Det 68-inspirerade festivalnamnet går igen i hela Peace & Loves helhetskänsla. Man kan knappt gå några minuter på festivalområdet innan man ska skriva på en protestlista mot djurförsök, för global rättvisa eller konstaterande att medlem i hyresgästföreningen, det ska man vara. Bra så. Men det är tyvärr smått illa rent organisatoriskt – avspärrningarna gör gångavstånden till från staden och till och från campingen för långa. Igår stod jag också i en bankomatkö i nästan 50 minuter där automaten fick ”out of service” när jag kom fram. ”De brukar komma hit och kolla dom ibland”, sa en vakt tröstande.
Det är också den artistiska bredden, varvat med framträdanden av exempelvis Jonas Hassen Khemiri och debatter som ”Det fria ordet”. Ibland känns artistutbudet på festivalen – som Thorsten Flinck & Revolutionsorkestern eller trallpunkbandet Skumdum – som om Peace and Loves grundare har mer gemensamt med Öppna kanalen. Att alla ska få obehindrat diskutera fred och kärlek.
Det är viktigt – och kanske dels därför Peace and Love går bra rent ekonomiskt till skillnad mot nedlagda Hultsfredsfestivalen. De har ett tema, som är brett i sig, men någon form av grund. Men fokuset riktas självklart mot artisterna, där värdegrundtemat blir ett bihang. Robyn (bilden) gjorde en fantastisk klubbspelning – där hennes låtar på skiva, som exempelvis ”Who’s that girl”, låter simpel i jämförelse med houseskruden som den och resten av spelningen fick.
Vampire Weekend gjorde en smått bättre spelning än på förra årets Way out West-festival, med en ny skiva i bagaget, men jag kan aldrig komma ifrån deras otroligt tråkiga bakgrund som avspeglar sig: när afropop blir vit arenarock av Oxford-akademiker – och den görs utan en spontanitet och som raka poplåtar, utan funkiga, rökiga mellanspel eller improviserat mellansnack. Mer spontanitet fanns det då i Graceland-klubblokalen. Den mindre spelarenan huserade Bandjo – ett av Sveriges mest intressanta band just nu – som med sin kraut-TwinPeaks-spacerock skapade ett djupt psykadeliskt förkvällsrus. Det smartaste Peace & Love kunde boka var franska electrodjn Surkin. I ett nästan två timmar långt set i en svettig klubblokal med smarta uppbyggande bas-crescendos. Samtidigt spelade Kent en vanlig standardspelning. Men Jocke Berg överraskade med B-sidan M, kanske Kents bästa låt – toppad med avslutande ”Mannen i den vita hatten”.
Text: Fredrik Thorén
Bild: Emma Svensson
