Radar Magazine

En symfoniorkester som egentligen är ett instrumentalt popband som egentligen är ett skyggt soloprojekt är vad som skulle kunna liknas vid en sammanfattning av Symfoniorkestern som just nu är aktuella med sin nya EP Tänd Eld På Dig Själv (För Det Du Tror På). Jim Knutsson tog sig ett snack med bandledaren Pär Fredriksson som är visionären där vilja och ambition är viktigare än skicklighet.

Hur skulle du förklara Symfoniorkestern för någon som aldrig hört talas om er?

Jag skulle nog vilja kalla oss för ett experimentellt enmannamusikkollektiv. Bandet består egentligen bara av mig, men alla som vill får vara med och spela. Tillsammans försöker vi utveckla den svenska popmusiken, se utanför ramarna lite. Annars kan man bara kalla det för symfonipop, det har andra gjort.

Får verkligen alla vara med eller vilka krav har du?

Självklart har jag krav på dom som är med, jag har ju ändå någon slags vision som jag vill uppnå. Någon gång för längesedan kom jag fram till att målet med Symfoniorkestern var att det skulle låta som en otight skolorkester, där vilja och ambition är viktigare än skicklighet. Kanske beror det på att jag inte hade lyckats ta mitt första barréackord när jag spelade in första EPn. Dock är jag väldigt pedantisk när det kommer till låtarna i sig och melodierna. Jag kan sitta i månader med låtarna för att få harmonierna som jag vill, men när det gäller inspelningen så tar jag hellre en charmigt skev tagning än en som är helt tight. Tar det fler än 3 tagningar att spela in så är det inte värt att ha med, är mitt motto.

Hur uppstod ni från början?

Började och började, bandets existens har varit ganska svävande hela tiden. Jag sitter alltid och skriver på låtar, och experimenterar med ljud och olika instrument. Bandets existens är inte viktigt egentligen. Jag la upp en låt som jag var nöjd med på min dåvarande myspace, fick lite uppmärksamhet, en spelning och kände att det kanske var bäst att göra ett band av det.

Tycker du att det ligger rätt i tiden med ett band som har lite flytande bandmedlemmar men ändå hålls ihop av en fast punkt?

Ja, det kan nog ligga något i det nu när vem som helst kan köpa en duglig hemmastudio för under tusenlappen, och vem som helst kan sitta och spela in och släppa färdiga låtar hemifrån. Så funkar det iallafall för oss, jag spelar in det mesta på egen hand hemma, sen kanske man känner någon som vill sjunga, eller någon annan som kan spela flöjt och någon som skriver en text på fyllan. Det är ett väldigt roligt sätt att arbeta på, väldigt inspirerande där man kan prova på nya saker hela tiden. Dock så är det ett helvete att försöka organisera spelningar, när man inte är något fast band.

Vad har du mer lärt dig av att uppträda live?

Jag har nog inte lärt mig så mycket, kanske har jag lyckats jobba bort lite av min blyghet. Men framför allt har det nog mest skapat nya frågeställningar; hur funkar riktiga band? Hur lyckas man dra ihop folk? Hur får man tid att repa? Det är ett stort mysterium för mig.

Hur har reaktionerna varit?

Dom har varit goda, över förväntan. Jag är ganska kompromisslös när jag skriver låtarna. Jag går helt efter vad jag själv vill höra, långsamt och mycket moll. Och gör man instrumentalmusik så är det ganska svårt att slå med dom ingredienserna. Så säger någon att dom gillar det så känns det alltid som en slags seger. Sen är det väldigt kul att se att ryska och kinesiska bloggar skriver om ens musik, man känner sig lite exotisk då.

Varför tror du att Symfoniorkestern är det bästa sättet att få utlopp för din kreativitet för?

Det är nog inte det bästa sättet men det är ett av många. Det går väldigt mycket i perioder, det kan gå veckor utan att jag rör ett instrument, då får kreativiteten utlopp på något annat sätt. Antingen så tecknar jag, målar, skriver eller gör något annat istället. Jag har aldrig haft någon drift att göra musik egentligen. För tre år sedan hade jag aldrig rört ett instrument i hela mitt liv, tanken att spela musik hade aldrig slagit mig. Men en dag så tänkte jag ”ja, men det verkar ju ganska roligt ändå” och köpte en synth, lånade pappas gitarr och googlade efter några första ackord, sen har jag köpt på mig instrument och lärt mig efter hand. Det är nog snarare någon slags nyfikenhet som driver mig.

Varför har du valt att ha Symfoniorkestern som artistnamn?

När jag började lägga upp min musik på Internet så gjorde jag det under eget namn, så när vi fick vår första spelning så stod det ”Pär Fredriksson” på affischen. Fantastiskt töntigt, och jag skämdes så himla mycket, så min vän som var med och spelade föreslog att vi skulle kalla oss Pär Fredriksson och Symfoniorkestern istället, vilket senare blev till bara Symfoniorkestern. Jag tyckte det passade bra också eftersom jag är väldigt glad för klassisk musik. Dock så har jag märkt att det har en tendens att ställa till med en del förvirring, då det första folk tänker på när dom läser Symfoniorkester oftast inte är ungdomar som spelar skygg instrumentalpop. Har till och med haft funderingar på att ändra namnet till Helsingborgs Symfoniorkester, bara för att slå den sista spiken i min egen kista.

Vilka är dina idoler och hatobjekt?

Jag försöker väl att inspireras av så mycket som möjligt egentligen. Därför kan jag bli lite ledsen när någon lyssnar på vår musik och säger ”Ah, det låter ju som…”. Men just nu senast har jag haft en period när jag nästan uteslutande har lyssnat på franska kvinnor som sjöng falskt på 60/70-talet. Annars är mina idoler Ludwig van Beethoven och den japanska artisten Shiina Ringo. Några hatobjekt har jag inte. Det finns mycket jag inte gillar, men det låter jag hellre gå förbi än ägnar känslor åt.

Vad gör du när du inte gör nya låtar?

Jag gör ungefär det som våra låtar handlar om; dricker öl och sitter uppe på nätterna och lägger patiens på datorn.

Lyssna på bandet här.

TEXT: Jim Knutsson