Efter någon form av värmerekord i Borlänge på fredagen är det tur att lördagen var – med ett undantag – den sämsta speldagen. Om torsdagen var dansmusik och fredagen allehanda gitarrer – var lördagen ett rörigt hopplock av arga, hårda band som Sick of it All och Adept, Crashdiet och Michael Monroe, samt medelmåttiga standardindieband som Johnossi, Shout out Louds, Markus Krunegård och Hästpojken. Borlängerockarna Mando Diao var lika en lika tråkig bokning som förstålig. Om Mando Diao verkligen ska vara det The Rolling Stones som de utger sig för att kopiera hela sin stil ifrån, borde de vid det här laget experimentera med indiska trummor, svampar och göra en låt som ”Sympathy for the Devil” iförda batikkläder. Gustaf Norén har visserligen en svartröd kapé, men fortsätter göra tråkig alternativrock n roll utan några ambitioner att förändras eller bli större.
Missbrukstärda Roky Erickson with Okkervil River överraskade dock – med en fin hitkavalkad (när jag trodde det skulle bli seg folkrock) och avslutar med 13th Floor Elevators ”You’re Gonna Miss Me” och ”Reverberation”. Fontän fortsatte med den psykedeliska känslan i den svettiga inomhuslokalen Graceland. Det blev mer spaceage-disco än tidigare spelningar – men som vanligt var det gitarrerna som var i fokus. Trots att ingen spelning hittills kan bli kvitt rejvare som tror de dansar i en skogsdunge.
Egentligen var dagen en lång, varm väntan på julklapparna, som i år kommer kom tidigt och från Brooklyn. När minst hälften av de 42.000 festivalbesökarna höll upp glowsticks, mobiler eller tändare i luften under Jay Z i den över 20-grader varma julinatten blev det ett ögonblick – hur kanske andefattig konserten var när det gällde riktig hiphop – som jag kommer minnas som ett av de bästa i mitt liv. Det var väldigt festivalanpassat: med små hitsmedlyn av ”Hard Knock Life”, ”Girls Girls Girls”, ”Heart of the City”, ”99 Problems” och nya ”Empire State of Mind” och ”Young Forever” och refränger spelades få hela låtar. Trots det kunde inte festivalens höjdpunkt och avslutning få en värdigare explosion. När den rätt tråkiga boogyrockspelningen med John Fogerty på grannscenen är över börjar en klocka kaxigt ticka ner till tiden för Jay Z:s entré, med Beyoncé bakom kulisserna.
Text: Fredrik Thorén
Bild: Jay-Z fotad av Jesper Frisk/Rockfoto
