Radar Magazine

I veckan släppsBlack Rebel Motorcycle Clubs nya album Beat The Devils Tattoo som är en resa genom amerikansk rockmusik. Trion som började spela musik tillsammans för elva år sen har börjat om på nytt, med en ny trummis och med känslan av att vara ett sammanhållet band.

Låtarna på nya skivan är en kartläggning av olika rockkulturer i USA. Som lyssnare slungas man mellan verandastomp i New Orleans, ölsvingartempo i Texas, och rockiga 90-talstongångar i en punkig New York-källare.

Robert Levon Been berättar över en knastrig linje om nya skivan. Han låter sliten och trött, men är tillmötesgående och lite fnissig. Inför skivsläppet och turnén som startade den 26:e februari har bandet haft fullt upp.

– Vi träffar vänner och repar in låtarna. Vi har glömt bort hur man spelar dem. Sen är det en massa annat jobb också, som att göra det här.

I maj är bandet Sverigeaktuellt. Tre datum är inbokade. Robert berättar att det inte är mycket man kan göra för att förbereda sig inför en turné.

– Än så länge är turnén inplanerad tre månader framåt, men den kan bli längre. Så när man inte vet hur länge man kommer vara hemifrån är det svårt att förbereda sig.

Vad är roligast: att turnera och spela live, eller att skriva musik och spela in?

– Att turnera är som semester. Det jobbiga är att spela in – det är mer arbete. Att skriva låtar är en länk till spelningarna. Känslan jag får när jag har skrivit en låt är fantastisk. Den känslan vill jag ge andra när vi spelar live, för det är så låten är tänkt. Att spela in är en helt annan grej jämfört med det.

Ni var tillsammans i en källarstudio i sex månader. Skrev ni alla låtar under den tiden?

– De flesta av låtarna skrev vi där för vi ville känna oss som ett band igen. Vi skrev vår skiva ”Howl” där också, men då var det mer ”fighting than writing” när Nick var med. Så vi ville börja om på samma plats, fast känna samhörighet den här gången.

Ni skrev mer än tjugotre låtar och avgränsade till tretton låtar som hamnade på skivan. Hur väljer man ut dem?

– Det var den svåraste biten med skivan. Alla hade olika låtar som de kände mer för.

Så det blev till att ”döda era älsklingar”?

– Nej, snarare att döda våra barn. Men de låtarna hamnar förmodligen på en annan skiva.

Efter flera år av strul med förre trummisen Nick Jago har nu Leah Shapiro tagit över platsen. Robert berättar att de har känt varandra ett tag. Under en turné med Dead Combo som hon spelade i då insåg Robert Levon Been och Peter Hayes vilken duktig trummis hon är.

– Det var den enda trummisen vi kände faktiskt, så vi hade ingen backup-plan, haha. Vi provade att spela med henne på några spelningar och bestämde sen att hon skulle vara med på skivan.

Vad har hon bidragit till i bandet?

– Hon tar jobbet väldigt seriöst och vill få allting rätt. Hennes fokus är väldigt starkt.

Ni har sagt att det kändes som en familj när ni var i källarstudion i Philadelphia. Gjorde ni familjerelaterade saker ihop, som att handla mat och tvätta kläder?

– (Lång tystnad) Haha! Det var så kallt när vi var där så ingen ville gå och handla mat. Kontrasten till Kalifornien var så stor. Vi är vana med värme. Han som äger huset kom ibland ner till oss med ett whiskeyglas i handen och bad oss spela lite låtar. Huset hade en massa tomma rum som ibland fylldes med släktingar till ägaren. Så vissa gånger sprang det omkring massa barn överallt. Vi hade då och då vänner på besök och anordnade fester i huset. Det var en galen tid.

På vilket sätt skiljer sig Beat The Devils Tattoo från tidigare album?

– Hm, jag tror att soundet är ganska likt. Eftersom vi inte har pengarna att köpa massa nya prylar så har vi använt oss av samma instrument när vi skrivit materialet till skivan.

Har någon av er en ”djävulstatuering”?

– … Öh, nej. Peter har några tatueringar, men inte jag. Titeln på albumet refererar till en fras i en Edgar Allan Poe-berättelse. Begreppet betyder från början att soldater fick en signal från en trumma att återvända till lägret ett mörkrets inbrott.

Vilken typ av musik brukar du lyssna på?

– Jag brukar lyssna på en artist i taget och sätta mig in i den artisten väldigt grundligt. Just nu lyssnar jag på AA Bondy. Han är den enda som är genuin nu för tiden. Men annars lyssnar jag mycket på Bob Dylan, Ryan Adams och Elvis. Jag tror Elvis ande var med oss i Philadelphia.

Vad tror du om 2010, kommer det bli ett bra år för er?

– Än så länge har det varit galet… min telefon… förlåt…

Roberts ord dränks i brus, och vart tredje ord når fram. Till slut hörs endast ett svagt pip i telefonen. Någon slog på trumman och Robert återvände till lägret.

TEXT: Patrik Marcus