Radar Magazine

- Hur gammal är du?

- Gissa.

- Hmm, typ trettiofyra?

- Mm, ja …

- Jag visste det, jag har alltid varit duktig på att se folks ålder.

- Du känner inte till att det är god sed att säga några år yngre än vad man egentligen tror.

- Men det gjorde jag. Du skulle lika gärna kunna vara två-tre år äldre. Men det är lugnt, jag gillar gubbar.

I det läget hade jag god lust att dra ut toppen på popsnärtan och tömma min öl innanför. Det gjorde jag inte. I stället:

- Vilken tur, den här gubben råkar vara svag för unga damer, eh heh …

Och jag dog lite inombords.

Jag kommer ihåg det som om det vore igår, vilket egentligen inte är särskilt konstigt då det bara var några veckor sedan. Det var första gången på flera år som någon gissade min ålder rätt och till och med kunde tänka sig att jag var äldre. Jag som alltid kommit undan som yngre. Men, men, alla gyllene perioder har sitt slut …

När man är inne på sitt trettiofjärde år och känner det trettiofemte komma med tunga kliv bakom ryggen går det inte längre att intala sig att man tillhör den unga generationen. Visst, man kommer fortfarande undan som icke lastgammal, men blir ständigt påmind om att man är äldst i alla möjliga och omöjliga sammanhang, som på klubben, gymmet eller Buffyforum. Och efter en blöt utekväll kan det mycket väl hända att man vaknar upp bredvid en tjej som, rent tekniskt, faktiskt skulle kunna vara ens dotter.

Allt sånt går naturligtvis att förhålla sig till utan några större åthävor. Svårare att ta till sig med samma entusiasm är kroppens obevekliga förfall. Gråa hårstrån dyker upp med en allt mer regelbunden täthet – i den mån de över huvud taget håller sig kvar, hullet slappar till sig och håller man inte undan får man en liten och väldigt ofördelaktig bulle på magen som gör den där favorit t-shirten, som satt perfekt för bara något år sedan, omöjlig att bära upp med bravur.

Minnena av ungdomsåren, då man kunde påbörja dagen med en halvliter Oboy och en skål Kalaspuffar och studsade fram likt en sockertintad tjackhare har ännu inte bleknat och lyser allt starkare i nostalgins skimmer.

- Det är motbjudande att vara gammal och fet. Alla vill vara unga och attraktiva. En sexuellt attraktiv kropp är ung och vältrimmad, säger en jämngammal bekant som tampas med kilona.

Anledningen till att människokroppen skriker efter att frossa i onyttigheter vi inte klarar av att förbränna ska tydligen vara en evolutionistisk kvarleva från tiden då vi inte levde i överflöd och likt björnar inför idet byggde upp fettreserver att tillgå i kargare tider. Den överviktiga trettiofemåringen är således en överlevare, som bär sin mage likt ett förkunnande om att här kan vi härda ut en istid eller två, inga problem.

För oss andra, som gör allt för att inte överleva kommande istider, utan istället försöker bevara bilden av våra tjugo-någonting kroppar, för att även fortsättningsvis få privilegiet att vakna upp bredvid tjejer som skulle kunna vara våra döttrar, är det ändrade kostvanor och pass på gymmet som gäller. Allt för att leva upp till en annan gammal evolutionistisk kvarleva.

Text: David Ärlemalm

Foto: Jannike Olofsson