knappt nånsin öppnat en modeblaska, har väl adlrig haft råd med ens en modeblaska. Och framför allt aldrig brytt mej om rådande mode.

De kläder jag visat upp när jag spelat har hängt med mej överallt, på svettiga spanska bussar, gått sönder i omklädningsrum eller kräks ned på småtimmarna. Eller hittats i en trappuppgång.

Antar att det handlar om respektlöshet och en fri tanke. Mer än kunskap.

Avslutningsvis: om nån skulle vilja dissa mitt mode, bara kör på!

Svängde förbi i Örebro igår. Hamnade helt oförhappandes mitt i en medeltidsmarknad.

Vid ett smyckesstånd hörde jag en särdeles sorglig konversation:

Pappan: ”Nej det där vill du inte ha”.

Pojke:” Jo men det är så vackra stenar”.

Pappan: ”Stenar, hela österlen är full av stenar du kan plocka”.

Bah! Som att med en stor klumpig fot stampa ner ett sandslott.

Igår gick jag över gatan hemma på Telefonplan och några meter framför vevar en främling ner rutan och skriker:

”Arrrrgh, öhhhhhhh, HALÅÅÅÅÅÅ, vafan har du tjejkläder på dej fööör!!! HALLLLÅ!!! HALLÅAAAARRRRGHHHH!”. Till slut körde de vidare eftersom jag inte gav nån respons.

Intellektuellt skrattar man åt det. Men i hjärtat blir man provocerad.

Boy (i bandet) blev brutalt misshandlad några år sen, för att han hade platåskor och örhänge och lyssnade på David Bowie. Det hände i en mindre stad. Likaså, när man var yngre i USSR-Sverige och blev hotad och kallad ”din kristna jävel”.

Man tänker ”stackars lättprovocerade underbegåvade apor”. Men provocerad blir man ändå. För att råstyrka spöar skiten ur förfining, kultivering. Alltid. Så sorgligt.

Det är 2010 i den rikaste delen av världen. Man ska inte behöva utstå trakasserier för vare sig tro, kläder, läggning, åsikter, ursprung.  Jag bor 50 m från Konstfack för att slippa aporna. Men ändå..

Intressant att notera: Kläderna jag bar, vilka upprörde mannen i bilen, utgjordes av: farsan gamla långkalsonger. Ett par addidas-shorts jag hittat. Samt en skinnrock. Alltså knappst tjejkläder, men kombinationen gjorde det till ”tjejkläder” för den underbegåvade.

I sommar spelar vi först på Pridefestivalen i Stockholm, sen på kristna Frizonfestivalen. Känns oerhört bra. Människor är fasiken människor, oavsett allt. Skitsamma om du heter Martin Luther King, Stalin, Carola, Åke Green, Jean d´arc, Joseph Fritzl.

Knappast tjejkläder.  Däremot: om du har shortsen utanpå långkallingar, och om långkallingarna inte når ända ner: då framstår det plötsligt som tjejkläder för en enkel människa

Profet blir man aldrig i sin hemstad. Skönt att säga. Men osant. Vissa blir det. Oavsett hur lokala tidningens utsände uppfattade oss så älskade vi att spela I örebro. Och ville så gärna få igång publiken.  Och vill gärna göra det igen. Punkt slut.

PS. Samtidigt, profeter har historiskt sett sällan uppskattats i sin hembygd. Blir man det är det nåt fel.

Eftertankar. Det må va svårare att spela för en nykter publik kl 8 på kvällen men vi fick i alla fall örebropubliken att ropa ”Ångest Ångest Ångest” på beställning. Primalterapi i grupp. Finns nåt gott i det.